Ivar Arpi på SvD skriver en krönika där han förklarar bakomliggande faktorer till de ständiga oroligheter som råder i Mellanöstern.

”Gammalt sekteristiskt agg mellan etniska, religiösa och kulturella grupper spelar nu allt större roll i regionen.”

Arpi beskriver hur minoriteter i Mellanöstern, som kristna, druzer och jezider, mer eller mindre är dödsdömda när de muslimska majoriteterna och de muslimska terroristgrupperna slåss om makten.

Kontroverserna i Mellanöstern kan spåras så långt tillbaks i tiden som 1916, då Sykes-Picot-avtalet skrevs och Mellanöstern delades upp mellan Storbritannien och Frankrike i ett slags kolonialvälde. Dessa artificiella gränser där olika religioner, kulturer och etniciteter samsades på samma yta, var ett experiment som aldrig fungerat.

Mer sentida bedömare hävdar också att experimentets misslyckande är ett faktum då vissa grupper aldrig inkluderats i samvaron och därför har nationalkänslan aldrig infunnit sig.

Arpi avslutar med dessa ord.

”Men om argumentet är att stater bör vara religiöst eller etniskt homogena – i motsats till kolonialmakternas artificiella konstruktioner – så bör man tänka över vad sådana argument har för implikationer för vår del av världen, där mångfalden hela tiden ökar”.

Är då mångfald verkligen bra för en nation? Självklart, så länge olika religioner, kulturer och etniciteter kan samsas under samma lagar, regler och så länge samtliga accepterar att man valt det land man bor i. Så ser det inte ut i länderna i Mellanöstern och varför skulle det se ut så i Sverige och övriga Europa när kulturer, religioner och etniciteter som ligger i fejd med varandra i hemländerna samsas på samma yta i vår del av världen? Ge mig namnet på ett land där denna mix av olika synsätt samlats och där det bevisligen fungerar?

Källa: SvD