Propagandacentralen Sveriges Radio och de ensamkommande barnen

Av Pettersson

Idag har Sveriges Radio ett propagandareportage om hur få av de så kallade ensamkommande barn/ungdomar som fungerar som så kallade ankarbarn. Ekot nämner att av de knappt 4 200 ungdomar som fick uppehållstillstånd 2007 – 2010 är det endast 1 130 anhöriginvandrare som kommit till Sverige till de ensamma barnen.

– Pettersson vill bara nämna att det som propagandacentralen kallar få är drygt 25 % av det totala antalet sedan undrar jag hur mycket det går att lita på ”barnens” berättelser.

Tresor Kayira låter som en vettig ung man beredd att kämpa för en ny framtid. Han kom till Sverige för sex år sedan från Kongo och påstår att hans föräldrar dödats i ett flyktingläger i Burundi. Från flyktinglägret i Burundi tog han sig tillbaka till Kongo som han flytt ifråm med sin morbror som tyvärr dödades. Han vet inte om hans fyra syskon lever men gav bort familjens hus och alla ägodelar för att finansiera resan och fick hjälp av en man som hjälpte honom hela vägen till Sverige, tyvärr minns han inte namnet på mannen som hjälpte honom.

– Pettersson undrar lite…ge bort en hus och ägodelar trots att han inte vet om syskonen lever. Resa från Kongo till Sverige med en man och inte komma ihåg namnet på den mannen…jag tycker det luktar gravat hund och varför Sverige? – Ankarbarn eller inte så tror jag migrationsverket och statens propagandacentral Sveriges Radio bluffar…

En nytagen bild på ett stackars ensamkommande barn som går i skola i Rättvik

Propagand   och   2

”Hjälp flyktingbarnen att bli en del av det svenska samhället”

Petterson har fått ett mejl…

Hej! I dagens DN får vi svart på vitt det vi alltid vetat men som alltid förnekas: de så kallade ”ensamkommande flyktingbarnen” skickas hit i förväg för att bereda vägen för resten av familjen. I januari berikades Sverige med en familj på sju personer från Afghanistan ! Grattis skatebetalare! 

Hälsningar Inger-Siv

Nacka den 4 maj 2012

Dagens Nyheter. Skriv i DN.

”Hjälp flyktingbarnen att bli en del av det svenska samhället”

Kerstin och Kaj Hagströms skrev den 4 maj om ”de ensamkommande flyktingbarnen”.

För 2 ½ år sedan tog de emot en  15-årig pojke från Afghanistan. Pojken var uppenbarligen utsänd som s.k. ”ankarbarn” – d.v.s. så fort han fått uppehållstillstånd kom den övriga familjen bestående av ”mamma, pappa, två systrar, 14 och 15 år och två bröder 16 och 11 år” efter.

”I januari i år, efter en lång och oviss kamp, så kom hans familj till Sverige” skriver paret Hagström.

Har herrskapet Hagström tagit  emot även dem och låtit dem ”berika vårt  liv  så här på ålderns höst” som de skriver att 15-åringen gjort?   

Dessvärre förmodar jag att familjen Hagström inte tänker stå för de sju afghanernas livslånga försörjning utan att kostnaderna för denna fembarnsfamilj som vanligt kommer att lämpas över på skattebetalarna.

Eftersom de haft ”sitt uppehälle på en liten gård” i hemlandet  är de förmodligen  analfabeter och lär bli svåra – för att inte säga omöjliga – att integrera på den svenska arbetsmarknaden.  Enligt professor Jan Ekberg tar det i snitt nio år för en utomeuropeisk invandrare att få sitt första arbete.  För kvinnor dröjer det ännu längre innan de eventuellt kommer ut på arbetsmarknaden. Så det är bara att önska ”mormor och morfar till fem barn från Afghanistan” lycka till med att hjälpa dem ”att bli en del av det svenska samhället.”

I-S Mattson, Nacka

– Pettersson tycker att när afghanerna ändå är här och eftersom de tidigare har försörjt sig på en liten gård så varför inte ge dem en chans. Vi har gott om ödegårdar i Norrlands inland – ge dem en liten gård, lite odlingsmark och ett stycke skog som de kan jobba upp, om de efter exempelvis fem år kan visa att de förörjt sig själva får de göra vad de vill, sälja gården med rejäl visst eller bo kvar där…

Vem är svensk?

Av Stefan K

”Jag kan bli försvenskad, men inte svensk”

Denna rubrik kunde vi på morgonen läsa på lokaltidningen SN:s familjesida.

Artikeln handlar om en bosnisk kvinna som kom till Sverige 1996. Artikeln i sig är ointressant, men ger två svar som många av oss redan anat och andra vägrat se.

När familjen tvångsförflyttades från Bosnien till Kroatien, skickades svärsonen ut i Europa för att hitta ett tryggare land att slå sig ned i. En ”slump” gjorde att han hamnade i Sverige. Ordet ankarbarn får här en betydelse.

Kvinnan berättar också att hon aldrig kan bli svensk, möjligen försvenskad. Dessa ord måste skapa reaktioner hos de som hävdar att man med automatik är svensk efter bara någon vecka i landet.

Två sanningar i samma artikel. Bra SN!