av Daniel Pipes

Stämmer det att Israel ”stal Palestina”? Nej, det är helt osant. Försök att undergräva Israels legitimitet genom påståenden om ”markstöld” är skrattretande – och dessutom helt fel. Hur kan man bäst undergräva Israels legitimitet som land? Enkelt – hävda att det uppstod genom ”stöld av Palestina” och fördrivningen av dess folk.

Således hävdar en vetenskaplig bok med titeln ”Den etniska rensningen av Palestina” och den Palestinska Myndigheten (PA) att ”sionistiska ligor stal Palestina och fördrev dess folk” och sedan ”etablerade sin stat på ruinerna av det palestinska arabiska folket”. Sammantaget orsakade detta en minst sagt ”historiskt oöverträffad katastrof”.

Internationella organisationer, tidningsledare och fakultetspetitioner lyfter fram dessa anklagelser och sprider dem över hela världen. Till exempel beklagar Independent Australia den historiska ”stölden av Palestina”, Australasian Muslim Times går längre och klagar på ”den omfattande markstölden av Palestina och Australien”.

Men är det sant att Israel ”stal Palestina?” Nej, det är inte sant. Ironiskt nog uppstod Israel fredligare än någon annan av FN:s 193 medlemsstater.

Att förlita sig på våld har varit den historiska normen i en sådan utsträckning att den franske filosofen Pascal Bruckner drar slutsatsen att ”Det finns ingen stat som inte är grundad på brottslighet och tvång”. Nästan alltid och överallt kan regeringar spåra sin existens till en invasion, ett uppror, utbrytning, revolution eller någon annan våldshandling. Tänk bara på år 1776 (USA), 1796 (New South Wales), 1858 (Indien), 1871 (Tyskland), (Sovjetunionen) 1917, (Kina) 1949 och (Iran) 1979. Inget land eller regering kan spåra sina rötter till urminnes tider, varje folk har rötter någon annanstans. ”Ursprungsfolken” är en politisk fabel, inte en historisk verklighet.

Stora erövrare inkluderade normanderna, Djingis Khan, Tamerlane och kariberna. Den Stora folkvandringen inkluderade uttåget från Afrika, den nomadiska expansionen i Inre Asien, ryssarna som nådde Stilla havet och europeiska imperialister som seglade runt världen. Australien uppstod genom att man trängde undan den redan existerande befolkningen. I Japan eliminerade de yamato-språkiga alla utom vissa små grupper såsom Ainu. Dagens greker har endast en svag koppling till de gamla grekerna. Vem kan hålla räkning på hur många gånger dagens Belgien invaderats?

På grund av sin centrala position och sitt geografiska läge har Mellanöstern upplevt mer än sin beskärda del av invasioner. Dessa inkluderade de grekiska, romerska, arabiska, seldjukiska, korsfararna, de timuridiska, mongoliska, osmanska och brittiska. I regionen ledde konflikter mellan de härskade dynastierna till att samma område – till exempel Egypten – ofta erövrades och återerövrades. Farfarsfar till den nuvarande kungen av Jordanien kom inte till makten förrän 1921; den nuvarande härskaren i Syrien gjorde det 2024.

Det område som nu utgör Israel delade fullt ut regionens invasioner och migrationer. Förutom otaliga stamräder och anfall av mindre viktiga despoter led området av mer betydande inkräktare såsom farao Ramses II, Alexander den store, kalifen Umar ibn al-Khattab, kung Richard Lejonhjärta, mongolen Kitbuqa, osmanen Selim Grim, Napoleon, den brittiske generalen Edmund Allenby och Egyptens Gamal Abdel Nasser. Militärhistorikern John D. Hosler räknar upp 20 attacker mot Jerusalem mellan 614 och 1244, vilket innebär ett vart 31,5 år, eller ungefär en gång i varje generation.

Sådan oavbruten krigföring, erövring och störtande av härskare medförde ständig befolkningsförändring. Dagens palestinier härstammar till överväldigande del från inkräktare och på senare tid från ekonomiska migranter som lockats av sionistiskt skapade möjligheter. År 1911 listade den irländske arkeologen R.A. Stewart Macalister 23 etniciteter i regionen Palestina; jag räknar till ytterligare sex, vilket gör det till 29 totalt.

I skarp kontrast till detta turbulenta arv framstår de sionistiska ansträngningarna att bygga ett judiskt hemland i det Heliga landet mellan 1882 och 1948 som kommersiella snarare än militära och förvånansvärt nog icke-våldsamma. Två mäktiga imperier, osmanerna och britterna, styrde Eretz Yisrael (hebreiska: Israels land) under denna period; däremot saknade sionisterna militär makt. De förstod att de inte kunde uppnå statsbildning på konventionellt sätt, genom vapen.

Istället köpte de mark. Kärnan i det sionistiska företaget bestod av att köpa upp egendom, hus för hus, gård för gård, dunam för dunam (cirka 1 000 kvadratmeter). De grundade den Judiska nationalfonden (JNF) år 1901 för att köpa mark i Palestina ”för att hjälpa till med grundandet av ett nytt samhälle av fria judar”. JNF – och inte Haganah, dess hemliga försvarsorganisation som grundades 1920 – fungerade som sionismens viktigaste institution.

Enligt en beräkning från 1952 av den tidigare ordföranden för JNF, Abraham Granott, ägde judar i slutet av juni 1947 1 850 000 dunam i Palestina. Av denna totala mängd köpte de cirka en miljon dunam från stora arabiska markägare, 500 000 dunam från bönder (fellaheen), 180 000 dunam från de brittiska myndigheterna och 120 000 dunam från kyrkor, utländska företag och andra institutioner. FNs delningsplan från 1947 inkluderade dessa dunam inom det suveräna judiska området.

Sionisterna gjorde massiva ansträngningar för att återställa karga och oanvända marker. De fick som bekant öknen att blomstra, plus att de dränerade träskmarker, rensade vattenkanaler, odlade upp ödemark, planterade skog på kala kullar, röjde stenar och avsaltade jorden.

När de brittiska härskarna lämnade Mandat-Palestina 1948 invaderade fem arabstater omedelbart landet i avsikt att krossa den nya judiska staten och döda eller fördriva dess judiska invånare. Först då tog israelerna till svärdet och vann territorium genom militär erövring. Deras framgång ökade Israels mark med ytterligare 5 600 kvadratkilometer, 38 procent, från FNs delningsplans tilldelning av 14 900 kvadratkilometer. Som historikern Efraim Karsh visar i boken Palestine Betrayed, flydde de flesta palestinier frivilligt från sina länder; ytterst få tvingades bort.

Storskaliga markköp eller uppgörelser är historiskt sett ganska vanliga: som bekant (om än obestyrkt) köpte holländarna Manhattan för 60 guilders år 1626 och Storbritannien förvärvade Singapore genom ett fördrag år 1824. USA köpte och förhandlade sig fram till Stilla havet (Louisiana 1803, Florida 1819, Oregon 1846, Guadalupe Hidalgo 1848, Gadsden 1853) och dessutom (Alaska 1867, Filippinerna 1898, Danska Västindien 1917). Men inget annat land än Israel uppstod någonsin genom att dess framtida medborgare tyst och fredligt köpte mark, en tomt i taget.

Israel uppstod ur den historiskt minst våldsamma och mest civiliserade ansträngningen av alla. ”Ligor” stal inte Palestina; köpmän köpte Israel.

***

• Pettersson på Facebook
• Petterssons på X

Stöd bloggen

Petterssons blogg drivs ideellt och är reklamfri. Vi säljer inga varor eller tjänster. Vill du uppmuntra oss och hjälpa till med de kostnader som finns så är du välkommen med ett bidrag!

• Från Swedbank eller sparbanken konto 8257-8933415168
• Från andra banker konto 8257-933415168

Paypal används av miljoner över hela världen för att överföra pengar utan att någon obehörig kan se dina betalningsuppgifter.

Du kan även SWISHA till 0760 858 480 

IBAN: SWEDSESS SE1580000825780933415168