Av Pettersson

Att skildra våldet i Malmö och polisens arbete där är en god idé men genomförandet brister. I SVT-dokumentären står polisrösten okommenterad där det borde funnits fakta och eftertanke.

Malmö sägs vara landets våldsammaste stad, Sveriges Chicago. SVT:s nya serie Malmöpolisen bjuder initialt på våldsam musik, tuffa polisuttalanden och snabba klipp. Sedan lämnas tittarna över till polisbefälet Paul Juhlin, som till vardags verkar trivas fint med att jaga felparkerare och åka runt i sin bil.

Men så plötsligt försvarar han sina kollegors rasistiska uttalanden från kravallerna i Rosengård 2008. Juhlin var själv på plats när invandrartäta Rosengård stod i lågor men inte i den buss där några poliser löpte språklig amok.

”Lilla jävla ’apejävel’, han ska ha så duktigt med stryk så han inte kan stå på benen”, var bland annat vad som sades, och som sedan kablades ut på nyheterna. Men uttalandet handlar enligt Paul Juhlin inte om rasism eller ens vilken värdegrund man har utan är ett uttryck för den fruktansvärda stress polisen kände i det utsatta läget.

-Pettersson tycker att kulturskribenten borde lägga pennan på hyllan. I åratal har journalister haft chansen att ställa de frågor som behövs men undvikit att diskutera orsakerna till våldet. När vi nu får se delar av verkligheten från polisens sida är det lite sent att gnälla. Erica Treijs och andra har redan beskrivit sin sida tillräckligt många gånger utan att människorna i Malmö fått chansen att ställa följdfrågor.  Erica Treijs och andra borde tar reda på vad ”apejäveln” kallat polisen för och vad han gjort för att förtjäna rejält med stryk. Men sådan följdfråger är inte intressant för PK.

 

Läs mer på SvD