”Kyrkan var fylld av präster i svarta kaftaner. Överallt brann levande ljus. Det doftade julotta fast det var mitt i sommaren. Orgeln spelade och domkyrkokören sjöng. Det var vackert och högtidligt bortom allt jag tidigare upplevt. Det var prästvigning i Storkyrkan i Stockholm.

Tio förväntansfulla och spända prästkandidater satt på sina platser i koret. Jag var en av dem. In i det sista var jag fullständigt övertygad om att biskop Caroline skulle ändra sig. Jag var fullständigt övertygad om att hon skulle prästviga mina kamrater men att hon, när det blev min tur, skulle titta på mig och ta ett stort kliv förbi. För vem var väl jag att vara värdig? De andra – ja. Men jag?

Jag mindes ju så väl min mammas reaktion när jag berättade att jag hade ansökt om att bli antagen som prästkandidat: ”Men Helena, inte kan väl du bli präst!”

Just den där betoningen av ordet ”du” var väl inte helt smickrande. Men totalt oförberedd var hon nog inte i alla fall, min mamma. Redan som tolvåring hade jag slagit fast att jag skulle bli antingen officer eller nunna. Jag hade tillbringat otaliga lov hos Mariadöttrarna i Vadstena och gjort lumpen. Prästeriet fick väl ses som en kvalificerad kompromiss.

Ändå var jag helt övertygad om att biskopen skulle ändra sig. Ju mer kören sjöng, ju mer det frasade i biskopens sidenmässhake – desto mer övertygad blev jag om att jag inte var värdig.

Inte blev det bättre av att alla andra skulle prästvigas för gamla anrika församlingar. Mässhakar i siden och sammet som skulle få riksantikvarien att gråta om man så bara tittade på dem, låg uppradade och väntade på alla – utom på mig. Jag skulle nämligen prästvigas för Jakobsbergs församling. Den mässhaken skiljde sig från de andra, för att uttrycka det diplomatiskt. Den var en produkt av tidigt 80-tal och påminde mest om en potatissäck i färg och design.

Nej, någon prästvigning skulle det nog inte bli för mig.

”Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud.”

Har ord någonsin gått rakt in i mitt hjärta, så var det dessa! Det var ju mig de talade om! Det handlade inte om att vara värdig – det handlade om att Gud väljer utifrån alldeles egna kriterier. Jag tänkte att den där texten måste jag leta upp och spara när jag kom hem. Den skulle jag nog behöva återkomma till…

Så kanske ändå?Kanske fanns det ändå en plats för en så otippad och ovärdig människa som mig i detta heliga? Och om – om – det var så, så skulle jag kanske uppfyllas med något i prästvigningens ögonblick. Inte nödvändigtvis något som skulle göra mig viktigare eller större, men liksom göra mig mer. Mer av något jag inte kunde definiera i förväg.

Istället blev det tvärtom.

Så kom ögonblicket. Biskopen gick inte förbi. Jag avgav mina prästlöften och händer lades på mitt huvud. I samma ögonblick hände något märkligt.

Kyrkan och allt och alla runt omkring mig försvann. Jag var inte längre där. Istället fann jag mig omsluten av en fullkomlig kärlek. I denna kärlek svävade jag långt ovanför och långt där nere kunde jag se ett långt tåg av människor. Raderna sträckte sig från horisont till horisont, utan början och utan slut. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det ser ju ut som en myrstig. Människorna var helt lika, där fanns inga drag som utmärkte den ene från den andre. Inga hudfärger, inga kön, inga åldrar, inga språk. Alla rörde de sig framåt, tillsammans, med samma mål och riktning. Från evighet till evighet.

Jag såg dem från min plats där jag svävade. Förvånad. Iakttagande. Jag hörde en fråga ställas, även om jag inte hörde några ord. Vill du vara en del av Mig? Tror du på Mig? Ja, svarade jag. Jag tror!

Så rörde jag mig nedåt. Sakta och stadigt sänktes jag nedåt tills även jag var en av alla de som vandrade. Så var vi ett. Ett i ämbetet, ett i Kyrkan, ett i Kristus. Vi var i Gud och Gud var i oss.

Så var jag plötsligt tillbaka. Ögonblicket hade rymt en evighet. Biskopen hade prasslat vidare. Allt var lika – ändå skulle inget någonsin bli detsamma igen.

Det jag trodde skulle ge mig något, tog istället allt ifrån mig. Att säga ja till prästämbetet innebar att ta farväl från allt som var egenintresse och istället gå in i en tradition, in i ett sammanhang och anta en uppgift. Och uppgiften var att hjälpa människor att möta Kristus.

Varför berättar jag detta för er idag? Jag har aldrig berättat det så här förut, det har varit alldeles för privat. Men idag är dagen när det ska sägas som måste sägas. Fler chanser får jag kanske inte. Därför berättar jag.

Just det ögonblicket förändrade mig så i grunden. Det rörde vid min själ och jag kommer aldrig någonsin att kunna förneka det mötet. Kanske förklarar det något av varför jag har blivit den jag är.

Det har inte varit enkelt. Många gånger har jag sagt till Kerstin (församlingens diakon som jag samarbetat mycket med) att det på sätt och vis hade varit så behändigt om allt vi gör bara var en kul grej, något vi gör för att människor ska må bra och att det egentligen bara är sagor. Lite wellness i vacker miljö för att vilsna människor ska hitta mening för att orka vidare. Du har alltid skakat på huvudet åt mig, Kerstin, för du är så mycket frommare än vad jag någonsin kommer kunna bli.

Men när jag tänkt tanken klart, så minns jag ögonblicket i domkyrkan och inser att det är på riktigt. Det jag predikat för er är inga sagor jag berättat för att ni skulle känna er väl till mods, utan det är helt och hållet verkligt. Den som har mött Kristus, glömmer det aldrig. Jag vet att jag aldrig kommer att glömma och jag betvivlar att Marta någonsin glömde.

”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö” sa Jesus till Marta i evangelietexten. Sedan spände han ögonen i henne och frågade: ”Tror du detta?”

För mig ryms hela det kristna mysteriet i denna lilla fråga. Vi kan tillbringa våra liv med att be, meditera och producera tusentals lärda texter. Vi kan sitta i morgonsoffor, organisera demonstrationer och fackeltåg. Vi kan få världen att älska oss. Allt sånt faller platt. Det enda som betyder något är mötet när Jesus ser in i dina ögon och frågar: ”Tror du detta?”

Jesus spänner ögonen i mig också. Rätt så ofta faktiskt. Och det är alltid samma fråga som ligger i botten: ”Tror du detta?” Igen och igen. När jag har suttit hemma och skrivit mina predikningar. När jag har mött er och era familjer när jag döpt era barn och begravt era kära. Så fort jag tvivlat och tvekat.

Men också när jag fått rådet, naturligtvis i all välmening, att sluta skriva, sluta hålla fast vid Bibeln och bekännelsen, sluta säga sånt som kan provocera. Senast var det en kollega till mig som föreslog att jag nog skulle vara tyst nu, och vänta på att ”det skulle gå över”. Kanske skulle jag då kunna få ett nytt jobb. Kanske. Om jag var tyst och inte sa sånt som kunde upplevas som illojalt mot organisationen. Kanske skulle jag också, för att öka mina chanser, kanske testa att byta namn?

Det riktigt skrämmande är att jag för ett ögonblick tänkte att jag kanske borde lyda råden.

De senaste veckorna har varit fulla med frågor och tvivel. Vad ska jag säga er här idag? Vad måste sägas? Hade jag kunnat fatta andra beslut?

Men Jesus sa också: ”Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?”

För mer än tre år sedan publicerades min första debattartikel i Kyrkans tidning. Den handlade till viss del just om dagens tema, för i den frågade jag hur det kan komma sig att vi i Svenska kyrkans har en så märklig tendens att vilja svara ”nja” när Jesus frågar oss om vi tror på honom som Uppståndelsen och Livet.

Den vanligaste responsen i kommentarsfältet var detta: ”Bra och viktigt skrivet – men stackars människa, hur länge tror hon att hon ska kunna jobba kvar nu..?”

Det har varit hårda år. Anklagelserna mot mig har haglat och många gånger har jag ifrågasatt om jag skulle orka. Hur många gånger jag försökt hitta den där texten som lästes på prästvigningen har jag tappat räkningen om. Jag har letat i evangelieböcker och i sökmotorer. Texten gick inte att finna. I den fanns ingen tröst att få.

Men jag har alltid tröstat mig med att jag har haft er. Jag har haft en fast tjänst i en församling där människor ser mig för den jag är. Och här skulle jag ju förbli. Men för ett år sedan förstod jag att min tid här var utmätt. Och idag vet vi exakt hur länge jag kunde jobba kvar.

Sanningen är ju att jag inte har den blekaste aning om vad jag ska göra nu. Det är klart att tvivlen smyger sig på.

Genast spänner Jesus ögonen i mig och frågar: ”Tror du detta?” Och jag måste svara ja. Jag tror.

Men sanningen är också att det ställer till det för mig.

Om jag inte tagit det löftet på allvar hade jag kanske kunnat stanna kvar hos er. Kanske hade jag kunnat vinna världen, eller i alla fall Tygelsjö. Men då hade jag förlorat min själ.

Det kan jag inte göra. Om det provocerar eller är en stötesten för andra, kan jag inte bry mig om. Att Kristus är Uppståndelsen och Livet är vad jag lovat att förkunna tills dagen jag dör. Då ska jag också göra just det. Även om det är dåraktigt i världens ögon och även om det innebär att jag måste lämna er.

När jag kom hit till Tygelsjö och Västra Klagstorp så sa Jim (vår dåvarande kyrkoherde) till mig: ”Jag hoppas att du får vara här i många år, att du får lära känna församlingen och skapa relationer.”

Idag vill jag tacka er, var och en av er, för den tid jag fått tillsammans med er. Det har varit en välsignad tid. För kort – men välsignad. Jag ville stanna hos er tills det var dags att ställa tofflorna och att lämna er är svårt, mycket svårt. För jag älskar var och en av er så gränslöst. Varje dag i församlingen, varje dag som del i arbetslaget, har varit en gåva och en glädje.

I valet mellan att omplaceras eller säga upp mig, valde jag det senare. Och jag förklarade varför – att min lojalitet och kärlek finns till er som är min församling. Jag kan inte fortsätta tjäna er och vara er präst, men jag kommer att fortsätta att be för er. Det kan ingen omorganisation i världen sätta stopp för.

Och är det något jag vill be er om, är det att fortsätta att vara en bedjande församling. En bekännande församling. En församling där man vill varandra väl. Fortsätt vara de underbara människor ni är.

Du och jag är kanske inte visa i världslig mening, inte mäktiga, inte förnäma. Många kanske skrattar åt oss eller tycker vi är allmänt jobbiga. Men det som är dåraktigt och svagt och som världen ser ner på, det har Gud utvalt – och vår tro vilar inte på mänsklig vishet, utan på Guds kraft.

Det där sista – att vår tro inte vilar på mänsklig vishet utan på Guds kraft – fick jag förresten höra i ett möte med en av er. Efter en mässa kom du fram till mig och sa: ”Det här är viktigt! Du ska läsa 1 Korinterbrevet 2:5!” Så då gjorde jag det.

Orden var vackra och trösterika. ”Så fina ord står säkert i ett fint sammanhang” tänkte jag och lät blicken vandra. Och vilken text tror ni fanns direkt före? Det är ingen högoddsare. Jo, texten från prästvigningen, den som jag hade sökt efter i flera år utan att hitta. Den fanns där.

Som sagt var: Det är på riktigt.

Så jag slutar mina predikningar med samma text som fick mig att våga tro på att Gud har planer även för dem som är dåraktiga för världen. Aposteln Paulus ord till församlingen i Korint, får bli mina ord till er:

”Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud.

Genom honom finns ni i Kristus Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet. Som det står skrivet: Den stolte skall ha sin stolthet i Herren.

När jag kom till er, bröder, var det inte med förkrossande vältalighet och vishet jag förkunnade Guds hemlighet för er. Det enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus. Jag var svag och rädd och full av ängslan när jag uppträdde inför er. Mitt tal och min förkunnelse övertygade inte med vishet utan bevisade med ande och kraft; er tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft.”
1 Kor 1:26-2:5

Er tro ska inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft. På kraften hos den Treenige Guden, som i Kristus kommer dig till mötes. Som ser in i dina ögon och frågar: ”Tror du på detta?”

Och väntar på ditt svar. Vad det än kostar.”

D-Intl