Sverige vet inte vad invandringen kostar

INVANDRING. Sverige kombinerar sin unikt liberala invandringspolitik med att också ha minst kunskap om sina invandrare. Därför bör vi som grannar bli oroliga, skriver den norska författaren och debattören Elin Ørjasæter i en debattartikel i norska Aftenposten.

Både statsråd och oppositionspolitiker hävdade under den svenska valrörelsen att ”invandringen är lönsam”. Hur hade de kommit fram till det?

Läsning av jämförande forskning om invandring ger det deprimerande svaret: Svenska politiker vet inte vad de pratar om. Svenska forskare levererar nämligen inte relevanta data.

Svenskarna baserar sin statistik på flyttning, inte på ursprung. Deras data gäller ”utlandsfödda”, varför barn födda i utlandet av svenska föräldrar kommer med i invandrarbefolkningen. Därmed får man ett dåligt mått på invandringen, med hela 11 procentenheters felregistrering.

Danskar och norrmän, däremot, har för länge sedan skapat ett centralt register som knyter befolkningen till föräldrarnas födelseland. ”Vi uppfattar den norska och danska definitionen som bäst ägnad för jämförelser av invandrarnas deltagande i utbildning och arbete”, skriver Lars Østby och Silje Vatne Pettersen i artikeln ”Innvandrere i Norge, Sverige og Danmark” i tidskriften Samfunnsspeilet.

De två forskarna vid Statistisk sentralbyrå följer upp punkt efter punkt: Att jämföra invandringen i Norden är inte möjligt eftersom svenska forskare antingen inte har eller är inte villiga att presentera exakta data. ”Svenska myndigheter och Statistiska centralbyrån publicerar ogärna uppgifter om utlandsföddas deltagande i arbete och utbildning fördelat på ursprungsland”, heter det i artikeln.

Smaka på den. Just sysselsättning och utbildning hör till de mest centrala uppgifterna om hur människor har det. Och lika viktigt: För att kunna säkra välfärdsstatens framtid måste vi kunna förutse ungefär hur stor del av befolkningen som har jobb vid olika tidpunkter.

Det kan inte svenskarna, så som data presenteras i dag.

Bra registerdata, vilket Danmark och Norge har, gör det möjligt att forska vidare. Det var sådan forskning som publicerades i Brochmann-rapporten, den stora utredningen tillsatt av den norska regeringen om invandringens ekonomiska konsekvenser, som kom 2011.

Därför vet vi att den stora utmaningen inte bara är att få invandrarna i arbete, utan att få dem att kvarstå i arbete fram till normal pensionsålder. Sysselsättningsgraden för invandrare från länder i tredje världen sjunker nämligen dramatiskt efter 10–12 års yrkesaktivitet.

Förutom att utgöra ett stort potentiellt problem för integrationen av nästa generation (som kan ha två föräldrar utan jobb) så är stödberoendet naturligtvis en nationalekonomisk belastning.

Motsvarande undersökningar finns i Danmark, och bilden är densamma. De invandrare som får jobb står åter utan jobb mycket snabbare än andra. Detta är huvudskälet till att invandring från tredje världen är så krävande nationalekonomiskt sett.

Hur det går för andra generationens invandrare följs upp av forskningen i både Norge och Danmark. I Sverige registreras dessa som ”födda i landet”, alltså som etniska svenskar.

Hur nästa generation integreras på arbetsmarknaden är den viktigaste variabeln i varje beräkning av invandringens långsiktiga ekonomiska konsekvenser. Det är uppseendeväckande att svenskarna inte kan veta hur det går, eftersom de inte har lätt tillgängliga registerdata över föräldrarnas födelseland.

Registerdata innebär data som gäller hela befolkningen och därmed också hela invandrarbefolkningen.

Fafo-rapporten ”Innvandring og arbeidsmarkedsintegrering i Norden” innehåller bidrag från forskare i Sverige, Danmark och Norge. Den förstärker bilden av de svenska forskarnas utanförskap.

I Sverige baseras uppgifterna om sysselsättning på AKU-siffror, som är en intervjuundersökning, alltså att forskare ringer hem till ett urval av befolkningen. Då når de bara dem som talar svenska och som har tillit och intresse av att lämna ut personliga upplysningar. Rapportens norska redaktör, Anne Britt Djuve, konstaterar lakoniskt att norska och danska forskare anser att AKU-siffror inte är lämpliga för att kartlägga invandrarnas yrkesaktivitet.

Den tabell svenskarna presenterar som den mest relevanta över integrationen på arbetsmarknaden skulle alltså inte anses vara tillräckligt bra vare sig i Danmark eller i Norge. Den innehåller flera stora felkällor. Vidare slår svenskarna ihop alla länder i tredje världen till en grupp. Från norsk och dansk forskning vet vi att detta blir fel: Det är väldiga skillnader mellan personer med bakgrund i olika länder när det gäller yrkesaktivitet.

Medan de danska och norska forskarna är bekymrade över välfärdsstatens finansiering med hänsyn till invandringen, slår svenskarna i samma rapport fast, utifrån sitt eget bristfälliga bidrag: ”Ser vi på dessa resultat finns det ingen anledning till oro för finansieringen av välfärdsstatens kostnader med nuvarande invandring och integration.” Svenska forskare är inte bara obekymrade, de är bombastiskt obekymrade trots ett bristande underlag.

I Norge punkterade Brochmann-rapporten extrema hållningar på båda sidorna av skalan. Ingen kan längre påstå att somalier är väl integrerade, men ingen kan heller påstå att ingen somalier jobbar. De exakta siffrorna föreligger för varje enskild etnisk grupp, vilket de också gör i Danmark.

Demokrati vilar på förutsättningen om en upplyst allmänhet. När fakta saknas kommer de folkvalda att basera sin politik på ideologi, inte på realiteter. Alla politiska partier, med undantag för Sverigedemokraterna, hävdar att invandringen är ”lönsam”.

Det kan den omöjligen vara, inte heller i Sverige, men det är ideologiskt riktigt att hävda det.

Sverige har den högsta invandringen från tredje världen och den mest liberala invandringspolitiken i Norden. En ansvarsfull regering hade naturligtvis kombinerat en sådan politik med att följa utvecklingen så noga som möjligt. Men när Sverige kombinerar sin unika invandringspolitik med att också ha minst kunskap om sina invandrare, bör vi som grannar bli oroliga.

Norge bör bygga upp en forskningsstiftelse åt Sverige. Där bör personer från etablerade norska och danska fackmiljöer anställas. Som broderfolk bör vi finansiera driften.

Svenskarna behöver nämligen hjälp. Långt framskriden ideologisk blockering gör dem ur stånd att hjälpa sig själva.

Elin Ørjasæter, författare, skribent och förstelektor vid Markedshøyskolen

Aftenposten, Norge.