Ian Wachtmeister på DI Debatt nedan

Budgetomröstningen i början av december står och faller med hur SD kommer att rösta. Jag har anledning att tro att de på vissa villkor är beredda att inom kort fälla den rödgröna regeringen, skriver Ian Wachtmeister, informell rådgivare åt Jimmie Åkesson.

De enda segrarna i valet 2014 var Sverigedemokraterna. Jag har läst att SD:s invandringspolitik dessutom har stöd av en majoritet av det svenska folket.

Som jag ser det är SD ett icke-socialistiskt, försvarsvänligt och patriotiskt parti med gamla svenska folkhemsvärderingar.

Varför skulle det vara så svårt att samarbeta med ett sådant parti? Jag ser två omöjliga partner, nämligen Miljöpartiet och Vänsterpartiet, men inga andra.

Genom en politiskt frammanad beröringsskräck kombinerad med förtal, ständigt upprepade slogans – som att Jimmie Åkesson och några till må vara okej, men de andra, de med järnrören… – har samtliga riksdagspartier, påhejade av medier, försökt motivera sitt avståndstagande från SD.

Jag har personliga erfarenheter av spelet i riksdagen liksom av att representera ett parti som tog sig dit på egen hand och därför mobbades i politikernas egen sandlåda.

Därför förstår jag hur SD:s ledare tänker och den tröttsamma vanmakt de känner av att alltid bli misstänkliggjorda trots att de känner ett starkt stöd ute bland vanligt folk.

Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson, Björn Söder och Linus Bylund är de personer som jag känner bäst, men för någon vecka sedan träffade jag hela riksdagsgruppen. Tro mig, de har ingen konstig människosyn.

De är bra och hederliga personer, som jobbar hårt och gör sitt bästa för sitt land. Men se upp: de känner sig trängda av den obegripliga fiendskapen i sin omgivning i riksdag och medier. Trots att de egentligen bara påtalar de defekter i det svenska samhället, som nästan alla som lever därute känner till. Sverigedemokraterna har börjat kräva respekt, som det heter nu för tiden.

Trots 55 procent icke-socialister i riksdagen inbjöds socialisterna av Fredrik Reinfeldt – obegripligt nog – att bilda regering. Reinfeldt hade ju in i det sista liksom Löfven försökt köpa över sin fleråriga samarbetspartner i invandringspolitiken, Miljöpartiet. Det kanske förklarar mer än man vid en första anblick skulle tro.

Alltså blev Stefan Löfven statsminister vid en omröstning där endast SD röstade emot. Därmed klargjordes att SD var det enda tydliga oppositionspartiet. Löfven som statsminister blev inte vad man kunde ha hoppats av en före detta metallarbetarboss med fötterna på jorden.

De flesta av oss trodde nog att han skulle sätta några rejäla gråsossar som överrockar på miljöpartisterna och deras destruktiva och orealistiska syn på näringsliv, energi, försvar och social balans. Men i stället tycks Löfven ha förhandlat bort sig själv och blev överspelad av några okunniga drömmare. Då vaknade fler än SD!

Förvåning och vanmakt har spridit sig i valmanskåren. Den inledande mellanmjölksattityden att vi måste ge Löfven chansen började skrapas bort som bottenfärgen på Romsons skuta.

Läget är nu att en majoritet av väljarna och egentligen av riksdagen är emot den regering som kom till stånd därför att alliansens härförare kastade yxan i sjön. De som tror att ministären Löfven ens skulle klara sig i två år har blivit allt färre.

Men vad bör SD nu göra? Jag har anledning att tro att de på vissa villkor är beredda att inom kort fälla den rödgröna regeringen. Frågan är då: På vilka villkor? De gamla allianspartierna måste ta sig samman och öppna för samverkan med SD. Dels av självbevarelsedrift: ett nyval skulle lätt minska både antalet partier och riksdagsmandat. Och dels för att de är skyldiga Sverige att träda fram som realister och handlingskraftiga politiker.

Det vore oansvarigt och ynkligt att inte våga stå upp mot socialisterna och på allvar ta sig an uppgiften att sätta den svenska skutan på rätt köl. Och de måste inse att den misslyckade och alltmer förödande invandringspolitiken riskerar den svenska välfärden och är på god väg att växa de ansvariga politikerna över huvudet. Sverigedemokraterna är tydliga – men de är inte ensamma – i uppfattningen att Sverige inte kan fortsätta att ta emot fyra fem gånger fler invandrare per capita än snittet i EU och väsentligt många fler än något annat europeiskt land. Den politiska debatten skulle – även ur SD:s synvinkel – må bra av att lyssna på redan etablerade invandrares röst. De är svåra att beskyllas för att vara rasister och de är bevisligen realister som iakttagit förändringarna i vårt samhälle ur sitt eget initierade perspektiv.

I min nyligen utkomna bok ”Sotarna” ger jag “några råd till vår kära statsminister, om vi hade någon”. Ett sådant är att leda det svenska folket och försvara Sverige som nation liksom att stå upp för svensk välfärd och kultur. Jag vet att den uppfattningen delas av SD och av många många fler. Förr eller senare kommer sådana självklarheter att slå igenom i Sveriges riksdag.

Jag är emellertid orolig för att SD börjar samarbeta med första bästa parti som öppnar för förhandlingar med dem. Då skulle Löfven trots alla grundstötningar kunna fortsätta som statsminister.

Mitt råd till både Sverigedemokraterna och allianspartierna är att öppna för ett icke-socialistiskt styre i Sverige.

Ian Wachtmeister, politisk rådgivare, före detta partiledare Ny demokrati.