Andra klassens araber

MELLANÖSTERN. Kulturjournalisten och krönikören på Aftonbladet, Somar Al Naher beskriver som inbjuden krönikör på DN Ledarredaktion palestiniernas situation ur sitt perspektiv. Hon menar att Samtidigt som Israel har närmat sig viktiga, tunga länder i Mellanöstern har palestinierna fortfarande inga riktiga bundsförvanter. I stället har de utnyttjats, förtryckts eller ignorerats – inte minst av arabstaterna.

Al Naher understryker något som inte framkommer i tillräcklig omfattnning om att palestinier, eller palestinska araber, långt ifrån är en homogen grupp. Många av dessa kommer, vilket hon pekar på från bl.a Syrien. 

Al Naher understryker något som inte framkommer i tillräcklig omfattnning om att palestinier, eller palestinska araber, långt ifrån är en homogen grupp. Många av dessa kommer, vilket hon pekar på från bl.a Syrien. Men hon drar inte några slutsatser av detta.

Palestinska araber från Syrien gör med andra ord anspråk på landet som idag är staten Israel (“from the river to the sea”).

Det finns inslag av historierevisionism i al Nahers text. Hon nämner inte det helt avgörande skäl varför Egypten, Jordanien och Kuwait inte vill ha med palestinska araber eller deras företrädare att göra.

Svarta september innebar början till den självvalda isoleringen. Eller när PLO med Yassir Arafat 1970 revolterade och försökte avsätta Jordaniens kung i en statskupp. Det var palestiniernas sätt att tacka det land som försökt ge de palestinska araberna skydd och en framtid.

Jordanien sparkade av lätt insedda skäl ut Yassir Arafat.  Han sparkades sedan ut från Libanon av liknande skäl, hans deltagande i det libanesiska inbördeskriget. Trots att han var där som ”gäst”.

De palestinska arabernas öde beseglades av dom själva i samband med Saddam Husseins invasion av Kuwait. Där Yassir Arafat på krigets första dag ställde sig på ockupationsmaktens sida. Likheten med Vidkun Qvisling är uppenbar.

Efter det litar ingen i regionen på en palestinsk arab, eller som dom kallar sig idag: Palestinier. Det är av den anledningen som gränsen mellan Gaza och Egypten är så starkt befäst att den skulle få Berlinmuren att likna ett gistet staket. Egyptierna vill inte gå Jordanien och Libanons öde till mötes. Och inte som Kuwait. När en stat som trots allt gav dom skydd reste sig för att hugga sina välgörare i ryggen när de blev anfallna och ockuperade.

Inget annat arabland litar idag på palestinska araber. Flera av dessa har över tid sparkat ut varje palestinsk arab som ens kan misstänkas ha sympatier för Fatah och Hamas. Vissa har sparkat ut dom som kollektiv i förebyggande syfte. 

Empiri förskräcker. De vill inte riskera den inre oro som varje arabland som försökt hjälpa de palestinska araberna tackats med. Inte ens Iran eller Qatar, huvudsakliga finansiärer av palestinsk terror vill se palestinier i någon större omfattning. Av lätt insedda skäl.

Men al Naher har en viktig poäng. Väst målar tavlan i en enda färg; araber som araber.  Väst missar nyanserna och jag håller med henne.

Det finns en uppsjö olika arabiska nationella identiteter. Och så finns det de palestinska araberna. Araber som en majoritet av de arabiska nationaliteterna ser som opålitliga och andra klassens araber. Och det har ingenting med vare sig judar eller Israel att göra.

Utan något ännu mer komplext än så. För det palestinska folket är inte ett folk enligt de gängse definitionerna. Det är en produkt av hur främst Kreml i mitten på 1960-talet skapade Yassir Arafat.

Yassir Arafat. En statschef utan stat. En stat utan land. Ett land utan folk. Och inte minst – ett folk utan gemensam historia. Skapat av Sovjetunionen 1964. Ett folk som utvecklats, mycket av egen försorg och deras ledares vägval till att av sina grannfolk bli ansedda att vara “Andra klassens araber”. Som inte ens Iran vill se på sitt eget territorium.

Läs hela artikeln på Ledarsidorna…

-Pettersson läser ”Ett folk som inte ens Iran vill se på sitt territorium” men i Sverige går det bra, till och med att skänka bistånd år efter år och erkänna folket och landet som inte finns.

Men Arafat hans fru och dotter blev rika på biståndet…

***

Stöd bloggen

Petterssons blogg drivs ideellt och är reklamfri. Vi säljer inga varor eller tjänster. Vill du uppmuntra oss och hjälpa till med de kostnader som finns så är du välkommen med ett bidrag!

  • Från Swedbank eller sparbanken konto 8257-8933415168
  • Från andra banker konto 8257-933415168

Paypal används av miljoner över hela världen för att överföra pengar utan att någon obehörig kan se dina betalningsuppgifter.

Du kan även SWISHA till 0760 858 480 

IBAN: SWEDSESS SE1580000825780933415168

7 thoughts on “Andra klassens araber”

  1. Det var länge sedan ett handslag gällde. När en person inte sträcker fram sin hand gäller han/hon är inte din

    11
  2. För några år sen jobbade jag ihop med en palestinier som var i 45-årsåldern. Han hade bott nästan hela sitt liv i Sverige, pratar svenska som vilken svensk som helst, men när han var 17 år tog hans far med honom på en resa till det s.k. Palestina för att de skulle hitta en fru till honom. De hittade dock ingen där, men han fick gifta sig med en palestinsk kvinna från Italien istället. Det var ju aldrig fråga om någon kärlek så det höll några år, han gömde pengar från sitt jobb inom byggbranschen och en dag stack han bara.

    Han kunde dock inte skilja sig p.g.a. kulturella skäl så jag tror att de fortfarande tekniskt sett är gifta 25-30 år senare, även om kvinnan sedan länge har flyttat tillbaka till sin släkt i Italien och de inte setts på 3 nästan decennium.
    Senast jag pratade med honom bodde han ihop med en svensk tjej och lever helt som svensk. När jag frågade honom om han var muslim svarade han ”jag är född in i det”, men tillade att han inte praktiserar det alls och inte varit i en moské sen han flyttade hemifrån.

    12
    1
  3. Av erfarenhet är det inte många utanför Sverige som vill ha med Palestinier att göra. Krigiska parasiter.

    33
    1

Kommentera