Väst har blivit galet efter 7 oktober

Av: Herta Müller

Nobelpristagaren Herta Müller räknas som en av de största samtida tyska författarna. Müller menar att delar av det västerländska samhället har gripits av galenskap sedan Hamas attackerade Israel den 7 oktober. Müller höll sitt tal i Stockholm den 25 maj. Talet har publicerats internationellt, men inte i svensk media, Dokument.se

Herta Müller Bild: Facebook

Nedan återges talet i sin helhet:

De förvandlades till monster

I de flesta berättelser om kriget i Gaza börjar kriget inte när det började. Kriget startade inte i Gaza. Kriget började den 7 oktober, exakt 50 år efter att Egypten och Syrien invaderade Israel. Palestinska Hamas-terrorister begick en ofattbar massaker i Israel. De filmade sig själva som hjältar och firade sitt blodbad. Deras segerfirande fortsatte hemma i Gaza, där terroristerna släpade allvarligt misshandlade gisslan och presenterade dem som krigsbyte för den jublande palestinska befolkningen. Detta makabra jubel sträckte sig ända till Berlin. I stadsdelen Neukölln var det dans på gatorna och den palestinska organisationen Samidoun delade ut godis. Internet flödade över av glada kommentarer.

Fler än 1200 människor dog i massakern. Efter tortyr, stympning och våldtäkt fördes 239 personer bort. Denna massaker av Hamas är en total urspårning från civilisationen. Det finns en ålderdomlig fasa i denna blodtörst som jag inte längre trodde var möjlig i våra dagar. Denna massaker följer mönstret från pogromernas förintelser, ett mönster som judarna har känt till i århundraden. Det är därför hela landet har traumatiserats, eftersom grundandet av staten Israel var avsett att skydda mot sådana pogromer. Och fram till den 7 oktober trodde man att den var skyddad. Även om Hamas har flåsat staten Israel i nacken sedan 1987. Hamas stadgar slog tydligt fast att förintelsen av judarna var målet, och att ”att dö för Gud är vår ädlaste önskan”.

Även om det har skett ändringar i denna stadga sedan dess, är det tydligt att ingenting har förändrats: förintelsen av judarna och förintelsen av staten Israel förblir Hamas mål och önskan. Detta är exakt samma sak som i Iran. I Islamiska republiken Iran har förintelsen av judarna också varit en statlig doktrin sedan dess grundande, det vill säga sedan 1979.

När man talar om Hamas terror bör Iran alltid vara med i diskussionen. Samma principer gäller, och det är därför storebror Iran finansierar, beväpnar och gör lillebror Hamas till sin hantlangare. Båda är skoningslösa diktaturer. Och vi vet att alla diktatorer blir mer radikala ju längre de styr. I dag består Irans regering uteslutande av de hårdföra. Mullornas stat, med dess revolutionära garde, är en skrupellös, expanderande militärdiktatur. Religionen är inget annat än kamouflage. Politisk islam betyder förakt för mänskligheten, offentliga piskning, dödsdomar och avrättningar i Guds namn. Iran är besatt av krig, men låtsas samtidigt som att det inte bygger några kärnvapen. Grundaren av den så kallade teokratin, Ayatollah Khomeini, utfärdade ett religiöst dekret, en fatwa, om att kärnvapen är oislamiska.

År 2002 hade internationella inspektörer redan upptäckt bevis på ett hemligt kärnvapenprogram i Iran. En ryss anställdes för att utveckla bomben. Experten från den sovjetiska kärnvapenforskningen arbetade i Iran i flera år. Det verkar som att Iran försöker uppnå kärnvapenavskräckning, enligt Nordkoreas exempel – och det är en skrämmande tanke. Speciellt för Israel, men också för hela världen.

Mullornas och Hamas besatthet av krig är så dominerande att – när det kommer till utrotningen av judar – den till och med överskrider den religiösa klyftan mellan shiiter och sunniter. Allt annat är underordnat denna besatthet av krig. Befolkningen hålls medvetet i fattigdom, samtidigt som Hamas-ledningens rikedom ökar oändligt mycket – i Qatar sägs Ismael Haniye ha miljarder till sitt förfogande. Och människoföraktet känner inga gränser. För befolkningen finns nästan ingenting kvar förutom martyrskap. Militär plus religion möjliggör en fullständig övervakning. Det finns bokstavligen inget utrymme för avvikande åsikter inom palestinsk politik i Gaza. Hamas har drivit ut alla andra politiska strömningar från Gazaremsan med otrolig brutalitet. Efter Israels tillbakadragande från Gazaremsan 2007, kastades Fatah-medlemmar från en byggnad på femton våningar som ett avskräckande medel.

Våra känslor är deras starkaste vapen

Det var så Hamas tog kontroll över hela Gazaremsan och etablerade en ohotad diktatur. Ohotad eftersom ingen som ifrågasätter den lever länge. Istället för ett socialt nätverk för befolkningen har Hamas byggt ett nätverk av tunnlar under palestiniernas fötter. Även under sjukhus, skolor och förskolor finansierade av det internationella samfundet. Gaza är en enda militärbarack, ett djupt rotat tillstånd av antisemitism under markytan. Komplett och ändå osynligt. I Iran finns det ett talesätt: ”Israel behöver sina vapen för att skydda sitt folk. Och Hamas behöver sitt folk för att skydda sina vapen”.

Detta talesätt är den kortaste beskrivningen av dilemmat att man i Gaza inte kan skilja civila från militärer. Och det gäller inte bara byggnaderna utan även personalen i byggnaderna. Den israeliska armén tvingades in i denna fälla i sitt svar på den 7 oktober. Inte lockades, utan tvingades. Tvingades att försvara sig och därigenom göra sig skyldig genom att förstöra infrastrukturen med alla civila offer. Och det är precis detta oundvikliga som Hamas ville ha och utnyttjar. Sedan dess har det dikterat nyheterna som går ut till världen. Synen av lidande stör oss dagligen. Men ingen krigsreporter kan arbeta självständigt i Gaza. Hamas kontrollerar urvalet av bilder och orkestrerar våra känslor. Våra känslor är deras starkaste vapen mot Israel. Och genom att välja ut bilderna lyckas man till och med framställa sig själv som palestiniernas enda försvarare. Denna cyniska kalkyl har gett resultat.

”Ganz normale Männer”

Sedan den 7 oktober har jag gång på gång funderat på en bok om nazitiden, boken Ganz normale Männer av Christopher R. Browning. Han beskriver förintelsen av judiska byar i Polen av reservpolisbataljonen 110, när de stora gaskamrarna och krematorierna i Auschwitz ännu inte fanns. Det var som Hamas-terroristernas blodtörst på musikfestivalen och i kibbutzerna. På bara en dag i juli 1942 slaktades de 1 500 judiska invånarna i byn Józefów. Barn och spädbarn sköts på gatan framför sina hus, gamla och sjuka i sina sängar. Alla de andra kördes in i skogen, där de fick klä av sig och kräla på marken. De blev hånade och torterade, sköts sedan och lämnades liggande i en blodig skog. Mordet blev perverst.

Boken heter Ganz normale Männer (i svensk översättning: Helt vanliga män) eftersom denna reservpolisbataljon inte bestod av SS-män eller Wehrmacht-soldater utan av civila som inte längre ansågs lämpliga för militärtjänst eftersom de var för gamla. De kom från helt vanliga yrken och förvandlades till monster. Först 1962 inleddes en rättegång gällande denna krigsförbrytelse.

Rättegångsprotokollen visar att några av männen ”fick en enorm kick av det hela”. Sadismen gick så långt att en nygift kapten tog med sig sin fru till massakrerna för att fira deras smekmånad. Eftersom blodtörsten fortsatte i andra byar. Och kvinnan strosade omkring i den vita bröllopsklänning hon hade med sig, bland judarna som hade vallats ihop på torget. Hon var inte den enda hustrun som fick komma på besök. I rättegångshandlingarna säger en löjtnants fru: ”En morgon satt jag med min man i trädgården till hans boende och åt frukost, när en enkel man från hans pluton närmade sig oss, intog en stel ställning och förklarade: ’Herr. Löjtnant, jag har inte ätit frukost ännu!’ När min man tittade frågande på honom förklarade han ytterligare: ’Jag har inte dödat någon jude ännu’.”

Inser inte längre sin frihet

Är det rätt att tänka på de nazistiska massakrerna den 7 oktober? Jag tycker att det är rätt att göra det, eftersom Hamas själva ville framkalla minnet av Shoah (Förintelsen). Och den ville visa att staten Israel inte längre är en garanti för judarnas överlevnad. Att deras stat är en hägring, att den inte kommer att rädda dem. Logiken förbjuder oss att vara nära ordet Shoah. Men varför måste det förbjudas? För känslan som man får kan inte undvika denna pulserande närhet.

Och så är det något annat som faller mig in och påminner mig om nazisterna: den röda triangeln från den palestinska flaggan. I koncentrationslägren var det symbolen för kommunistiska fångar. Och idag? Idag kan det ses igen i Hamas videor och på fasaderna av byggnader i Berlin. I videorna används det som en uppmaning att döda. På fasaderna markerar det mål som ska attackeras. En stor röd triangel skymtar över ingången till technoklubben ”About Blank”. I åratal dansade syriska flyktingar och homosexuella israeler här som en självklarhet. Men nu är ingenting längre en självklarhet. Nu skriker den röda triangeln över entrén. En raveare vars judiska familj kommer från Libyen och Marocko säger idag: ”Det politiska klimatet väcker alla demoner. För högern är vi judar inte tillräckligt vita; för vänstern är vi för vita.”

Judehatet har slagit rot i Berlins nattliv. Efter den 7 oktober föll klubbscenen i Berlin bokstavligen ihop. Trots att 364 unga människor, ravers som dem, slaktades på en technofestival, kommenterade klubbarnas förening det inte förrän dagar senare. Och även det var bara ett slentrianmässigt uttalande, eftersom antisemitism och Hamas inte ens nämndes.

Jag levde i en diktatur i över trettio år. Och när jag kom till Västeuropa kunde jag inte föreställa mig att demokratin någonsin skulle kunna ifrågasättas på ett sådant sätt. Jag trodde att i en diktatur hjärntvättas människor systematiskt. Och att man i demokratier lär sig att tänka själva eftersom individen räknas. Till skillnad från i en diktatur, där självständigt tänkande är förbjudet och det påtvingade kollektivet skolar människorna. Och där individen inte är en del av kollektivet, utan en fiende. Jag är bestört över att unga människor, studenter i Väst, är så förvirrade att de inte längre är medvetna om sin frihet. Att de tydligen tappat förmågan att skilja mellan demokrati och diktatur.

Det är till exempel absurt att homosexuella och queerpersoner  demonstrerar för Hamas – som de gjorde i Berlin den 4 november. Det är ingen hemlighet att inte bara Hamas, utan hela den palestinska kulturen, föraktar och straffar hbtq-personer. Att ens tänka sig en regnbågsflagga på Gazaremsan är otänkbart. Hamas sanktioner mot homosexuella sträcker sig från minst hundra piskrapp till en dödsdom. I en undersökning från 2014 i de palestinska områdena sa 99 procent av de tillfrågade att homosexualitet var moraliskt oacceptabelt. Man kan också inta ett satiriskt förhållningssätt, som bloggaren David Leatherwood gör på ”X”: att en hbtq-person demonstrerar för Palestina är som att en kyckling demonstrerar för Kentucky Fried Chicken.

Jag undrar också om studenterna vid många amerikanska universitet  vet vad de gör när de vid demonstrationerna skanderar: ”Vi är Hamas” eller till och med ”Älskade Hamas, bomba Tel Aviv!” eller ”Tillbaka till 1948”. Är det fortfarande oskyldigt eller galenskap? Även om massakern den 7 oktober inte längre nämns vid dessa demonstrationer. Och det är upprörande när den 7 oktober till och med tolkas som en iscensatt händelse av Israel. Eller när inte ett enda ord sägs om att kräva att gisslan ska släppas. När istället Israels krig i Gaza framställs som ett godtyckligt krig för erövring och förintelse, utfört av en kolonialmakt.

Tittar unga bara på klipp på TikTok? Samtidigt framstår inte längre termerna följare, influencer eller aktivist som harmlösa för mig längre. Dessa läckra internetord är allvarliga. De fanns alla före internet. Jag översätter begreppen så att de får betydelsen de hade då. Och plötsligt blir de klara som korvspad och övertydliga. För utanför internet betyder termerna istället följare, påverkansagenter och aktivister. Som om begreppen hade tagits över från en fascistisk eller kommunistisk diktaturs träningsläger. Deras smidighet är i alla fall en illusion. För jag vet att orden gör vad de säger. De främjar opportunism och lydnad i kollektivet och besparar individen från att behöva ta ansvar för vad gruppen gör.

Jag skulle inte bli förvånad om några av demonstranterna var studenter som för bara några månader sedan protesterade mot förtrycket i Iran med parollen ”Kvinnor. Liv. Frihet”. Det förskräcker mig när samma demonstranter idag visar solidaritet med Hamas. Det förefaller mig som om de inte längre förstår innehållets avgrundsdjupa motsägelse. Och jag undrar varför de inte bryr sig om att Hamas inte ens skulle tillåta den minsta demonstration för några kvinnors rättigheter. Och att kvinnor som blivit utsatta för övergrepp den 7 oktober paraderades som krigsbyte.

På campus vid University of Washington spelar demonstranter gruppspelet ”People’s Tribunal” för att roa sig. Representanter för universitetet ställs inför rätta för skojs skull. Och så följer domarna, och alla vrålar i kör: ”Off to the gallows” eller ”giljotin”. Det klappas och skrattas och har döpt sin tältplats till ”Martyr’s Place”. I form av happenings hyllar de sin egen kollektiva dumhet med gott samvete. Man undrar vad som lärs ut på universiteten idag.

Det förefaller mig som om antisemitismen sedan den 7 oktober har spridit sig som genom ett kollektivt knäpp med fingrarna, som om Hamas var influencern och studenterna fföljarna. I mediavärlden av influencers och deras följare är det bara de snabba klicken på videorna som räknas. Ögonfransarnas fladder, upptrissandet av livliga känslor. Samma knep fungerar här som i reklam.

Får massornas mottaglighet, orsaken till 1900-talets katastrof, en ny chans? Komplicerat innehåll, nyanser, sammanhang och motsägelser, kompromisser är främmande för medievärlden.

Detta framgår också av ett korkat upprop från internetaktivister riktat mot kortfilmsfestivalen i Oberhausen. Det är den äldsta kortfilmsfestivalen i världen och firar sjuttioårsjubileum i år. Många stora filmskapare började sina karriärer här med sina tidiga verk. Miloš Forman, Roman Polański, Martin Scorsese, István Szabó och Agnès Varda. Två veckor efter Hamas-firandet på Berlins gator skrev festivalchefen Lars Henrik Gass: ”En halv miljon människor gick ut på gatorna i mars 2022 för att protestera mot Rysslands invasion av Ukraina. Det var viktigt. Låt oss nu skicka en lika stark signal. Visa världen att Neuköllns Hamas vänner och judehatare är i minoritet. Kom alla! Snälla!”

Detta föranledde ett fientligt svar på internet. En anonym grupp anklagade honom för att demonisera solidaritet med den palestinska befrielsen. Gruppen försäkrade honom att den skulle ”uppmuntra” det internationella filmsamfundet att ompröva sitt deltagande i festivalen. En beslöjad uppmaning till bojkott, som många filmare följde och avbröt sina åtaganden. Lars Henrik Gass säger med rätta att vi just nu upplever en tillbakagång i den politiska debatten. Istället för politiskt tänkande råder en esoterisk förståelse av politik. Bakom detta ligger en önskan om enhet och pressen att anpassa sig. Även på konstscenen har det blivit omöjligt att skilja mellan att stå upp för Israels rätt att existera och samtidigt kritisera dess regering.

Det är därför det inte ens övervägs att den världsomspännande upprördheten över de många döda och lidandet i Gaza kan vara en del av Hamas strategi. Den är döv och blind för sitt folks lidande. Varför skulle man annars skjuta mot gränsövergångenKerem  Shalom, dit det mesta biståndet kommer? Eller varför skulle man annars sätta eld på byggarbetsplatsen för en tillfällig hamn, dit hjälpmedel snart kommer? Vi har inte hört ett enda ord av sympati för folket i Gaza från Mr. Sinwar och Mr. Haniye. Och istället för en önskan om fred är det bara maximala krav som de vet att Israel inte kan uppfylla. Hamas satsar på ett permanent krig med Israel. Det skulle vara den bästa garantin för dess fortsatta existens. Hamas hoppas också kunna isolera Israel internationellt, till varje pris.

I Thomas Manns roman Doktor Faustus sägs nationalsocialismen ha ”gjort allt tyskt outhärdligt för världen”. Jag har intrycket att Hamas och dess anhängares strategi är att göra allt israeliskt, och därför allt judiskt, outhärdligt för världen. Hamas vill behålla antisemitismen som en permanent global känsla. Det är därför den också vill omtolka Shoah. Nazistförföljelsen och räddningsflykten till Palestina ska också ifrågasättas. Och i slutändan Israels rätt att existera. Denna manipulation går så långt som att hävda att tyskt uppmärksammande av Förintelsen endast tjänar som ett kulturellt vapen för att legitimera det vita västerlandets ”bosättningsprojekt” Israel. Sådana ahistoriska och cyniska vändningar av förhållandet mellan gärningsmän och offer är avsedda att förhindra varje differentiering mellan Shoah och kolonialism. Med alla dessa staplade konstruktioner betraktas Israel inte längre som den enda demokratin i Mellanöstern, utan som en kolonialistisk modellstat. Och som en evig angripare, mot vilken blindt hat är berättigat. Och till och med att önska sig dess förintelse.

Den judiska poeten Yehuda Amichai säger att en kärleksdikt på hebreiska alltid är en dikt om krig. Ofta är det en dikt om krig mitt i ett krig. Hans dikt ”Jerusalem 1973” påminner om Yom Kippur-kriget:

”Sad men carry the memory of
their loved ones in their backpack, in their side pockets
on their ammunition belts, in the bags of their souls,
in heavy dream bubbles under their eyes.”

”Sorgsna män bär minnet av
sina nära och kära i sin ryggsäck, i sina sidofickor
på sina ammunitionsbälten, i sina själars påsar,
i tunga bubblor av drömmar under ögonen.”

När Paul Celan besökte Israel 1969 översatte Amichai Celans hans dikter och läste upp dem på hebreiska. Så träffades två överlevande från Shoah. Jehuda Amichai kallades Ludwig Pfeuffer när hans föräldrar flydde från Würzburg.

Besöket i Israel upprörde Celan. Han träffade skolkompisar från Czernowitz i Rumänien som till skillnad från sina mördade föräldrar hade kunnat fly till Palestina. Paul Celan skrev till Jehuda Amichai efter sitt besök och kort före sin död i Seine: ”Kära Jehuda Amichai, låt mig upprepa det ord som spontant kom till mina läppar under vårt samtal: Jag kan inte föreställa mig världen utan Israel; Jag vill inte heller föreställa mig den utan Israel.”

Herta Müller
Författaren och Nobelpristagaren läste den här texten på 7 oktober-forumet ”Jewish Culture in Sweden” i Stockholm den 25 maj. 

***

Stöd bloggen

Petterssons blogg drivs ideellt och är reklamfri. Vi säljer inga varor eller tjänster. Vill du uppmuntra oss och hjälpa till med de kostnader som finns så är du välkommen med ett bidrag!

  • Från Swedbank eller sparbanken konto 8257-8933415168
  • Från andra banker konto 8257-933415168

Paypal används av miljoner över hela världen för att överföra pengar utan att någon obehörig kan se dina betalningsuppgifter.

Du kan även SWISHA till 0760 858 480 

IBAN: SWEDSESS SE1580000825780933415168

13 thoughts on “Väst har blivit galet efter 7 oktober”

  1. Jag tror unga idag saknar tillhörighet. De känner sig inte delaktiga som ett kollektiv i sitt land och blir därför lätta byten för bisarra sekter, föreningar och religioner. Vad de står och skriker bekymrar dem inte när de njuter av samhörigheten i gruppen.
    Västerländska nationers uppgift att förena ungdomarna misslyckas, nationerna kan knappt hålla ihop sig själva längre.

    11
  2. Unga dumma människor kan inte sortera fakta. Lättpåverkade som följer minsta motståndets lag. Dessa universitetsungdomar vågar inte stå emot det som gäller. Utan tanke följer man det som deklareras som dogmen.
    Motsägelsefullt vilka flera ”aktioner” visar. Bögar och lebbor för islam; islam som vill ta livet av dem när tillfälle gives. Likadant med feminismen. Dessa korkade kvinnor skriker sig hesa för islam. När konsekvenserna kommer som ett slag i ansiktet lär de bli förbryllade. Islam är ett patriarkat vilket de är helt chanslösa emot. Hur dumma kan människor (kvinnor?) bli. Uppfyllda av någon form av idealism utan att tänka på konsekvenserna!

  3. Gillar citatet i Muller tal: ”att en hbtq-person demonstrerar för Palestina är som att en kyckling demonstrerar för Kentucky Fried Chicken”.

    Kanske något för hr Gardell att fundera över?

    36
    • Inte särskilt förvånande att det är tyst om detta tal i media.Hon drar bokstavligen ner byxorna på dom som hyllar hamas inklusive den ”Svenska oberoende och neutrala ” journalistiken….

      18
  4. Historien upprepar sig.

    Här följer ett sammandrag ur inledningen till boken ”Den etniska rensningen av Palestina” av Illa Pappe

    (Ilan Pappe är Israels skarpaste, modigaste och mest principfasta historiker. John Pilger, författare och journalist)

    En förskräckande läsning som man inte hittar i några historieböcker eller lexikon idag.

    ”En kall onsdagseftermiddag den 10 mars 1948 samlades en grupp på elva män, ledande sionistiska veteraner tillsammans med unga militära judiska officerare, för att finslipa en plan för etnisk rensning av Palestina. Redan samma kväll utgick militära order till enheterna i fält om att förbereda den systematiska fördrivningen av palestinierna från stora delar av landet.”
    (12 order utgick till 12 divisioner)

    ”Med dessa order följde en detaljerad beskrivning av de metoder som skulle användas för att med tvång fördriva människorna: storskaliga trakasserier, bakhåll och bombardemang av byar och befolkningscentra; brandskattning av bostäder och lös och fast egendom, fördrivning, rivning och slutligen minering av ruinerna för att hindra de fördrivna från att återvända.”

    ”Varje enhet försågs med en egen lista över de byar och stadsdelar som var mål för denna huvudplan. Denna plan, som betecknades Plan D (på hebreiska Dalet), var den fjärde och slutgiltiga versionen av tidigare mindre konkreta planer som skissade på det öde som sionisterna hade i beredskap för Palestinaoch dess befolkning.”

    ”Denna fjärde och sista plan beskrev det klart och otvetydligt: Palestinierna måste bort.
    För att citera en av de första historiker som noterade denna plans betydelse, Simon Flapan:
    ” Den militära kampanjen mot araberna, inklusive ’erövrandet och förstörelsen av landsbygden’ lades fram i Haganas Plan Dalet” I själva verket syftade planen till förstörelse av både Palestinas landsbygd och dess städer.”

    ”Sedan beslutet väl var fattat, tog det ett halvår att fullborda uppgiften. När det var över, hade mer än hälften av Palestinas ursprungliga befolkning, närmare åttahundratusen människor, ryckts upp med rötterna. Femhundratrettioen byar hade förstörts och elva stadsdelar tömts på sina invånare. Den plan som antogs den 10 mars 1948, och framför allt dess systematiska genomförande under de följande månaderna, var helt klart en etnisk rensningsoperation, något som enligt folkrätten idag betraktas som ett brott mot mänskligheten”

    ”Ändå har ett sådant brott utplånats nästan fullständigt ur den globala allmänhetens minne: Israels fördrivning av Palestinierna1948. Detta, den mest avgörande händelsen i Palestinas moderna historia, har ända sedan dess systematiskt förnekats. Inte heller idag erkänns det som ett brott, vilket måste få såväl politiska som moraliska följder.”

    ”Etnisk rensning är ett brott mot mänskligheten, och de människor som begår detta brott idag betraktas som brottslingar, vilka bör ställas till svars inför specialtribunaler. Det kan vara svårt att definiera hur man bör benämna eller handskas med dem som initierade eller genomförde den etniska rensningen i Palestina 1948. Hur som helst är det möjligt att rekonstruera de brott dessa personer begick, liksom att erbjuda en mer rättvisande historieskrivning än de hittills förekommande och att göra ett moraliskt ställningsstagande med större integritet”

    ”Vi vet namnen på de som satt i det där rummet den 10 mars 1948. Vi vet också namnen på de höga officerare som genomförde orderna i fält. Alla är välkanta figurer i de israeliska hjältarnas panteon.7
    För inte så länge sedan levde ännu många av dom och besatt höga positioner i det israeliska samhället; ytterst få finns ännu med oss idag.”

    ”För palestinier och alla andra som inte köper den sionistiska berättelsen, stod det klart långt innan denna bok skrivits att dessa människor hade begått brott, men att de framgångsrikt hade undgått rättvisan och troligen aldrig skulle komma att ställas till svars för vad de hade gjort.
    För palestinierna har, förutom den skada de tillfogats, den djupaste formen av frustration varit att de kriminella handlingar som dessa män ansvarade för så fullständigt har förnekats, och att detta palestinska lidande så totalt har nonchalerats ända sedan 1948.”

    ”I denna bok vill jag utforska både mekanismerna för den etniska rensningen 1948 och det system för kunskapsbildning som lät världen glömma, och gjort det möjligt för förövarna att förneka, det brott som den sionistiska rörelsen begick mot det palestinska folket 1948. Med andra ord, jag vill lyfta fram paradigmet etnisk rensning och använda det för att ersätta paradigmet krig som grunden för den vetenskapliga forskningen och den vetenskapliga debatten om 1948.”

    ”Jag tvivlar inte på att den hittillsvarande avsaknaden av paradigmet etnisk rensning är en del av orsaken till att förnekandet av katastrofen har kunnat fortgå så länge. Då den sionistiska rörelsen skapade nationalstaten, utkämpade den inte ett krig som’ tragiskt men oundvikligt’ ledde till fördrivningen av ’delar av’ den ursprungliga befolkningen, utan tvärt om: huvudmålet var den etniska rensningen av hela Palestina, vilket rörelsen eftersträvade för sin nya stat.”

    ”Några veckor efter att de etniska rensningsaktionerna inleddes sände de arabiska grannstaterna en liten arme – liten i förhållande till deras totala militära förmåga – för att försöka, förgäves, förhindra den etniska rensningen. De reguljära arabiska arméernas inträde i kriget kunde inte förhindra de etniska rensningsaktionerna som framgångsrikt avslutades först hösten 1948.”

    ”För några kan denna utgångspunkt – att ta paradigmet etnisk rensning som given grund för berättelsen om 1948 – från början framstå som en anklagelse. En anklagelse mot de politiker som utformade och de generaler som genomförde den etniska rensningen. Ändå, då jag nämner deras namn, gör jag det inte för att jag postumt vill se dem ställas inför rätta , utan för att förhindra att de brott som Israel begick tillskrivs sådana oåtkomliga faktorer som
    ”omständigheterna”, ”armén” och liknande vaga benämningar som låter suveräna stater slinka ur greppet och gör det möjligt för individer att undfly rättvisan.”

    ”Den allmänna definitionen av vad etnisk rensning består av är tillamplig nästan ordagrant på fallet Palestina. Som sådan framstår historien om vad som hände 1948 som ett okomplicerat, men på inget sätt därmed förenklat eller sekundärt kapitel i historien om fördrivningen i Palestina. Faktiskt gör prismat etnisk rensning det möjligt att enkelt tränga igenom den slöja av komplexitet som israeliska diplomater nästan instinktivt visar upp och israeliska akademiker rutinmässigt gömmer sig bakom då de avvärjer försök att utifrån kritisera sionismen eller den judiska staten för dess politik och agerande.”

    ”Utlänningar”, säger de i mitt land, ”förstår inte och kan inte förstå denna trassliga historia” och man behöver därför inte ens försöka förklara det för dem. Inte heller bör vi låta dem blanda sig i försöken att lösa konflikten – om de inte accepterar den israeliska ståndpunkten. Allt man kan göra, som den israeliska regeringen varit bra på att berätta för världen i åratal, är att låta ”oss” israelerna, som representanter för den ”civiliserade” och ”rationella” sidan i konflikten, finna en skälig lösning för oss ”själva” och för den andra sidan, palestinierna, vilka trots allt utgör ett koncentrat av den ”ociviliserade” och ”emotionella” arabvärlden till vilken Palestina tillhör.”

    ”Det åligger oss att rädda historien från glömskan, inte bara av historiska rättviseskäl eller av någon yrkesmässig plikt, utan också, som jag ser det, av moraliska orsaker. Det är det första steg vi måste ta om vi önskar att en försoning någonsin ska få en chans och freden att slå rot i de söndrade länderna Palestina och Israel”

    Så långt författarens förord.

    Sedan fortgår det, kapitel efter kapitel, genom hela boken med detaljerade beskrivningar av sionisternas metoder för genomförandet av den etniska rensningen som genomfördes i Palestina 1948.

    I boken finns också 15 tätskrivna sidor med refernser till offeciella, dokument, skrivelser och uttalande från bl.a FN, IDF´s och Hagana´s arkiv mm mm. Så ingen behöver sväva i tvivelsmål.

    Vi får också en redogörelse för definitionen av etnisk rensning. På sidan 19 skriver Pappe:

    ”Hutchinsons encyklopedi definierar etnisk rensning som fördrivning med våld för att homogenisera en etnisk rensning som fördrivning med våld för att homogenisera en etnisk blandad befolkning i en viss region eller på ett visst territorium. Syftet med fördrivningenär att få så många av de bosatta som möjligt att ge sig av, med alla medel som står till förfogande, inklusive ickevåldsliga sådana, som var fallet med muslimerna i Kroatien, vilka fördrevs efter Daytonöverenskommelsen i november 1995.”

    ”Denna definition accepteras också av USA:s utrikesdepartement. Dess experter tillägger att den etniska rensningens väsen är utplånandet, med alla tillgängliga medel,av en regions historia. Den vanligaste metoden är avfolkning i ”en atmosfär som legitimerar vedergällnings-och hämdaktioner”

    ”USA´s utrikesdepartement noterar särskilt vad som hände kring maj 1999 i staden Peck i västra Kosovo. Peck avfolkades på bara ett dygn, ett resultat som endast kunde ha uppnåtts genom en i förväg uppgjord plan som följdes av ett systematiskt genomförande. Det hade också förekommit sporadiska massakrer, avsedda att påskynda operationen. Vad som hände i Peck 1999 ägde rum på samma sätt i hundratals palestinska byar 1948.”

    Ilan Pappe

    Ur historiens mörker visar Pappe hur sionismen tar plats bland storheter som Nazi- Tyskland, Balkanländerna och PolPot med flera.

    6
    23
    • G54, du skriver som om Ilan Pappe beskriver fakta när andra påstår att Ilan Pappe måste vara en av världens slarvigaste och en av de mest oärliga historikerna. John Richard Pilger verkar inte ha det bästa ryktet heller.

      Den etniska rensningen av Palestina av Ilan Pappe finns att köpa på många ställen på svenska, engelska och andra språk. Dessutom kan du låna boken på vissa bibliotek och många andra böcker om samma ämne.

      Ilan Pappé är en av flera israeliska historiker som ifrågasätter nationens kollektiva minne och vedertagna sanningar. Trots att han i en ny bok hävdar att David Ben-Gurions krigsdagbok bevisar att det fanns beslut om etnisk rensning presenteras inga sådana bevis.

      7
      4
      • Pettersson hemfaller här till det belackade uttrycket ”att skjuta budbäraren”

        Som jag skrev :
        I boken finns också 15 tätskrivna sidor med refernser till offeciella, dokument, skrivelser och uttalande från bl.a FN, IDF´s och Hagana´s arkiv mm mm. Så ingen behöver sväva i tvivelsmål.

  5. Kloka ord från någon som tänkt efter lite.

    ”Tittar unga bara på klipp på TikTok?”
    Nej, ibland tittar de på Instagram, Snapchat och youtube också.

    Det är rätt irriterande att se hur ungdomar demonstrerar för Hamas, till synes helt ovetandes om historien eller hela situationen. Men det är troligtvis inte så värst komplicerat. De är aktivister som de flesta unga och de ser Hamas och ”Palestina” som en försvarslös underdog mot det USA-backade militariserade Israel. Och man ska alltid hålla på den som upplevs som den svage.

    Gör parkeringsplats av allt från Marocko till Pakistan, inklusive Israel, så det blir tyst någon gång.

    17
    7
    • Karelarna närmare en halv miljon fick två veckor på sig att lämna sina hemtrakter. Inga konflikter uppstod, de spred sig i Finland en del till Sverige. De har inte ynglat av sig bara för att få sitt land tillbaka. Någon som hört om konflikter kring karelarna?
      Rothstein har rätt, Palestinierna kan ha bott flera generationer i ett arabland får ändå inte bli medborgare i landet. Det är islam och befolkningsökningen i de muslimska länderna som är den stora faran. Som Ataturk sa, ett ruttnande kadaver, som förgiftar våra liv.

      19
  6. Ja förutom attacken Word trad center. Som tyskan uppenbart fullständigt glömt. Det tycks ju i din självklarhet att att man I sitt.hat av judar anser att man har rätten att utplåna ett annat folk . Som judar samer eller negrer.
    Om det nu är då då är det antagligen bara i den stortyska muslimska gemenskapen som det ingår.
    Det är uppenbart att den civiliserade värden bör status Q i dessa jihad stater

    10
    5

Kommentera