I USA är klyftan mellan höger och vänster bredare än någonsin. Den har vidgats under Donald Trump och är avgrundsdjup efter mordet på Charlie Kirk. Senast i natt greps en beväpnad man, utklädd till polis, timmarna innan en enorm minneshögtid för Kirk. Han greps, men vad var hans syfte? USA med sina vapenlagar är USA, men vad kan vi vänta oss i Sverige, så här ett år innan valet?

Sverige, om ens något land, är förskonat från det politiska våldet. Vi har morden på Olof Palme och Anna Lindh, men vi har också attackerna på enskilda politiker och störande av allmän ordning i samband med torgmöten.

Henrik Jönsson ställde igår frågan i sin lördagsvideo, om han som högerdebattör ska göra en ”Charlie Kirk” på svensk mark? En intressant tanke, men Jönsson är lika hatad i vissa kretsar som Kirk var i USA. I media försöker man med näbbar och klor undvika att koppla mordet på Charlie Kirk till vänsterextremism. Samma medier som annars är oerhört snabba med att koppla andra mord och attentat till högerextremism.

Någonstans där står vi ett år innan valet.

Att ens behöva känna oro för att något kan hända folkvalda eller opinionsbildare, är så långt från en demokrati och en mogen debatt vi kan komma. Att media stadigt undviker ordet ”vänsterextremism” samtidigt som man kastar ur sig ”högerextremism” i parti och minut, har vi lärt oss sedan länge, men efter att SD blivit en del av Tidösamarbetet ser vi det allt oftare.

Det finns tveklöst förvirrade nazister och individer längst ut på den högra skalan som är beredda att gå långt för att skada demokratin och få lite uppmärksamhet kring sin sak. Det vi sett de senaste åren, med en allt mer högljudd och aggressiv Palestinarörelse och aktivister med olika budskap, ställer dock frågan. Är det inte från vänsterkanten vi kan förväntas oss de stora hoten?

Tittar vi med objektiva ögon så ser vi något väldigt tydligt. Vi har sett klimataktivister som saboterat flygplan, som hindrat trafiken på de stora vägarna och kommit undan med det. Vi har sett Palestinaaktivister förfölja ministrar på stan, öppet attackera riksdagsledamöter både fysiskt och verbalt, trots att både poliser och säkerhetsvakter stått bara några meter därifrån. Vi har sett hur politiska möten och samtal med politiker på högerkanten störts av aktivister som skanderat och gjort allt för att förstöra. Vi har sett och hört aktivister som gapat och kastat tomater på ministrar i riksdagens plenisal. Vi har dagligen sett hur aktivister stått utanför riksdagen och skanderat slagord och viftat med flaggor från fjärran land och symboler från den unkna kommunisttiden.

Vilka är då detta? Jo, vänstern som går armkrok med individer från länder där våld är en del av samhällsdebatten. Tror någon att medlemmar från NMR skulle tillåtas stå utanför riksdagen med sina Tyr-flaggor utan reaktioner från media och polis? Tror någon att aktiva inom Alternativ för Sverige skulle tillåtas störa politiska möten med Magdalena Andersson eller Amanda Lind utan reaktioner från media? Tror någon att aktivister från Aktivklubb kunde följa efter och skandera slagord mot någon högt uppsatt socialdemokrat utan att media och det politiska skrået skulle reagera? Tror någon att Ungsvenskarna skulle tillåtas ockupera och uppföra tältläger på kommunal mark i våra städer, utan reaktioner från media och utan att polisen rev ned både tält och svenska flaggor med omedelbar verkan?

Vänstern och deras vänner med rötterna i annat land har kommit undan med något högern aldrig skulle göra. Det har stärkt dem och de har redan visat upp en aggressivitet som går utanför det mesta. Just av den anledningen tror jag att det stora hotet mot demokratin i kommande valrörelse kommer från vänster. Låt oss åtminstone hoppas att hotet stannar vid äggkastning, okvädningsord, hatfyllda ramsor och omogna ord i sociala medier.