Skönlitterära klichéer.

Av någon anledning kom jag att tänka på några ständigt förekommande klichéer i böckernas värld.

1. I en ”modern och urban” roman ska det finnas åtminstone en melankolisk scen som tilldrar sig på småtimmarna, helst på bussens ändhållplats. För att fånga stämningen känner författaren sig tvungen att nämna en ”ensam taxi” som kör förbi. Obligatoriskt liksom, det är nästan så man tycker synd om alla dessa ensamma taxibilar. Antagligen har författaren faktiskt trott sig vara den första att komma på idén.

2. I yngre år läste jag väldiga mängder krigsromaner. Vad gällde sjökrig så minns jag att det alltid fanns en scen där folk i sjönöd blev räddade i sista stund, och undsättarna sträckte fram ”villiga händer” för att hjälpa de nödställda komma ombord. De flesta romanerna var ursprungligen engelskspråkiga och det kanske finns något uttryck som i översättning blir ”villiga händer”, men lika tusan retade jag mig på orden. Vadå för jävla villiga händer?

3. I ungdomen slukade jag också spännings- och kriminalromaner, även de ofta ursprungligen skrivna på engelska. Nu i efterhand känns det som skurken i dramat helt enkelt måste heta Devlin, en anspelning på ordet devil. Fyndigt så det förslår, och återigen får man förmoda att författaren trott sig vara den första att hitta på genidraget.

4. När en feministiskt lagd författare har bestämt sig för att slå världen med häpnad och skrivit en snillrik bok om alla motgångar och orättvisor som kvinnor möter i det patriarkala samhället, så måste huvudpersonen absolut heta Eva. Detta för att läsaren ska förstå att skribenten skådat tidlösa allegorier om ojämlikhet. Eva, ursprungskvinnan, liksom. Detta är stort, detta är djupsinnigt.

Rune Holmström