Där satt den, och det menar jag, så sant som jag heter Olli Rein! Här är en äkta invandrare från Nederländerna som stolt sjunger en gammal visa av vår skald Evert Taube som Göran Lundbom skriver om i en kommentar här på Petterssons nedan.
Cornelis Vreeswijk var en man som skulle ha passat väl in i den tidens Stockholm också. Men nu var det herr Taube som stod för underhållningen. Han har skrivit många visor och sjungit de allra flesta, men inte den här vilket Göran Lundbom konstaterar nedan.
Jag ber om ursäkt för allt strul med det här inlägget, men jag förstod inte hur mycket som var inbyggt i mitt original från mars 2013. Inte heller kände jag till historien bakom visan eller vem som hade skrivit den. Jag är nog lite ringrostig för närvarande. Men låten är fortfarande aktuell, trots nära hundra år gammal.
Vi har Cornelis att tacka för mycket vad gäller protester mot etablisinanget. De flesta av hans sånger skulle kunna visas här av den anledningen, eftersom dom är att betrakta som protestvisor mot de styrande i samhället.
Evert Taube som skrev 17:de balladen skulle nog om han bara ville kunna skrivit många fler protester mot etablisimanget, han hade nämligen kapasitet till detta.
Det finns ju en (något) nyare bra sång med ett liknande budskap, Bob Dylans ”Positively 4th Street”. Som också fått en mycket bra svenska tolkning av Björn Afzelius, ”Absolut Solar Plexus”.
Här kan de avnjutas:
https://www.youtube.com/watch?v=tRH-NvWcG28
Som ”Blodsven” redan påtalat, så är låten gjord av Evert Taube. Hela historien bakom sången är denna:
”Sjuttonde balladen, med inledningsorden ”Det kostar på att hålla fred, Gud vet, med den som tigger mig att jag skall sjunga” är en sång av Evert Taube, publicerad första gången 1924 i vissamlingen Den Gyldene Freden. Sången har föredragsbeteckningen ”con temperamento” och underrubriken ”Till mina vedersakare”.
Sången skiljer sig stort från alla andra visor Taube producerat i så måtto att den med bitande ironi visar det stora förakt skalden emellanåt kände för den publik som beundrade honom och som han var beroende av. Evert Taube ville själv se sig som en poet bland de riktigt stora poeterna, men upplevde sig mestadels som en poet omgiven av borgarbrackor i Stockholms societet – och vars välvilja han dessutom var beroende av.
Sjuttonde balladen trycktes aldrig i Taubes Samlade visor; han sjöng den aldrig offentligt och spelade aldrig in den på skiva, säkerligen medveten om att det var oklokt att stöta sig med dem som faktiskt medverkat till hans framgång.”
Jag hade också två versioner av visan. Det blev en för mycket, så jag lät den andra gå till papperskorgen. Den finns ändå kvar på Petterssons Blogg men långt bak. Idag tyckte jag att den skulle flyta ihop med resten av era inlägg, därför ville jag ha ut den.
Vill inte vara petig Olli, men 17e balladen skrevs av Evert Taube. Likt förbannat är det en kanonversion av en älskad invandrare…
Jag tackar för att du rättar mig. Jag visste inte vem som skrivit den, men nog lät det som Carl Mikael Bellman, men Evert Taube som ju var lite yngre, hade nära till en del av Bellmans epistlar. Men tack för tillrättaläggandet, för sanningen ska vi inte förneka på Petterssons. Jag trodde även att Cornelis hade kunnat skrivit den själv.
Tack Angelicaplacet
Den ska spelas när det är slut för min del.
Tack Olli
Det är fint att lyssna till ädel lyrik och god musik.