Det pratas mycket om vinster i välfärden och om höginkomsttagarnas låga skatter.

Framför allt är det från socialistiskt håll som klagosångerna framförs. Direktörer och andra höginkomsttagare som flyr landet är extra utsatta för socialismens vrede, men det finns grupper man aldrig nämner i sammanhanget.

Det är väl ganska känt att företagare gärna flyr Sverige med sina förmögenheter i syfte att undvika våra höga skatter. Lika känt, men tillsynes mindre okonventionellt är att artister, konstnärer och författare gör detsamma. Det lägre skatterna lockar även dem.

En grupp som aldrig nämns när det talas om höga löner och skatteflykt är idrottsstjärnorna. Håll i er nu, för här följer några exempel.

Portugisen Cristiano Ronaldo har i dagarna skrivit kontrakt med den italienska klubben Juventus. Kontraktet ger honom en årslön på 300 000 000 (300 miljoner). Dvs. lika mycket som 1 000 svenska sjuksköterskor tjänar tillsammans under ett år. Lägg därtill att olika reklamkontrakt inbringar ungefär lika mycket. Nu är förvisso Ronaldo portugis och inte svensk, men varför talar aldrig socialisterna om idrottsstjärnornas enorma löner?

Fast nu har vi ju en fixstjärna i Zlatan, en fixstjärna som hos många är beviset för en lyckad integration. Zlatan har förvisso inte bott i Sverige sedan 2001 och med det oerhört politiskt korrekta Sveriges definition av “svensk” är väl frågan fri att tolka. En somalier som bott i Sverige under två år är som bekant inte längre somalier, utan svensk. Numera spelar Zlatan i den amerikanska proffsligan, men kommer närmast från Manchester United där han sista säsongen “bara” tjänade 128 000 000 (128 miljoner) per år. Dvs lika mycket som 427 sjuksköterskor tillsammans. Hur mycket av sin förmögenhet Zlatan skattar för i Sverige är säkert en hemlighet, men när han besöker landet utnyttjar både han och familjen den svenska välfärden. Har ni hört de socialistiska partierna kritisera Zlatan?

Nu är det inte bara fixstjärnorna som tjänar bra. Har ni hört talas om Mikael Nilsson?

Mikael Nilsson spelade i allsvenska Halmstad, gjorde 64 matcher i landslaget och avslutade sin karriär som proffs i Grekland. Expressen har gjort en intervju med Nilsson som slutade med fotbollen när han var 34 år, för sex år sedan. Han bor numera i Grekland där han också betalar skatt. I Sverige är han två veckor per år och har då rätt att utnyttja den svenska välfärden. Under många år jobbade inte Nilsson, utan levde ut sin dröm att inget göra. Nu har han ett jobb som scout för en grekisk klubb, vilket innebär att han reser världen över på klubbens bekostnad där alla utgifter är finansierade. Mikael Nilssons fru har den senaste tiden valt att jobba “lite” vad det nu innebär.

Varför är Mikael Nilsson så intressant? Han som person är helt ointressant, men hans vardag visar att också medelmåttiga spelare (även med svenska mått mätt) kan sluta jobba innan de fyllt 40 och ändå klara pensionen med råge. Jämför detta med snickare, verkstadsarbetare, städerskor, grovarbetare, rörmokare och andra med stressiga och slitsamma jobb och som nu ska tvingas jobba allt högre upp i åldrarna för att få en dräglig pension. Ta också Nilsson som ett exempel på svenskar som valt att bo utomlands med sina inkomster för att slippa betala de höga skatter vi har i landet, men som ändå kan utnyttja den välfärd vi tvingas avstå allt mer av vår lön till.

Varför nämner socialisterna aldrig dessa idrottsstjärnor, artister, konstnärer, författare och andra som valt att fly landet med sina förmögenheter och inkomster? Varför är det bara direktörerna som är mål för deras ilska?