Igår kunde vi höra hur Arbetsförmedlingens generaldirektör, Mikael Sjöberg, sprudlade av glädje över de nya siffrorna om en svensk arbetsmarknad som står sig stark och kommande år som ser lika ljusa ut.

Oerhört glädjande nyheter, men det finns smolk i glädjebägaren som man inte gärna tar i sin mun.

101 000 nya jobb räknar man med ska skapas 2017 och 2018. Självklart glädjande då en fungerande välfärdsstat bygger på att människor jobbar och betalar skatt. Det man inte nämner är att siffran 101 000 är en bruttosiffra, för samtidigt som det skapas nya jobb, försvinner andra. Bara i höst har vi exempelvis nåtts av nyheten att 800 anställda på Ericsson förlorat sina jobb, att Alfa Laval gör sig av med 100 tjänster i Sverige och att Åhléns har varslat var femte anställd på huvudkontoret om uppsägning. Till syvende och sist är det nettoantalet som är det viktiga i sammanhanget och var det landar på lär ingen veta förrän varslen presenteras.

Det finns andra funderingar kring siffran 101 000. Räknar vi bort antalet jobb som under samma period försvinner, finns andra faktorer som inte nämns.

Vi vet idag att många arbetsgivare anställer billig arbetskraft från Östeuropa och länder utanför EU. Hur många av dessa 101 000 jobb kommer därför att gå till dessa och inte till de svenskar som borde få chansen till ett eget jobb och en egen försörjning?

I augusti presenterade SCB siffror som sade att 350 000 personer var arbetslösa, eller cirka 7 procent av alla arbetsföra personer i arbetsför ålder. Nästa år väntas den siffran sjunka till 6,8 för att redan 2018 vända upp igen. Regeringens löfte om EU:s lägsta arbetslöshet 2020 verkar bli ytterligare ett i raden av svikna vallöften, för ingen tror längre att Sverige ska nå ned till siffror på 4,5 procent där Tyskland och Tjeckien ligger, om någon utanför den socialistiska sfären någonsin trott det. Med tanke på att arbetslösheten näst intill är 0 procent för inrikesfödda, begriper alla att siffran ligger kvar på en hög nivå p.g.a. decennier med överdimensionerad migration.

Vad AF:s generaldirektör också missar att förmedla är att vi har cirka 100 000 personer boendes på Migrationsverkets asylboenden, merparten av dessa i arbetsför ålder. De finns inte med i sammanräkningen, men ska nu ut i samhället för att arbeta och betala skatt till vår gemensamma välfärd. Lägg därtill att vi kanske kan vänta 317 000 anhöriginvandrare fram till 2019, där också merparten är personer i arbetsför ålder som ska ut på den svenska arbetsmarknaden för att kunna försörja sig själva.

Det är också ett faktum att för varje flykting som får jobb inom exempelvis vården, går det kanske 100 landsmän som använder sig av densamma. M.a.o. måste vi importera arbetskraft för att lösa situationen för alla de som väljer att komma hit. En win-win situation alltså.

Vi har också en regering som älskar höga skatter och höjda skatter innebär högre kostnader och högre kostnader innebär ofta att man måste ta igen dem i andra änden, genom exempelvis neddragningar, färre investeringar eller i värsta fall, en flytt av verksamheten till annat land.

Dessutom kan vi på SVT läsa att de yrken som efterfrågas kräver hög utbildning. Lärare, sjukvårdspersonal, IT-personal och kvalificerade industrijobb för att nämna några. Vi vet samtidigt att merparten av de som anländer till Sverige saknar utbildning, kompetens och yrkeserfarenhet för de yrkesområden som söker personal. Många saknar överhuvudtaget utbildning och kommer aldrig att bli aktuella för den svenska arbetsmarknaden.

Talar vi om utbildad arbetskraft så har vi redan en sådan att tillgå på nära håll. Bara i Norge räknar man med att 40 – 50 000 svenskar arbetar, många av dessa inom högutbildade yrken. Skulle man ge dem bättre villkor skulle säkerligen många återvända till Sverige. Om regering och riksdag sedan har förstånd att redan i skolan rikta utbildningarna till de yrken där man redan idag vet att det kommer att efterfrågas folk, är mycket vunnet.

Det är också en odiskutabel sanning att det efter en högkonjunktur kommer en lågkonjunktur och vad det medför är vi alla medvetna om.

Ni förstår av uppgifterna ovan att Mikael Sjöbergs glädjerop mer är ett sätt att blidka opinionen och gjuta mod i de som försöker propagera för en nettoinvandring på över 60 000 personer varje år.

SVT

Nu är ju Mikael Sjöberg politiskt tillsatt, precis som Anders Danielsson och Dan Eliasson. Det kanske inte förvånar att generaldirektören för Arbetsförmedlingen har en bakgrund i Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen, så frågan är hur mycket partipolitik som rör sig i hans uttalanden och ställningstagande?

En annan socialdemokrat är Johan Westerholm på Ledarsidorna. Han är inte lika imponerad av Mikael Sjöberg och av de signaler han sänder ut från sitt kontor. Läs följande två inlägg på Ledarsidorna och ni förstår snart att det finns mycket att oroa sig för på den svenska arbetsmarknaden.

Vi ses i livbåtarna: Hur bl.a. utländsk arbetskraft slår undan fötterna på lärlingar och hur den öppna arbetsmarknaden kan göra svenska byggnadsarbetare lika arbetslösa som långtradarchaufförer.

En tickande bomb: Sanningen om den låga utbildningsgraden bland nyanlända och hur kostnaderna skenar.