Nedan början på en debattartikel i danska Ekstrabladet, fritt översatt.

DEMOKRATI. När jag växte upp som barn på 70-talet och 80-talet, var det enda alternativet till den danska televisionen det svenska SVT 1 och 2. På den tiden var Sverige ABBA, Astrid Lindgren, Saab Viggen, Ingemar Stenmark, Ronnie Petterson och Björn Borg – de var mer alerta, och när någon annan i världen sade Skandinavien, trodde svenskarna de menade Sverige.

Sverige var det närmaste ett perfekt samhälle som världen någonsin hade producerat. Sverige, var ambitiös, en blond storebror (eller åtminstone ”storasyster” om någon svensk läser detta). Sverige var killen som var bra på allt, och som ständigt gjorde det rätta.

I Danmark, var saker annorlunda. Vi hade valt renegaten Mogens Glistrup och i jordskredsvalet 1973, och den danska politiken blev aldrig densamma igen. Ingen ska tala om för de danska väljarna, vad man ska tänka och tro. Och i slutet av 90-talet, tog vi en välbehövlig, men också hård debatt om vår invandrings- och flyktingpolitik efter decennier av misslyckad integrationspolitik. Och även om det sedan dess har gett upphov till en hel del ”illamående över tonen” och ett blint raseri från landets frälsta halal hippies ”, har vi i Danmark idag ett öppet, rå men även dynamisk debatt.

I Sverige gick saker annorlunda. Svenskarna har auktoritetstro och är inga upproriska människor. Och om du inte gillar regeringen och folkhemmet, kan du flytta upp i de norra skogarna, skjuta älg och ta hand om sig själva. Man har traditionellt kunnat vara i fred. Det finns utrymme nog.

Det gäller inte längre. Här bestämmer den politiska eliten från Stockholm. Och eliten håller alla i ett järngrepp – den rädda och enögda svenska pressen, och landets akademiska är instängda och tystade av eliten som med sina outtalade regler vad som sägs i det offentliga rummet.

Den unika intellektuella kulturen i Sverige, som en gång producerade genier som Celsius, Linné, Nobel, Strindberg, Bergman och Lagerlöf, går på knä.

Det kontrollerade debattklimatet har minskat den svenska intellektuella debatten till finkultur a morse-krönikören Jan Guillou och olika gråskalor, ångerfyllda teatergrupper tas upp av humorbefriade feministaktivister och ångerfulla män i strumpbyxor. Bland annat påpekar teatergrupper det upprörande faktum att vita, etniska svenskar är överrepresenterade i Sverige!

Ett av många problem med den dresserade svenska pressen som låter all sin nyhetsbevakning godkännas i samförstånd med ”politbyrån” i Stockholm, är allt som de misslyckas med att berätta. Bland annat att om du som svensk skulle vilja bli informerad om vad som händer på din tröskel när du hör en annan explosion i samband med de omfattande gängkrigen i Malmö, så måste man söka information på alternativa medier eller utomlands. Det är nästan omöjligt att hitta en balanserad nyhetstjänst på svenska, som visar den verklighet en stor del av svenskarna bor i.  Och genom att ge alternativa medier monopol på denna del av nyhetsbevakning gör man Sverigedemokraterna en stor, fast oavsiktlig tjänst.

Det svenska samhället har under de senaste århundradena fungerat utan större problem, och därför har det politiska Stockholm i allmänhet tolereras. Det fanns tillräckligt med pengar och problemen var små. Men nu har det moderna Sverige för första gången, på grund av den omfattande invandringen till landet, upplevt stora förändringar och regelbundna problem. Och en stor del av befolkningen accepterar inte längre att sakfrågorna inte ens tas upp av politikerna och då går problemen inte att lösas…

…läs vidare på Ekstrabladet som avslutar artikeln med att allt som gjorde Sverige speciellt är på väg att försvinna. 

Skillnaden mellan Danmark och Sverige har inte ökat sedan freden i Roskilde 1658, där vi var en millimeter från att införlivas i det blå-gula rika. Det misslyckades – tack och lov!

Debattartikeln är skriven av Søren Jacobsen Damm och fritt översatt. Läs gärna hela på Ekstrabladet.

Inkvisitionen