Tusentals ensamkommande kan komma att skickas tillbaks till sina hemländer om regeringen nu håller vad de lovar.

Då talar vi inte om små pojkar och flickor som kommer direkt från krigshärdar i Syrien, utan om äldre tonåringar och yngre män från länder som företrädesvis Afghanistan och som har lurat sig in i Sverige med falska uppgifter och avsaknad av id-handlingar.

Nu snyftas det på hög nivå, för inte kan vi skicka tillbaks ”barn” till sina hemländer, familjer och kompisar. Det är väl givetvis bättre att ”barnens” familjer, kompisar och därefter deras familjer kommer till Sverige och tar del av allt det svenska välfärdssamhället bygger på.

Några av argumenten som framförs mellan snyftningarna är att ”barnen” går i skola, att ”barnen” hunnit skaffa vänner, att ”barnen” spelar fotboll i lokalföreningen, att många av ”barnen” hävdar att de inte känner några i sitt hemland etc.

Dessa argument får mig att fundera.

Hade inte ”barnen” några vänner i det land de närmast kom från? Tillåts man inte som ung man att spela fotboll i länderna man närmast kommer från? Om ”barnen” inte känner någon i hemlandet, vem/vilka betalade då deras resa genom dussintalet länder och ända till Sverige? Dessutom kände väl ”barnen” inte särskilt många i Sverige innan mobilerna började gå varma med instruktioner över hur man bäst tar sig hit? Om de nu gick till fots, klängde under lastbilar, låg gömda under presenningar på ett flak eller satt i överfulla båtar på Medelhavet, borde väl en betald flygresa direkt till hemlandet vara tämligen lindrig? Ja, det finns skolor i Afghanistan. Förvisso kanske den inte är gratis, förvisso kanske ”barnen” inte erhåller gratis i-pads, mobiler och får pengar till nya moderiktiga kläder, men skolor har de.

Nu tror jag ändå att ”barnen” kan vara lugna. Vi har en regering som inte är känd för att hålla sina löften och när det vänstermediala drevet drar igång och intresseorganisationerna börjar gömma ”barnen” i stor skala, dras nog snart de hårda reglerna tillbaks.