AV Petterssonn
1965 öppnades ett svenskt rekryteringskontor i Belgrad och arbetslösa jugoslaver strömmade till den svenska industrin. Nu jagar företag kompetens där igen, trots att hundratusentals svenska ungdomar går utan arbete.
”I Sverige har vi ett stort problem.” Orden studsar mellan hotellmatsalens väggar, utan att synbart beröra den uttryckslösa församlingen. I mitten av rummet står västeråsaren Björn Nordén. Runt honom, vid två avlånga bord, sitter sexton serbiska ingenjörer. En tolk översätter.
Vi har en stark teknisk industri, och våra företag behöver ingenjörer. Men istället väljer många ungdomar att bli hårfrisörer och sportfiskeguider, fortsätter han.
En hästspark mot svensk utbildningspolitik. Han talar entusiastiskt, närmast överdrivet, men inte ens med yviga gester förmår han bära ironin genom tolkens filter. Reaktionerna uteblir, och bara skramlet från hotellköket bryter tystnaden.
– Pettersson undrar om det är den ingenjörsbristen som regeringen försöker lösa med analfabeter och fåraherdar från Somalia och Afghanistan?