Av Samuel Charap och Kaspar Pucek

Oavsett vad Putin har för avsikter, är han instängd av begränsad kapacitet

Sedan Ryssland inledde sitt fullskaliga krig mot Ukraina i februari 2022 har debatter rasat i väst om hur man korrekt ska svara på Moskvas aggression. Men dessa debatter begränsas av bristande enighet om målen för den aggressionen och, i slutändan, vilken typ av hot Ryssland verkligen representerar. Förmodligen är förståelsen av Rysslandshotet en första ordningens prioritet: om inte västerländska regeringar gör rätt riskerar de att antingen överreagera eller underreagera.

Tjänstemän och forskare som har framfört sin syn på ryska mål tenderar att se dem i ganska skarpa ordalag. Många har hävdat att Rysslands president Vladimir Putin är en maximalist vars ambitioner sträcker sig långt bortom Ukraina. Andra framställer Putin som besatt av Ukraina – eller mer specifikt besatt av att radera det från kartan. Sådana bedömningar av Putins avsikter är dock ofta fri från alla överväganden om hans förmågor. Om man accepterar formuleringen att ett hot måste bedömas utifrån en motståndares avsikter och förmågor, då avgör gränserna för vad Putin kan göra vilka av hans ambitioner som är relevanta för att förstå det hot som Ryssland utgör – och vilka enbart återspeglar hans befogenheter. fantasi.

Under de senaste 20 månaderna har världen lärt sig mycket om vad Putin kan och inte kan göra. När man tänker på de bevisen framträder en annan syn på Putin och det hot han representerar: en farlig angripare, förvisso, men i slutändan en taktiker som har varit tvungen att anpassa sig till de begränsningar som han tvingas verka under.

VAD VILL PUTIN?

Några framstående Rysslandsanalytiker har hävdat att Putins invasion av Ukraina bara är det första steget i ett mycket större försök till dominans som kommer att sträcka sig bortom Ukraina. Putin är enligt detta synsätt en maximalist. Som forskarna Angela Stent och Fiona Hill hävdade i Foreign Affairs : ”[Putins] påståenden går utöver Ukraina, in i Europa och Eurasien. De baltiska staterna kan vara på hans koloniala agenda, liksom Polen.” Enligt denna uppfattning är Rysslands allt större användning av militärt våld i sin utrikespolitik sedan det rysk-georgiska kriget 2008 en del av en kontinuerlig process som ännu inte har nått sin topp. Putin kommer följaktligen inte att sluta förrän han har återställt någon version av det ryska imperiet eller åtminstone en inflytandesfär som sträcker sig bortom Ukraina. Som Hill och Stent uttryckte det i en annan artikel: ”Om Ryssland skulle segra i denna blodiga konflikt, skulle Putins aptit på expansion inte stanna vid den ukrainska gränsen. De baltiska staterna, Finland, Polen och många andra länder som en gång var en del av Rysslands imperium kan vara i riskzonen för attack eller subversion.”

Om Putin hyser sådana imperialistiska ambitioner i Östeuropa, skulle hans avsikter delvis likna Hitlers och Stalins. Vissa ledare, särskilt i delar av det tidigare kommunistiska Östeuropa som föll under nazistisk ockupation under andra världskriget och sovjetisk ockupation och kontroll efter det, har inte dragit sig ifrån att göra analogin explicit. Till exempel, i juni 2022, kritiserade Polens president Andrzej Duda tyska och franska försök till diplomati med Ryssland genom att retoriskt fråga: ”Har någon pratat så här med Adolf Hitler under andra världskriget? Var det någon som sa att Adolf Hitler måste rädda ansiktet? Att vi ska gå tillväga på ett sådant sätt att det inte är förödmjukande för Adolf Hitler? Jag har inte hört sådana röster.”

Andra analytiker och beslutsfattare har framställt Putin som i grunden en génocidaire – en man som är inställd på att förstöra inte bara den ukrainska staten utan också dess folk och kultur. Som historikern David Marples uttryckte det: ”Det ryska ledarskapet försöker avfolka och förstöra den enhet som sedan 1991 har funnits som den oberoende ukrainska staten.” Författaren Anne Applebaum håller med: ”Det här var trots allt aldrig bara ett krig om territorium, utan snarare en kampanj som utkämpades med folkmordsuppsåt.” Ukrainas president Volodymyr Zelensky har beskrivit ”en uppenbar folkmordspolitik som förs av Ryssland”, en anklagelse som stöds av ryska styrkors avskyvärda praxis: massmord på civila, tortyr och våldtäkt av fångar, avsiktliga bombningar av bostadsområden och bortförande och utvisning av ukrainska barn till Ryssland. I sitt tal till FN:s generalförsamling i september 2022, sade USA:s president Joe Biden att ”det här kriget handlar om att utplåna Ukrainas rätt att existera som en stat, helt enkelt, och Ukrainas rätt att existera som ett folk.” De lagstiftande församlingarna i Kanada, Tjeckien, Estland, Irland, Lettland, Litauen och Polen har anslutit sig till Ukrainas och formellt förklarar Rysslands aggression i Ukraina som ett folkmord.

Problemet med att se Putin som en maximalist eller en génocidaire  är att det ignorerar hans oförmåga att vara någon av dessa saker – såvida han inte använder massförstörelsevapen. När Rysslands konventionella militär var på toppen av sin makt i början av kriget var den oförmögen att ta kontroll över någon större ukrainsk stad. Sedan reträtten från Kiev och nordost har ryska styrkor visat liten kapacitet att genomföra framgångsrika offensiva operationer. Deras sista försök – en vinteroffensiv i södra Donetsk-regionen – slutade i ett blodbad för den ryska sidan. I den här takten kommer Putin aldrig att lyckas ta kontroll över Ukraina med våld, än mindre utplåna dess invånare, även om västvärldens stöd för Kiev avtar. Om han inte kan ta Ukraina, det verkar långsökt att han kunde gå utöver det. Dessa ryska svagheter åberopas allmänt, men de ignoreras vanligtvis i bedömningar som fokuserar på Putins avsikter.

Dessutom har Moskvas mjuka kraftinstrument visat sig vara lika ineffektiva som dess hårdkraftsinstrument. Trots många farhågor om motsatsen har Tysklands beroende av rysk naturgas inte tillåtit Moskva att stoppa Berlin från att leda ansträngningarna för att motverka aggression i Ukraina. Dessutom har den ytliga ryska kapitalmarknaden och den allmänna svagheten i dess industrisektor drivit före detta sovjetländer mot väst och Kina på jakt efter handelsmöjligheter och investeringar – trots utarbetade försök från Moskva att främja ekonomisk integration i regionen. Dessutom har Putins Ryssland, till skillnad från sin sovjetiska föregångare, ingen attraktionskraft för att adjungera utländska eliter i större politiska projekt. Kreml under Putin har varken en mäktig, transnationell ideologi eller en utvecklingsmodell som kunde locka eliter utanför sina gränser. Vilken mjuk makt Ryssland än utövade för att locka eliter med mer banala medel – säg mutor i stor skala – har till stor del slösats bort vid det här laget, tack vare krigets brutalitet.

Kriget i Ukraina har avslöjat att Putin inte har resurser – brist på att använda kärnvapen – för att uppfylla maximalistiska eller folkmordsmål. Den ryska militären har förbättrat sina prestationer under kriget; dess destruktiva kraft bör inte avfärdas. Och Putins avsikter spelar roll. Men det står nu klart att hans styrkor inte kan besegra den ukrainska militären, än mindre ockupera landet. Kanske drömmer han om att ta bort Ukraina från kartan eller om att marschera vidare från Ukraina till resten av kontinenten. Men hans drömmar spelar ingen roll om han inte kan förverkliga dem på marken. 

En mindre men högljudd grupp analytiker har en markant annorlunda syn på Putins avsikter och hävdar att han är en i grunden defensiv aktör som försöker (liksom alla ledare för stormakter, hävdar denna grupp) förhindra att hot mot hans hemland förverkligas. Istället för att försöka erövra Ukraina, än mindre Europa, har Putin fört ett reaktivt krig för att hålla västvärlden borta från sin bakgård. Statsvetaren John Mearsheimer, den mest framstående exponenten för detta synsätt, har hävdat att ”det finns inga bevis i det offentliga registret för att Putin övervägde, än mindre för avsikt att sätta stopp för Ukraina som en självständig stat och göra det till en del av större Ryssland när han skickade sina trupper till Ukraina.” Han har också skrivitatt ”det finns inga bevis för att Ryssland förberedde en marionettregering för Ukraina, odlade pro-ryska ledare i Kiev eller vidtog några politiska åtgärder som skulle göra det möjligt att ockupera hela landet och så småningom integrera det i Ryssland.” Med andra ord, Ryssland har spelat försvar, och Putin trycker bara tillbaka mot västvärldens intrång. Han söker inget annat än säkerhet för sitt land.    

Men denna skildring av Putin krockar med verkligheten i Rysslands agerande. Det verkar nu uppenbart att Putins motiv gick långt bortom försvaret. Det är svårt att se det ryska försöket att ta Kiev under krigets första veckor som något annat än en regimförändringsoperation. Och brittiska, ukrainska och amerikanska underrättelsetjänster har alla bedömt att Kreml försökte förbereda olika ukrainska galjonsfigurer för att leda en rysk marionettregim i Kiev och styra landet tillbaka in i Moskvas omloppsbana. (En sådan galjonsfigur, Oleg Tsaryov, bekräftade till och med direkt sin närvaro i Ukraina samma dag som den fullskaliga invasionen började, och förklarade på Telegrams sociala medieplattform att ”Kiev kommer att vara fri från fascister.”)

Ändå, för att noggrant bedöma det ryska hotet, måste de tydliga bevisen på Putins initialt expansiva avsikter kombineras med de lika tydliga bevisen på Rysslands begränsade kapacitet, som har visat sig levande sedan februari 2022 och som verkar ha tvingat Putin att justera sina mål. . Putin kan mycket väl ha försökt erövra Ukraina i det inledande skedet av kriget, men efter att planen misslyckades, minskade han (åtminstone tillfälligt) sina mål. Han drog tillbaka sina styrkor från huvudstaden och andra städer i nordöstra Ukraina i början av april 2022; de har aldrig återvänt. Som Avril Haines, USA:s chef för nationell underrättelsetjänst, har vittnat för kongressen: ”Putin förstår sannolikt bättre gränserna för vad hans militär kan uppnå och verkar vara fokuserad på mer begränsade militära mål för tillfället.” Det bästa sättet att förstå Putin är alltså inte som en offensiv maximalist, en génocidaire eller en helt och hållet defensiv aktör, utan snarare som en taktiker som anpassar sina ambitioner för att överensstämma med de begränsningar som han verkar under. Analysen av Rysslandshotet borde fokusera mindre på vad han skulle kunna sträva efter och mer på vad han troligtvis kan få med den makt han har.

En förståelse av Putin som taktiker är inte nödvändigtvis betryggande. Hans ambitioner kan mycket väl expandera i framtiden precis som de har minskat tidigare – och om Rysslands makt kan möjliggöra den expansionen, borde hotbedömningarna ändras. Dessutom, även med sin nuvarande begränsade kapacitet, kan Putin fortfarande tillfoga Ukraina och dess folk stor skada. Ryssland har slagit ukrainska hamnar och industri- och energianläggningar och har brutit många jordbruksfält. Dess marinblockad har hindrat exporten av spannmål, stål och andra råvaror som den ukrainska ekonomin (och många andra länders) är kritiskt beroende av. År 2022 krympte den ukrainska ekonomin med en tredjedel och det är svårt att föreställa sig hur en rejäl återhämtning skulle kunna ske innan Moskva slutar bomba storstäder och infrastruktur och häver blockaden. Ytterligare, Ukraina är den överlägset mäktigaste av Rysslands grannländer utanför Nato. Med andra ord, även med sin nuvarande förmåga och en taktikers tänkesätt, kan Putin utgöra ett oöverstigligt hot mot Georgien, Kazakstan, Moldavien och andra före detta sovjetrepubliker. USA:s allierade in Nato kan vara säkert, men det är kall tröst för människor i dessa länder.

För regeringar bör rättsdimensionering av Rysslandshotet – det vill säga att anta en förståelse av Putin som en taktiker som verkar under betydande begränsningar – utgöra grunden för att fastställa lämpliga politiska svar på hans handlingar. Politiker bör inse att Putins mål mycket väl kan vara ett rörligt mål och undvika statiska bedömningar. Att regelbundet testa påståendet att han kan ha anpassat sig till nya omständigheter skulle vara ett förnuftigt tillvägagångssätt.  

Oavsett vilket måste en korrekt förståelse av det hot Ryssland utgör börja med en korrekt bedömning av den ryska makten. Putin kan hysa fantasier om världserövring. Men för tillfället kan hans militär inte ens helt erövra någon av de fyra ukrainska provinser som han påstår sig ha annekterat förra året. I slutändan är det de begränsningar som borde sätta gränsen för debatten om hotets omfattning.

Ovanstående är en gratisartikel från Foreign Affairs…

Stöd bloggen

Petterssons blogg drivs ideellt och är reklamfri. Vi säljer inga varor eller tjänster. Vill du uppmuntra oss och hjälpa till med de kostnader som finns så är du välkommen med ett bidrag!

• Från Swedbank eller sparbanken konto 8257-8933415168
• Från andra banker konto 8257-933415168

Paypal används av miljoner över hela världen för att överföra pengar utan att någon obehörig kan se dina betalningsuppgifter.

Du kan även SWISHA till 0760 858 480 

IBAN: SWEDSESS SE1580000825780933415168