The Kinks var en brittisk pop/rockgrupp som bildades 1963 i London och gjorde sin sista livespelning 1996. Bandet är dock inte formellt upplöst, och rykten om återförening av gruppens originalsättning cirkulerade i pressen runt årsskiftet 2007-2008.
Gruppen bestod i början av bröderna Dave Davies (gitarr, sång) ochRay Davies (gitarr, sång, keyboards, gruppens främste låtskrivare),Pete Quaife (elbas, sång), och Mick Avory (trummor). Ett kort tag i början av karriären kallade sig gruppen The Ravens, men namnet byttes till The Kinks innan något hann släppas med gruppen. (Det finns dock bootlegs med The Ravens.) Namnet Kinks kommer av modet på den tiden, som man uttryckte det på engelska ”kinky clothes and boots”.
Gruppens kommersiellt framgångsrikaste period var början och mitten på 1960-talet. Gruppen fortsatte under andra halvan av decenniet ge ut nya album, men de passade inte in i det psykedeliska klimat som rådde inom populärmusiken då. Att Ray Davies också gjorde narr och protesterade mot populärmusiken i sina texter gjorde det inte lättare. Under 1970-talet gav de också ut en hel del rockoperor. Deras konceptalbum från slutet av 1960-talet och tidiga 1970-talet räknas idag som något alldeles extra inom popen.
Bröderna Davies hade sedan skolåldern spelat skiffle och rock and rolltillsammans. Pete Quaife som var skolkamrat med Ray Davies blev gruppens basist och snart tillkom Mickey Willet på trummor och gruppen the Ravens var formad. Innan de han spela in något byttes Willet ut mot Mick Avory och man bytte namn till The Kinks, efter påtryckningar från dåvarande mangern Larry Page. De skivdebuterade februari 1964 med en cover på Little Richards ”Long Tall Sally”, men singeln kom och gick obemärkt, det gjorde likaså deras andra singel. Genombrottet kom senare på våren 1964 med den vilda och stökiga ”You Really Got Me” som blev en omedelbar succé. Första platsen i Storbritannien och topp-10 i USA. I Sverige låg låten en vecka på Tio i topp.
”You Really Got Me” fick en minst lika vild uppföljare ”All Day and All of the Night”, utgiven sent ’64 som blev en nästan lika stor hit (precis som föregångaren låg ”All Day and All of the Night” en vecka på Tio i topp). Dessa två låtar, som bägge bygger på Dave Davies för tiden unika distorderade gitarrljud, inspirerade många amerikanska ungdomar att börja spela musik, och ligger till stor del till grunden för garagerockensom det resulterade i. Låten är också erkänd som stor inspirationskälla för den kommande hårdrocken och punken. Tidigt 1965 fick de också en hit med den lugnare låten ”Tired of Waiting for You”. Gruppen turnerade mycket under den här tiden. Ett stort bakslag drabbade dem när de förbjöds att komma till USA av American Federation of Musicians Union. Detta efter bråk om pengar kring uppträdanden och annat. I fyra år var gruppen utestängd från världens största musikmarknad. Ray Davies kom bland annat på grund av detta att inspireras mer av klassisk brittisk musik (bland annat music hall) än sina kollegor i de så kallade British Invasion-grupperna.
Efter de inledande framgångarna utvecklade gruppen, och låtskrivaren Ray Davies alltså ett något stillsammare sound. Det första tydliga tecknet på detta var LP’n The Kink Kontroversy och hiten ”Tired of Waiting for You”. Texterna utvecklades mer och musiken var inte längre lika vild. Denna utveckling fortsatte med de samtidskommenterande låtarna ”A Well Respected Man” och ”Dedicated Follower of Fashion”, stora hits 1965. (Den sistnämnda låten blev 1966 en hit i svensk översättning – En liten snobb – med gruppen Telstars. Den svenska texten var skriven av Peter Himmelstrand.)
”Sunny Afternoon” gavs ut som singel 1966 och kom att bli en av gruppens största hits. I texten märks Ray Davies satiriska ådra tydligt. Låten ingick sedan på LP’n Face to Face som anses vara en av de första riktiga konceptalbumen med socialt kommenterande som löst tema. Man gav också ut singeln ”Dead End Street” med liknande tema som även den blev en hit i hemlandet. Pete Quaife hade det här året varit med om en bilolycka och kunde därför inte närvara så mycket vid inspelningarna. Hans tillfälliga ersättare blev John Dalton.
Året därpå gavs singeln ”Waterloo Sunset” och albumet Something Else by the Kinks ut. Gruppens singlar sålde fortfarande bra, men deras album var inte lika populära. Den trenden började med Something Elsesom inte blev någon kommersiell succé trots att albumet var kritikerrosat. Man gav ut en till framgångsrik singel, ”Autumn Almanac”, men sedan tappade publiken intresset för gruppen. Trots detta fortsatte Davies med sitt speciella sätt att skriva texter. 1968 gavs albumet The Village Green Preservation Society ut, ett nostalgiskt album som blickade tillbaka på ett svunnet England. Det blev en stor favorit bland musikkritiker, men ignorerades nästan helt av allmänheten.
Källa svenska Wikipedia.
Den här gången finns det mer information att hämta på även på svenska Wikipedia och mycket mer på engelska. Gruppen fanns ju mellan 1963 och 1996 så då blir det ju en hel del att skriva om.
Musiken från de första låtarna betecknas som föregångare till hårdrocken och punken. Jag tror inte dessa passar allas öron idag och men de som önskar höra dessa låtar, kan göra det på de två länkarna här i texten. De jag har valt är lite stillsammare men med ett ljud som ändå är typiskt för Kinks. De invaldes till Rock and Roll Hall of Fame år 1990
Tired of waiting for you
Ded end street
Dedicated Follower of Fashion
Waterlo sunset
Sunny afternoon
A wellrespected man
Där sätter jag punkt för mitt inlägg om Kinks, då jag inte har några större kunskaper om gruppen. Ni har dock fått lyssna till både det som var tidig punk, och lite trevligare popmusik med höjdarna i Sunny Afternoon och Waterlo sunset. Så ni ser jag ballar inte ur för lite hårdrock eller punk heller.
Jag hitta en till. ”Till the end of the day”
Det här blir sista låten för Kinks, det stannar väl mellan 85-95 visningar. Inte så dåligt av ett band som var tidigt ute med punken, som i ”You really got me” och ”All Day and All of the Night” Dessa kan ju spelas från sina blå länkar. Hoppas att alla förstått detta. Jag hade dock förväntat mig mer strid mellan punk och vanlig rock och pop.
Den här låten heter ”Big Black Smoke och sånt fanns nog kvar långt in på 70-talet.
Här har vi den senaste av Kinks hitlåtar. De är alla utgivna på singelskivor. Gruppens Album på Lp blev aldrig någon succé för skivförsäljningen, däremot rosades några album av musikkritikerna. Tänk, jag tror att det var köparna som gjorde bäst affärer på så sätt, för albumen var dåligt genomarbetade.
Men här är Kinks senaste hit, troligen från slutet av 60-talet eller början av sjuttiotalet.
Autumn Almanac
http://www.youtube.com/watch?v=i3AMWc6t3cc
Apropå Telstar och Himmelstrand; inför högertrafikomläggningen valdes deras ”Håll dig till höger, Svensson” uttagningen till ”signaturmelodi” för nämnda omläggning. Den tredje versen är efter snart 40 år fortfarande aktuell:
”Han tittar till på TV när det börjar gå mot val
Och hittar inte ut och in i alla fagra tal
Han fattar dunkelt, han betalar
Alla löftena som skvalar
Men han somnar in när rösten mal.
Håll dig till höger Svensson, håll dig till höger annars slutar det bara med en smäll
Håll dig till höger Svensson, håll dig till höger annars lutar det bara åt en redig skräll
Snälla Svensson
Snälla Svensson
Snälla Svensson”
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=6ODZtwkBYPs?rel=0&w=420&h=315%5D
Kinks gjorde en hel del bra låtar, förutom de ovan så har vi ju Lola och Apeman. Bröderna Davies som av någon anledning blev osams,har under många år bara kommunicerat via e-post. Deras ansträngda relation nådde sin kulmen när Dave Davies fyllde 50 år och Ray Davies trampade sönder födelsedagstårtan – Dave ska efter det ha sagt att han aldrig mer vill spela med sin bror.” Men som DN i somras skrev att bröderna försonas och det finns en liten chans att the Kinks kan återförenas.
Hösten 1966 hade jag Kinks som förband på en popgala i Södertälje… Det ni!
Göran det vill vi höra mer om. Vilka var t.ex. huvudbandet och vilka spelade bäst. Sedan minns jag att du är en stor beundrare av the Rolling Stones och erbjuder dig att komma med ett insändarinlägg om du har lust och tid. Lite presentationstext finns det på både Petterssons och Google. Det skulle vara trevligt. Deras bästa tid var ju 1960-talet, så att få fram tre skivor från det decenniet kan ju inte vara svårt, inte att hitta det dubbla heller. Resten får ju vara längre fram i karriären, ja rent av nyskrivna, för de som håller på med sånt än.
OK, det var kanske en sanning med viss modifikation… På en pop- och visgala i Södertälje, september 1966, var Kinks förstås huvudattraktionen. Innan Kinks gick på, spelade flera olika trubadurer, folk- och bluessångare (däribland jag) samt lokala popband. Efter att Kinks spelat, var det cirka en halvtimme kvar av konserttiden. Inga av popbanden ville/vågade gå upp efter Kinks, så jag blev övertalad att lira en gång till, för att avsluta kvällen. Därför kan jag med visst fog säga att jag haft The Kinks som förband… 😉
Ett annat band där var ”Down Beat Crowd” från Hässleholm, med Peps Persson som sångare. I en tidningsartikel i den lokala tidningen beskrevs han som ”sångaren, denne malätne uppenbarelse”. Det stämmer väl ännu idag…
Och Stones, ja. De såg jag första gången i Örebro, påskhelgen 1967. Då var det hålligång, så pass att polisen tvingades(?) avbryta konserten…
Kinks förband 1966 ? Det kan inte stämma.
Nu får ni vara snälla mot varandra pojkar. Skäll på mig jag tål det. Men jag måste ju vara lite opartisk ibland också. Jag hade räknat med minst två grupper där de ena tyckte det var bra och de andra att det var skit. Nu har vi fått dem åsikterna, så nu kan vi väl ägna tiden åt bandet och låtarna.
Jasså du var fan till dessa artister också, samma sak kommer jag ihåg att du sa om The Seekers. Det är ganska stor skillnad på dessa två, som du hör här och jämför med Seekers. Men man kan ju som du hylla flera stilar, särskilt i tonåren, som vi väl har bakom oss. Jag tyckte de var skit i början, men att de tog sig vartefter och Sunny Afternoon är ju en låt de flesta kan höra på.
Vet du något särskilt om bandet, jag minns faktiskt de flesta låtarna , men sedan är det slut. De låtar jag inte kände igen var All Day and All of the night, samt Autumn Almanac. Den sista där kommer nog bland kommentarerna. Här borde ju gamla punkare samlas nu, men också fans av deras lite lättare musik.
Men det skulle vara roligt att höra något mer från dig. Jag tror jag har förstått att vi gillar även en tredje grupp gemensamt. Men det tar vi då.
Kinks var ju en kanonbra grupp bland de bästa genom alla tider, en av mina absoluta favoriter.
Medan jag inte skulle ägna en sekund och lyssna på skräpet.
Du får väl lyssna till Harry Brandelius eller Ernst Rolf gamla surgubbe.
@ossie, det finns riktig musik där emellan. Jag förlåter dock din okunskap. 🙂