INRIKES. Magdalena Anderssons regeringsprojekt har kört fast. Verkligheten förväntas nu böja sig för S-ledningens fantasier och Magdalena Anderssons Instagramkonto, skriver Fredrik Johansson på SvD.

Under veckan kraschade Magdalena Anderssons regeringsprojekt. Åtminstone tillfälligt. Vi vet ännu inte om det återigen kan lyfta och var det i så fall landar.

En sak står dock alldeles klar: Det som Magdalena Andersson före och efter valet viftat bort som ovidkommande praktikaliteter visade sig vara hårda realiteter. Förvåningen hos den som ens bara ytligt följer svensk politik får sägas ha varit begränsad. Centerpartiets och Vänsterpartiets hårdnackade ”röda linjer” lät sig inte ruckas av att S-ledaren förklarade sig vara ”en stenhård förhandlare”. Vi var många som såg det komma.

Utifrån det sämsta valresultatet sedan demokratins genombrott har Magdalena Andersson sedan valdagen basunerat ut sin triumf till alla som velat lyssna och även till alla oss andra.

• Det har ätits tårta.
• Spelats in glada videohälsningar.
• Det har facebookats om en ny ”riktning”
• Vilken enligt en trosviss Magdalena Andersson ska vara ”framåt”.

Metaforen om kejsarens nya kläder är så uppenbar att den blir fantasilös. Men det är värre. Kejsaren är inte bara naken, utan dessutom exhibitionist. Det behövs ingen pojke som säger det uppenbara – det utannonseras ogenerat av Andersson själv och av hennes handgångna ygemän.

”Se på mig! Jag har absolut ingenting på kroppen! Är det inte helt galet?!”

Jo. Det är det.

Sedan Magdalena Andersson i måndags meddelade att hon avsåg att ”lämna tillbaka” sonderingsuppdraget till talmannen har en svart fars utspelats. De partier som anser sig ha vunnit valet menar nu att det är Ulf Kristerssons sak att bilda regering. Samma Kristersson som alldeles nyligen av Tobias Baudin krävdes instämma i den dånande gratulationskören inför Magdalena Anderssons enastående valseger.

• Om Socialdemokraternas budskap förra veckan var ”framåt”, vill Anders Ygeman nu ”ta ett steg tillbaka”.

Skådespelet är ovärdigt.

Magdalena Andersson saknar politik, hon saknar ett regeringsalternativ och hon saknar det som krävs för att få ihop den situation som nu råder.

Hon verkar inte ens ha försökt. Verkligheten och vi andra som befolkar den förväntas i stället böja oss för S-ledningens fantasier och Magdalena Anderssons Instagramkonto.

Väljarna ska inbilla sig att Andersson är allt från en stark statsminister till ”en stenhård förhandlare”. Vi ska dessutom åsidosätta den parlamentariska aritmetikens lagar för att anpassa oss till denna politiska egomani.

Det är riksdagens uppgift att se till att statsministerfrågan expedieras snabbt och resolut. Och det arbetet leds av Andreas Norlén. Regeringsformen ger talmannen ett tydligt mandat och Sverige behöver en regering. Det är bara att rada upp kandidaterna och börja rösta.

På fredagen gav talmannen Andersson ånyo i uppdrag att sondera. En ny veckas försök att få regeringsunderlaget i Centerpartiet och Vänsterpartiet att vistas i samma lokal inleds på måndag. Kanske går det. Kanske inte. Att Andreas Norlén öppnar för att ge Andersson mer tid är däremot ingen bra idé. Det är skarpa omröstningar som kan driva detta framåt.

Magdalena Andersson säger sig ha vunnit, så hon är den rimliga kandidaten i en första votering. Kanske leder det till att alla de röda linjer som målats upp bleknar. Jag vet inte. Ingen vet. Men något måste hända och talmannen äger makten att få det att hända.

Från olika vänsterhåll har den senaste veckans olidliga plågor och genans givit ytterligare näring till en idé om att lösningen ligger i sakpolitiken. Om bara Centerpartiet och Vänsterpartiet får förmånen att sitta i samma rum som Magdalena Andersson och Daniel Helldén kommer de fromt söka sig mot gemensamma lösningar.

Med sitt sedvanliga goda humör återupprepade Flammas chefredaktör Leonidas Aretakis sin idé om att de fyra partierna ska åka i väg – Böda camping står högt på Flammans önskelista över destinationer – för att där hitta samsyn i frågor där man har helt olika uppfattningar.

Det fina med de röda linjerna är att man slipper diskutera sakfrågor.

Den likaledes optimistiske Daniel Suhonen på Katalys har till och med ett tiopunktsprogram för ett samarbete, som helst ska ingås på Runö folkhögskola. Det är bekvämt vagt. Grön tillväxt. Välfärd i hela landet. Fred på jorden (är inte med, men det är antagligen en redigeringsmiss). Men också idéer om avskaffat kommunalt självstyre (”förstatligande av kommunalskatten”) och avskaffat karensavdrag. Stora områden av den ekonomiska politiken är helt utelämnade. Det är inte i närheten av ett regeringsprogram. Och inte ens det skulle partierna kunna komma överens om.

Det fina med de röda linjerna är att man slipper diskutera sakfrågor. Det är de röda linjerna som gör att det överhuvudtaget finns ett rödgrönt regeringsalternativ. Det som föreslås från Aretakis och Suhonen är att gå från metafysisk oenighet till oenighet i hårda politiska frågor. Från en liturgisk dans där sonderingsuppdrag skickas runt som en het potatis, till ett fullskaligt politiskt krig.

Om Centerpartiet övergav sina röda linjer skulle man – migrationen undantagen – få avsevärt större politisk utväxling med Tidöpartierna. Moderaterna, Liberalerna, Kristdemokraterna och – jo, även Sverigedemokraterna – har politiska program som är betydligt mer kompatibla med Centerpartiets.

Vänsterpartiet är ett ytligt reformerat kommunistparti, vars program – om det genomfördes – skulle slå sönder förutsättningarna för produktiv verksamhet i Sverige. Miljöpartiets ekonomiska program är marginellt bättre, men saltar anrättningen med en syn på skogs- och lantbruk som står direkt i strid med Centerpartiets. Elisabeth Thand Ringqvist är fullt medveten om detta. De röda linjerna är ett sätt att undvika också den verkligheten.

Tidöavtalet var som konstruktion nödvändigt av politiska skäl, men också för att bygga tillit i relationerna. Alla fyra partier gav upp sådant som var mer eller mindre viktigt för dem. Det är en del av spelets regler i en demokrati. Helheten blir viktigare än delarna. Riktningen viktigare än den exakta vägen. I alla fall så länge den är det. I dag skulle ett avtal se annorlunda ut och sannolikt vara enklare att sluta.

Det rödgröna alternativet har ingen motsvarande riktning (att säga ”framåt” på Instagram är inte att deklarera en politisk färdriktning). De fyra partier som nu skämmer ut sig i grupp (Vänsterpartiet fascinerande nog allra minst) förenas av en enda sak: Centerpartiets besatthet av Sverigedemokraterna.

Aretakis och Suhonen ska nog vara glada för att det är så. Då slipper de en sakpolitisk förhandling som – vore den uppriktig och på allvar – skulle spåra ur innan Magdalena Andersson hunnit säga ”stenhård förhandlare”.

Därför är det dags för statsministervoteringar. Det är dags att ta Sverige på allvar.

Fredrik Johansson

Magdalena Anderssons instagram

***

• Pettersson på Facebook
• Petterssons på X

Stöd bloggen

Petterssons blogg drivs ideellt och är reklamfri. Vi säljer inga varor eller tjänster. Vill du uppmuntra oss och hjälpa till med de kostnader som finns så är du välkommen med ett bidrag!

• Från Swedbank eller sparbanken konto 8257-8933415168
• Från andra banker konto 8257-933415168

Paypal används av miljoner över hela världen för att överföra pengar utan att någon obehörig kan se dina betalningsuppgifter.

Du kan även  SWISHA till 0760 858 480

IBAN: SWEDSESS SE1580000825780933415168