INSÄNDARE. I dagarna har världens största finansiella läcka, The Panama Papers, offentliggjorts. En advokatbyrå i Panama har läckt miljontals dokument om skattefusk i olika skatteparadis.

De problem världen brottas med – korruption, organiserad brottslighet, arbetslöshet, skatteflykt, bankskandaler, budgetunderskott och statsskulder – kan delvis skyllas på ett enda fenomen, nämligen skatteparadisen. Utan dessa skulle diktatorer, narkotikakungar, bankirer, pirater, multinationella företag och skattesmitare inte ha någonstans att gömma de enorma summor de olagligt tillskansat sig.

Man förleds lätt att tro att skatteparadis – det finns ett 60-tal – bara ligger på palmprydda tropiska öar, vilket delvis stämmer. Bortsett från några kontinentala skatteparadis som Panama, Schweiz och Liechtenstein, är de flesta öar och belägna i Västindien, till exempel Cayman Islands, Turks & Caicos, Bermuda, Bahamas och framförallt Brittiska Jungfruöarna. De sistnämnda har överlägset flest brevlådeföretag med drygt 800 000, fler än Cayman Islands, Bermuda och the Channel Islands tillsammans. För att förstå hur viktiga brevlådeavgifterna är för skatteparadisens ekonomi, uppgår för till exempel Jungfruöarna avgifterna för brevlådeföretagen till ca 60 procent av ö-nationens intäkter.

Skatteparadisen återfinns även i Indiska Oceanen; Mauritius, i Asien; Hongkong, i Stilla Havet; Marshallöarna, i Atlanten; Guernsey, Jersey och Isle of Man och i Medelhavet; Gibraltar och Cypern. Det är inte för inte de kallas ”offshore havens” medan den riktiga benämningen borde vara ”hemliga jurisdiktioner”, eftersom företag, privatpersoner, diktatorer etc. kan dölja sina tillgångar där. De internationella storbankerna, inklusive Nordea, är del i detta system med dotterbolag i flera skatteparadis.

Men världens absolut största skatteparadis, som också råkar ligga på öar, är Manhattan och London. Det är dock inte politikerna där som driver utvecklingen, utan privata banker på Wall Street och i City of London. Det sistnämndas riktiga namn, när man menar det finansiella London, är The City of London Corporation och består av en liten del, stadens finanskvarter. Den leds av Lord Mayor of London i spetsen för de stora bankerna och revisionsbyråerna och ska inte förväxlas med den politiskt valde Mayor of London, som styr över resten av huvudstaden.

När Storbritannien började avveckla sina kolonier efter andra världskriget försökte man behålla kontrollen över de många små ex-kolonierna genom att skapa skatteparadis under Londons kontroll (de lyder alla under engelsk lag). Så ur askan av det brittiska imperiet blev City of London centrum för den mest betydande delen av världens offshoresystem. Märk väl att dess inflytande är så stort att vissa av engelska parlamentets lagar inte gäller the Corporation. En frustrerad brittisk premiärminister, Harold Wilson, undrade en gång vem som egentligen var premiärminister: ”Who is Prime Minister of this country,  you (Lord Mayor) or me?”

Hur skadliga är skatteparadisen?  Fram till den senaste finanskrisen 2008 hotade de inte nationalstaterna, men bidrog till korruption, organiserad brottslighet och skatteflykt. De multinationella företagen, som står för mer än häften av all världshandel, har under lång tid använt skatteparadis för internprissättning, så kallad ”transfer pricing”. Detta innebär att bolagen – via brevlådeföretag i skatteparadis – prissätter och fakturerar varor/tjänster mellan sina dotterbolag världen runt så att kostnader/utgiftsräntor hamnar i högskatteländer och vinster i låg- eller noll skatteparadis. På så sätt förlorar nationalstaterna i skatter tusentals miljarder kronor varje år. Några av finansutskottets ledamöter intervjuades för flera år sedan i Aktuellt om ”transfer pricing”. Ingen enda uppgav att de förstod innebörden av termen, och dessa var de politiker som borde vara bäst insatta i ekonomiska frågor!

Efter finanskrisen är bilden en annan, nu hotas själva nationalstaten. Tanken att en nation skulle gå i konkurs var förr otänkbar. Grekland till exempel blev tvunget att stödja sina banker med ofantliga lån. Med de senast framtvingande (Too Big to Fail) räddningsaktionerna har gigantiska summor transfererats från skattebetalarna till bankerna och fått till följd att flera västländer fått ännu större skulder och budgetunderskott. Samtidigt har den utlovade saneringen av finanssektorn och skatteparadisen i huvudsak varit ett spel för gallerierna, ingenting av betydelse har i realiteten förändrats. Från 2016 gäller dock nya regler som kommer att appliceras vid nästa finanskris. Istället för det s k ”bail out”, då skattebetalarnas gick in och stöttade bankerna, skall nu ”bail in” gälla. Detta innebär att aktieägarna och insättarna (dock inte privatpersoner med högst Euro 100 000) står för risken. Insättarnas medel kan sålunda konverteras till aktier. Skulle en bank anses systemviktig, kan skattebetalarna dock fortfarande tvingas gå in med pengar igen.

Vad skulle kunna göras? Fyra åtgärder:

• Bankväsendet måste reformeras så att den vanliga bankverksamheten, ”retailbanking”, skiljs från den spekulativa delen, ”casinobanking” och pensionsfonder förbjudas att investera i den sistnämna kategorin.
• Wall Streets och City of Londons (och dess motsvarigheter i andra länder) inflytande måste brytas. Nu finansierar de politiker och deras valkampanjer med ofantliga, ofta hemliga belopp.
• Skatteparadisen bör elimineras. En amerikansk juridikprofessor uttryckte i en intervju, halvt på skämt, att USA istället för att ha invaderat Irak borde ha invaderat Cayman Islands. I en enda byggnad skulle man finna tusentals brevlådeföretag tillhörande multinationella företag eller privatpersoner med tillgångar på hundratals miljarder dollar. Och det i bara en kontorsbyggnad. Och den numera ökända Panama advokatfirman Mossack Fonseca är bara en av flera advokatbyråer i Panama.  Utan skatteparadis skulle diktatorer, knarkkungar och pirater ställas på ”bar backe”.
• Nya redovisningsregler införas. Idag bestämmer delvis branschen, dvs. revisorerna själva, genom sitt The International Accounting Standards Board, reglerna som ofta tillåter kryphål som minskar genomskinligheten på bolagens balansräkningar.
• Fortsätter utvecklingen obehindrat riskerar nationalstaterna att förlora sina skattebaser när eliten och de stora företagen inte bidrar med skatter. Kvar blir medelklassen att bära upp större delen av samhällsapparaten för att inte tala om pensionerna. Om det sociala skyddsnätet krymper, kan kravaller och strejker följa alltmedan eliten förskansar sig i muromgärdade enklaver, med egna poliser och skolor. Resultatet kan bli som i Frankrike innan revolutionen 1789 med de tre stånden; adeln, d.v.s. finanseliten som äger merparten av alla resurser, och prästerna=elitens advokater, revisorer och konsulter å ena sidan och det tredje ståndet d.v.s. medelklassen och de arbetslösa å den andra. Som Madame de Pompadour, Ludvig XV:s älskarinna, så klart uttryckte det: ” Aprés nous – le deluge”. En skrämmande utveckling om inget förändras!

Lars Hässler 2016

Lars Hässler är Jur Kand, med en Master of Comparative Law från USA och ett år vid Institutet för högre internationella studier i Geneve. Under 1980-talet arbetade han som råvarutrader för Boliden i Schweiz. Lars är flerfaldig jorden-runt seglare, har skrivit nio böcker och publicerat artiklar på bl a Brännpunkt i SvD. Han har alltid följt med i politiken men överlåtit skötseln av landet till politikerna tills nyligen, då han känt att Sverige är på väg åt fel håll.