HISTORIA. 2024 är det 80 år sedan nära 40.000 balter flydde från sina hem i Sovjetunionen mot ett fritt liv i väst. Gotland tog emot ca 10.000 av dessa under några veckor under hösten 1944. De flydde från Estland, Lettland och Litauen i båtar av olika slag. Utmed Sveriges stränder finns fortfarande flyktbåtar kvar. Och runt om i landet finns saker sparade, som en gång packades ner inför flykten. Saker som är laddade med känslor, berättelser och minnen av personer, platser och upplevelser.

De flesta som flydde från Baltikum levde resten av sina liv i exil, i Sverige eller andra länder. Många hoppades på att snart kunna återvända. Men det skulle dröja decennier innan det blev möjligt att resa tillbaka. Först 1991 kunde de baltiska staterna frigöra sig. De flesta återsåg aldrig det gamla hemmet eller vänner och anhöriga som blivit kvar.
Hösten 1944 hade de baltiska folken ett års sovjetiskt skräckvälde och därefter tre år av nazi-tysk ockupation bakom sig. Den 22 september 1944 intog Sovjets Röda Armé Estlands huvudstad Tallinn efter den flyende tyska armén. Nu väntade en ny, grym ockupation. Många familjer insåg med facit i hand efter massdeportationerna 14 juni 1941 att Sibirien skulle komma att bli nästa vistelseort om de stannade i landet.
Hellre lämna allt man äger och har för en chans att leva fritt någon annanstans. Hoppet stod i första hand till det neutrala Sverige. Trots alla försök att stoppa flykten enligt order för att bli flyttade till Tyskland, gjorde man allt för att ta sig över Östersjön till Sverige.
Ingen vet hur många som aldrig nådde Sveriges kust. Trolig siffra rör sig om ca 3000 personer. De flesta båtar var överlastade, förlorade styrförmågan och blev beskjutna av både tyskar och ryssar, många blev sänkta. Överfarten blev naturligtvis en fruktansvärd upplevelse som för alltid finns inristad i minnet.
Den massiva flyktingvågen över östersjön fick Sverige att agera snabbt, flottan, kustbevakningen och civilsamhället tog ett stort ansvar för att hjälpa nära 30.000 människor i nöd som fått lämna hus och hem och kommit till ett nytt land, utblottade, med två tomma händer. När strömmen av flyktingar var som störst under september-oktober 1944 fanns det i Sverige människor som arbetade dygnet runt.

Efter ankomsten till Sverige blev balterna förhörda av polisen och läkarundersökta. Sedan inkvarterades de i läger – med tiden kom det att uppföras flera hundra sådana runt om i landet. Där fick de som var arbetsföra erbjudande om jobb ute i det svenska samhället. Unga män fick ofta anställning i skogen eller i jordbruket; kvinnorna inom textilindustrin eller i hushåll. De med högre utbildning sökte sig till yrken som motsvarade deras kompetens.
Förmedlingen av arbete var framgångsrik, efter bara ett halvår hade 80 procent av de estniska flyktingarna ett jobb. Någon svenskundervisning förekom inte, språket fick de nyanlända lära sig på egen hand. I somliga fall fungerade estlandssvenskar som tolkar – många av dem kunde vid sidan av sitt modersmål även estniska, ryska och kanske lite tyska.
Ekonomiskt och administrativt sett fungerade mottagandet av balterna väl. Värre blev det när storpolitiken gjorde sig påmind vårvintern 1945. Stalin och de västallierades ledare kom då överens om att alla krigsfångar skulle utlämnas till respektive hemland.
De baltiska flyktingarna betraktades i detta sammanhang på ett likartat sätt, och snart krävde Moskva att den svenska regeringen skulle skicka tillbaka alla som flytt från Baltikum då dessa nu räknades som Sovjetmedborgare.
Även om merparten av svenskarna välkomnade de baltiska flyktingarna fanns det de som tyckte att man skulle tillmötesgå de sovjetiska kraven – både bland gemene man, tjänstemän och politiker.
Vissa i det skyddade Sverige hade svårt att förstå de fasor som flyktingarna gått igenom och menade att det väl inte kunde vara så farligt för dem att återvända. Andra drog alla balter över en kam och menade, helt felaktigt förstås, att samtliga var nazister och krigsförbrytare. Det höjdes också röster, särskilt i vänsterpressen och inom arbetarklassen, om att de som flytt för sina liv nu tog jobben från infödda svenskar och därför borde kastas ut.
Den svenska regeringen beslutade till slut att inte avvisa balterna, men uppmanade dem att resa hem, vilket mycket få av flyktingarna gjorde frivilligt. Däremot tvångsutvisades 146 balter som stridit på tysk sida, en händelse i svensk historia som blivit känd som baltutlämningen.
***
Stöd bloggen
Petterssons blogg drivs ideellt och är reklamfri. Vi säljer inga varor eller tjänster. Vill du uppmuntra oss och hjälpa till med de kostnader som finns så är du välkommen med ett bidrag!
- Från Swedbank eller sparbanken konto 8257-8933415168
- Från andra banker konto 8257-933415168
Paypal används av miljoner över hela världen för att överföra pengar utan att någon obehörig kan se dina betalningsuppgifter.
Du kan även SWISHA till 0760 858 480
IBAN: SWEDSESS SE1580000825780933415168
Min farmor och hennes familj kom från Estland dom flydde över Östersjön i en liten fiskebåt
Farmor och hennes föräldrar fick jobb direkt och lärde sig svenska rätt fort . Farmor fick gå i skola i 5 år . Tror hon va 10 år när hon kom hit ?
Baltutlämningen
https://www.s-sanningen.com/baltutlamningen
Mycket mera om S mörka historia
https://www.s-sanningen.com/
Däribland härstammade visst en Palmemördare.
Mycket vi är skyldiga balter tack för.
Även annars ett exempel på synnerligen värdefull invandring.
12 år försent bara, Skepparn
12?
Du menar vid Erlanders avgång 1969?
Skulle varit innan O.P såg till att Sverige skulle bli mångkulturellt
Vet du vet som mördade Palme?