Av Lars J Eriksson, chefredaktör Skånska Dagbladet.

Direkt efter valet 2010 drog jag slutsatsen att Sverigedemokraterna i valet 2014 skulle bli ett 12-procentsparti. Nu blev det så med råge, 12,9 procent. Om jag skall göra en gissning i dag lutar jag åt att partiet hamnar kring 18 procent i nästa val.Sverigedemokraterna gynnas inte bara av att invandringsfrågan finns högt upp på dagordningen i människors vardagliga samtal. Partiet kom också att gynnas av att SD:s motståndare i så hög grad inbillade sig att retoriken mot partiet skulle kunna föras med rätt floskulösa antirasistargument och därmed i praktiken blev en diskussion i tomma intet på en intellektuellt pinsam nivå.

I dag, när partiet har drygt 800 000 väljare bakom sig, har denna retorik förlorat nästan all kraft, oavsett om det finns enskilda SD:are som fällt fördomsfulla yttranden. Ingen som inte har huvudet under armen kan gärna tro att så många väljare har röstat på SD för att de är rasister. Att det finns bruna rötter från 25 år tillbaka i tiden spelar inte någon större roll i dag för de som sympatiserar med partiets anti-etablissemangskritik, varav f.d. moderater blivit den största gruppen.

Det som blev röstvinnare för SD var att övriga partier i hög grad började ägna sig åt ljugande i både stort och smått. Försöken att hävda att dagens höga invandringssiffror inte skulle ha några negativa effekter på välfärdsstatens överlevnadsförmåga är förstås ren bluff. Med invandringsströmmar som närmar sig 100 000 nivån och följer på den omfattande invandring vi har haft sedan början på 1990-talet kommer vi aldrig att kunna återskapa den svenska välfärdsmodellen.

Arbetslöshet, bidragsberoende och utanförskap kostar enorma belopp oavsett om det är svenskar eller invandrare som tar allt större del av välfärdssystemens resurser.

Det hade varit hederligt om de etablerade partierna istället för att visa väljarförakt sagt som det var, att om vi tar emot flyktingströmmar i den omfattning vi gör i dag så kan vi inte upprätthålla ett välfärdssystem på den nivå vi har vant oss vid.

Människor som kommer hit måste ha försörjning, boende, utbildning, barnomsorg, sjukvård, tandvård och andra välfärdsanordningar, vilket minskar förmågan att hålla uppe resurser och kvalitet för människor som redan bor i Sverige. Ett enkelt exempel visar vilken påfrestning invandring innebär för välfärden: Sjukersättningen (tidigare förtidspensionen) för en individ är ungefär 10 000 kronor om månaden och täcker hyra och livsuppehälle.

Ungefär samma kostnad uppstår för den som vi tar emot från ett annat land. Och då är detta bara levnadsomkostnader. Sedan tillkommer allt det andra, skola, vård, utbildning o.s.v. Ändå förskjuter vi kanske den största bördan in i framtiden då dagens unga får pensioner på urusel nivå.

Jag tycker att vi har en moralisk plikt att bistå de som flyr för sina liv. Vi kan hjälpa fler om vi skickar hjälpen till närområdet. Men när bomberna faller måste vi också öppna gränserna och plånboken. Uppehållstillstånden borde däremot enbart vara tillfälliga. Och nästan all anhöriginvandring borde stoppas. Då blir slutsumman ändå att vi bedriver en humanare asylpolitik än i dag eftersom vi kan hjälpa fler till samma kostnader. Av ekonomiskt nödtvång hamnar vi där. Ju förr, dess bättre.

Av Lars J Eriksson, chefredaktör Skånska Dagbladet

Kuriosa. Lars J Eriksson var chefredaktör och ansvarig utgivare under Södermanlands Nyheters storhetstid, då upplagan steg tio år i rad. Nu vet vi vem som chefar på SN  och har så gjort under alldeles för lång tid vilket som bekant märks i den raserade upplagan. Den raserade journalistiken och havererade upplagan till trots tar ingen ansvar, man kan undra varför det heter ansvarig utgivare…