FÖRSVARSMAKT. Sverige har stridsvagnarna. Finland har trupperna. Välkommen till den nordiska armén, skriver The Wall Street Journal bakom betalvägg. De nordiska länderna samlar resurser för att bli bättre.
Länge var de nordiska länderna mer kända för sina fredsinsatser och mysiga boenden än militarism.
Nu tappar de den profilen. Norden har vuxit fram som en modell för Europas försvar. De leder ansträngningar för att vända årtionden av militära neddragningar för att motverka rysk aggression och osäkra säkerhetsgarantier från Trump i Vita huset.
De fyra största nordiska länderna är bland Europas främsta givare av militärt bistånd till Ukraina efter befolkningens storlek, och har vidtagit åtgärder för att inleda en ny regional säkerhetsarkitektur som är mindre beroende av USA
Vilket nordiskt land som helst skulle kämpa för att militärt ta sig upp till Ryssland på egen hand. Men tillsammans har Norden en ekonomi som är ungefär lika stor som Mexiko (125 miljoner invånare) och ungefär lika stor som Rysslands (140 miljjoner invånare). Efter Sveriges och Finlands anslutning till Nordatlantiska fördragsorganisationen, Nato, har de slagit samman en del av sina styrkor.
Sverige har en avancerad försvarsindustri som tillverkar ubåtar, stridsvagnar och överljudsflygplan. Norge har maritim övervakning och stridskapacitet i Arktis. Finland har en av de största stående arméerna och artilleristyrkorna per capita i Europa. Och Danmarks specialstyrkor har årtionden av erfarenhet av att verka i några av de farligaste delarna av Afghanistan och Irak för att utkämpa amerikanska krig. Det femte nordiska landet, Island, har ingen stående armé eller försvarsindustri.
”Ni har en regional grupp med ekonomisk och resurspotential för att utveckla en helt integrerad försvarsindustriell bas som Tyskland har, men med en helt annan typ av hotuppfattning och politisk vilja”, säger Eric Ciaramella, senior fellow i Ryssland och Eurasien-programmet vid Carnegie Endowment for International Peace tankesmedja och tidigare senior amerikansk underrättelseanalytiker.
Norden delar historiska kulturella band. Under medeltiden koloniserade och plundrade skandinaviska vikingar i hela Europa och nådde till och med Nordamerika. I århundraden efter utkämpade de nordiska länderna blodiga krig sinsemellan, med regionala makter Danmark och Sverige som slogs om territorium och halshögg varandras adel på torg. Senare, i en mer försonlig gest, lät Sverige Nobels fredspris delas ut i Norge, även efter att de båda länderna upplöst sin union 1905.
Nu delar Norden synen på Ryssland som ett allvarligt framtidshot och länderna är närmare varandra än någon gång i modern historia. En nyligen genomförd dansk underrättelsebedömning sa att Ryssland skulle kunna starta ett stort krig mot ett eller flera europeiska Nato-länder inom tre till fem år, en syn som stämmer mer överens med de baltiska nationerna än andra västerländska huvudstäder.
– De nordiska länderna har en enhetlig säkerhetspolitik för första gången sedan Kalmarunionen på 1400-talet, säger Jens Stoltenberg, Natos tidigare generalsekreterare som nu är Norges finansminister. ”De har insett vikten av att fördjupa sitt militära samarbete på ett sätt som vi inte har sett på flera århundraden.”
Norden har slagit samman sina flygvapen och etablerade ett Joint Nordic Air Command 2023. Förra året lade de upp en vision för gemensamt försvar fram till 2030 under Nordic Defence Cooperation, eller Nordefco.
Förvisso kompenserar Norden för årtionden av nedrustning efter det kalla krigets slut. Behovet av att rusta upp har ökat i Europas bleknande förtroende för USA som en pålitlig allierad under president Trump.
Ingenstans märks denna insikt mer akut än i Köpenhamn, som ligger i frontlinjen av Europas konfrontation med Trump efter att han hotat att annektera Grönland, ett danskt territorium. Danmarks skydd av den arktiska ön, som är tre gånger så stor som Texas, förlitar sig till stor del på sju åldrande fartyg så befriade från vapen och sensorer att de knappt räknas som krigsfartyg, och ett dussintal elitsoldater som dras på slädar av hundar.
Danmarks beslut i februari att höja militärutgifterna med 70 % under de kommande två åren – inklusive på Grönland – var ”ett uttryck för panik”, säger Peter Viggo Jakobsen, docent vid Royal Danish Defence College.
”Danmark slåss mot klockan för att vi har tappat tron på amerikanerna. Anledningen till att vi har kastat oss in i det nordiska samarbetet med sådan kraft är att vi inte kan skydda oss. Och om Nato inte kan göra det är Norden ett alternativ”, sa Jakobsen.
Medan Nordens uppmaning till vapen kan komma att krocka med deras globala image har den varit långt på väg.
Finland har en av Europas största väpnade styrkor per capita. Det kan mobilisera 280.000 soldater på veckor, och nästan var sjätte finländare, eller omkring 900.000, är reservister. Underjordiska skyddsrum över hela landet kan hysa ungefär resten av befolkningen. Finland överväger nu att dra sig ur Ottawakonventionen, som förbjuder antipersonella landminor.
Sverige är en motor för militär innovation. JAS 39 Gripen jetjaktplan, designade för att operera på korta landningsbanor och motverka ryska flygplan, deltog i ett Natos övervakningsuppdrag för första gången i mars. Sveriges Stridsvagn 122 är en av världens mest avancerade stridsvagnar och dess CV90 är ett av de bästa infanteristridsfordonen.
Finland och Sverige har båda obligatorisk värnplikt. I Sverige är militärtjänstgöringen könsneutral och mycket selektiv, vilket gör den till en elitverksamhet. Medan andra europeiska länder kämpar för att stärka sina led, avvisar Sveriges väpnade styrkor tusentals ungdomar varje år.
Norge, som länge kritiserats för underutnyttjande trots att de sitter på världens största statliga förmögenhetsfond på 1,5 biljoner dollar samtidigt som de tjänar på energipriserna som pressats upp av kriget i Ukraina, tillkännagav nyligen en fördubbling av sitt stöd till Kiev, till mer än 8 miljarder dollar 2025.
”Det är ett erkännande av att vi behöver göra mer för att stödja Ukraina, men också att vi behöver en rättvisare fördelning mellan Nato-länderna”, sa Stoltenberg.
Danmark har blivit en av de mest högljudda rösterna som kräver europeisk upprustning. Danmarks premiärminister Mette Frederiksen sa i mars att hon inte skulle utesluta att kärnvapen hålls på dansk mark, en historisk förändring i hållning. Efter att ha donerat allt sitt artilleri till Ukraina, utarbetade Köpenhamn en plan för att finansiera kontrakt mellan den ukrainska regeringen och landets kontanta försvarsföretag för att producera vapen skräddarsydda för dess skiftande slagfältsbehov – ett tillvägagångssätt som kallas ”den danska modellen.”
Att stödja Ukrainas egen försvarsindustri är ett hållbart sätt att lägga till avskräckning mot Ryssland medan USA blockerar ukrainskt medlemskap i Nato, säger Anna Wieslander, Stockholmsbaserad chef för norra Europa vid tankesmedjan Atlantic Council.
”Att länka samman våra försvarsindustrier är en mycket stark signal”, sa hon.
Nordiska vägar kan skilja sig åt i framtiden. Till exempel, medan Danmark och Sverige är villiga att bidra med trupper till en fredsbevarande styrka efter en vapenvila i Ukraina, skulle Finland, med sin 830 mil långa gräns mot Ryssland, troligen föredra att hålla soldater hemma.
För närvarande kan ett enat nordiskt block fungera som modell för andra kluster av nationer, som till exempel runt Svarta havet, sa Matti Pesu, senior forskare vid Finlands internationella institut. Modellen kan också fungera som en försäkring för framtiden, om den transatlantiska alliansen sönderfaller under Trump, sa han. ”Det är en potentiell plan B om Nato inte fungerar,” sa Pesu.
***
Stöd bloggen
Petterssons blogg drivs ideellt och är reklamfri. Vi säljer inga varor eller tjänster. Vill du uppmuntra oss och hjälpa till med de kostnader som finns så är du välkommen med ett bidrag!
- Från Swedbank eller sparbanken konto 8257-8933415168
- Från andra banker konto 8257-933415168
Paypal används av miljoner över hela världen för att överföra pengar utan att någon obehörig kan se dina betalningsuppgifter.
Du kan även SWISHA till 0760 858 480
IBAN: SWEDSESS SE1580000825780933415168
Sverige,Finland,Norge,Danmark,Island,Grönland,Färöarna och Åland borde ingå i ett Nordiskt militärt samarbete med att bygga upp en Nordisk arme och starta upp ett Nordiskt ekonomiskt samarbete inom handel,ekonomi,vetenskap och utbildning och fri arbetsmarkinad ,sjukvård ,trafik, med mera .
Åska, bra idé, som Norden håller på med sedan många år, men det kan utvidgas.
Nordiska rådet bildades 1952 av Danmark, Finland, Island, Norge, Sverige, Färöarna, Grönland och Åland.
https://www.norden.org/sv
Mäkta uppvispat snömos om ’nordiska arméer’. Läs på lite historia innan knapptryckningarna på tangentbordet, annars blir det föga trovärdigt. ´Fake history´ som Hr. Mr president Trump nog hade sagt.
Ett exempel:
”Norden delar historiska kulturella band. Under medeltiden koloniserade och plundrade skandinaviska vikingar i hela Europa och nådde till och med Nordamerika…”
”Historiska kulturella band” fungerar kanske i fantasin men var i verkligheten släktskapsband, familjeband och klanmentalitet (ungefär av samma kaliber som i dagens importerade gängkriminaltet, man mördade med viss förkärlek sina egna släktingar och familjemedlemmar i blodiga uppgörelser, kusingifte och brudrov var vanligt, och man våldgästade gärna fattiga bönder). Maktcentra kretsade kring olika mäktiga släkter, t ex Sverkerska ätten resp. Erikska ätten (senare Folkungaätten/Bjälboätten) i Sverige. Då pratar vi yngre medeltid, ca 1130-1250. Därefter tar Birger Jarl vid och han åstadkommer mycket, inte minst för handelspolitiken, men kanske mest som lagstiftare av de sk fridslagarna. Han tar med andra ord krafttag mot buset på ett framgångsrikt sätt. Vikingatiden var en helt annan tidsperiod som föregick medeltiden: år ca 793-1066 (västlig riktning). Det finns inga ”kolonier” som vikingar skapade. Slaget vid Stamford Bridge år 1066 mellan kungarna Harald Godwinson och Harald Hårdråde (Hårdråde stupar, Godwinson stupar senare samma år i slaget vid Hastings), markerar slutet av den västliga vikingatiden. Vikingar och medeltidsmänniskan har föga gemensamt och att sammanblanda dessa helt olika tidspoker gör att det blir underkänt med beteckningen 1.Usel, i betyget som rör ämnet historia (för betygsgrad se senaste numret av Grönköpings veckoblad, kan läsas å´ det elektriska nätet). Norge, Danmark, Island – och Grönland icke att förglömma – hade sina egna mäktiga släkter/klaner som stred om makten. Vikingarna hade gjort många räder i Europa men mötte strax på hårt och oövervinnligt motstånd när man var på plundringståg för att stjäla virke i NewFoundland och östra delen av Kanadas kust. Där blev de grundligt besegrade av urbefolkningen (vilka i senare moderna ordalag blev kallade ”indianer”). Däremot var vikingarna framgångsrika i sin handel med ruserna i öst, t ex Novgorod. Då hade man lärt sig att fredligt handelsutbyte var en mer framgångsrik metod att berika sig på, än att plundra, härja, döda och belägra. Men det finns mörka inslag av slavhandel som vikingar gärna ägnade sig åt. Ville man som viking fortsätta slåss så kunde man ta lejd hos den bysantiske kejsaren i Konstantinopel, detta finns belagt från ca år 800-1100-talet då de sk Väringarna städslades som ett särskilt garde och blev rikligt belönade. Väringarna var dock ett blandat band, finnar, ruser, anglosaxare mfl. tillsammans med sk skandianviska vikingar. Och själva begreppet viking är missvisande – det var inte en särskild sorts människor, istället var det ett särskilt sätt att vara som människa.
Sammanfattningsvis: använd inte en falsk historiebeskrivning. Förutsätt inte att de som läser är idioter som tror att vikingar under medeltiden (!) ”plundrade och koloniserade i hela Europa och nådde ända fram till nordamerika”. Krigshets med falsk och okunnig historiebeskrivning som bakgrund är inte trovärdig. Det är i ögonblick som detta som Sverige blir en liten fluglort på väggen. Det finns mycket som hade varit mycket bättre att lyfta fram, t ex Tryckfrihetsförordningen från 1766 och Offentlighetsprincipens grundande i den då rådande Frihetstiden. Birger Jarl och fridslagarna är också något värt att omnämnas med viss stolthet. Det finns fler exempel. Men det handlar då om friheter och rättigheter, inte om vapenskrammel i tomma burkar, våld och hets.
Man får räkna invånare i eu länder . Och I detta fall så är ju baltstatatern dom mist folk täta så det innebär ju att vissa länder skiter ju fullständigt att att försvara några baltstater fråga orban i Ungern. Han strider ju på Putins sida. Eller Erogan.vems sida står han på . Det kan vara idé att holla krigshetsande svenskar borta från försvarsmakten.
Erdogan står på samma sida som resten av NATO.
Denna krigshets känns mycket märklig. Visst – vi har en stormakt runt hörnet men vi får tro att ryssens ambitioner är inte att vinna mark utan snarare att ”göra affärer” är mer trolig.
Det finns underströmmar av krigshets som för ögonblicket är svåra att härleda men globalisterna verkar ha tappat sin position vad gäller klimatet och nu kommer nya propåer för att skapa ny oreda och osäkerhet bland människor. Vi måste vara uppmärksamma på att det finns en klick ”människor” som inte vill mänskligheten något gott – dessa globalister som tror sig kunna styra och ställa (och har stora ekonomiska muskler) för att lyckas i sitt uppsåt. Världsherrar – för att tjäna pengar.
Varför får de inte nog? Slutresultatet? Ett sjukt experiment – till gagn för ingen!
Om Rysslands intentioner är att göra affärer och inre att vinna mark, vad tusan gör de då i Ukraina? Affärer?
Qvintus, Ryssland verkar ha ambitioner att göra affärer i Japan, Moldavien, Georgien med flera länder eftersom de har trupper på plats mot den lagliga regeringens vilja…
Sverige ska lämna Ottowakonvetionen om minor samt skrota förbudet mot klustermunition/ klustervapen då båda dessa vapenslag är vitala för rikets försvar.
Innan Partiet fick den briljanta idén om att Sverige minsann inte skulle ha klustervapen var vi ledande på detta med säkra klustervapen som inte efterlämnade sig några aktiva stridsdelar i årtionden då de var självdesarmerande.