De ryska myndigheterna försöker bekämpa islamiseringen i norra Kaukasien genom att grunda egna islamska läroinrättningar. Samtidigt kryper islamismen bakvägen in i de statliga strukturerna.

– Måste vi sitta i baksätet tillsammans? Är det okej om jag sätter mig där framme?

Jag tittar förvånat på tjänstemannen, en drygt trettioårig kille med sekulär utbildning, två högskoleexamina och rätt goda kunskaper i tyska.

– Tyvärr måste fotografen sitta där.

– Okej.

Vi sätter oss i baksätet. Jag hade inte varit det minsta förvånad om jag hade befunnit mig i Afghanistan eller ens i en dagestansk bergsby. Men nu befinner vi oss i Dagestans huvudstad Machatjkala, en stad med en viss sekulär tradition, framför allt inom det utbildade skiktet.

Under mina tidigare resor i norra Kaukasien har jag ofta beundrat kaukasiernas förmåga att elegant glida mellan världarna. Att man tror på Gud som utgångspunkt är legio, men samtidigt har man sällan någon särskilt dogmatisk syn på hur viktigt det är att i varje tänkbar situation följa detaljerade regler för hur en god muslim förväntas uppträda.

Nu hade det alltså blivit ett problem att sitta på samma bilsäte som en kvinnlig journalist. För en person som för några år sedan inte ens bad sina böner.

Under vår tre timmar långa färd mot den azerbajdzjanska gränsen konstaterar samma tjänsteman att muslimerna håller på att ta över norra Kaukasien. Detta gäller även städer som tidigare har haft armenisk majoritet, till exempel Pjatigorsk och Mineralnye Vody.

– Armenierna har ingen chans mot oss. Vi muslimer föder fler barn och är mer krigiska till vår natur, säger tjänstemannen stolt.

Först tror jag att det är jag som missförstår honom. Men ju längre samtalet löper desto tydligare inser jag att denna tjänsteman, som är anställd av ungdomsministeriet för att bekämpa radikaliseringen bland ungdomar, har ungefär samma världsbild som vissa västerländska islamofober. Muslimerna håller på att ta över och slutmålet är ett världsomspännande kalifat. Det är uttryckligen så han uttrycker sig. Den enda skillnaden mellan tjänstemannen och islamofoberna är att han välkomnar denna utveckling.

Både i Dagestan och Tjetjenien försöker myndigheterna mota den tilltagande radikaliseringen bland unga genom att öppna egna islamska institut och universitet. En förnuftig strategi. I stället för att låta ungdomarna förkovra sig i islam via allsköns obskyra nätsajter undervisas de av utbildade pedagoger.

Tänker jag. Sedan besöker jag det islamska colleget i Machatjkala och frågar en av lärarna hur han motiverar bruket av hijab. Han svarar att skälen är främst medicinska.

– Hur då? undrar jag.

– Kvinnor brukar oftast få cancer i övre delen av kroppen, till exempel bröstcancer. Genom att använda hijab som täcker kroppen kan man skydda sig mot cancer.

Mannen som lär ut dessa så kallade vetenskapliga rön är över 50. Han har inte gått enbart koranskola i hela sitt liv, han har fått en sekulär, sovjetisk utbildning som betonar vetenskapen. Att han blåljuger för sina elever vet han om, men det spelar ingen roll. Har man ett politiskt uppdrag så har man. Det är för övrigt också ett sovjetarv – att kunna blåljuga för den goda sakens skull.

Länge uppfattade jag islamiseringen av norra Kaukasien som ett fenomen dömt att misslyckas. Jag ansåg att det sekulära arvet och den traditionella pragmatismen är för starka. Nu när statliga tjänstemän och lärare har börjat stryka radikaliseringen medhårs är situationen en annan. Skälen till att de gör det är framför allt opportunistiska.

Det är dessa värderingar som just nu har medvind och därför vill man göra dem till sina. Islamiseringen kryper in i de statliga strukturerna och det är en utveckling som kan leda till mycket stora problem i en region som redan nu är farligt instabil.

LÄS OCKSÅ Järnring ska stoppa terrorn

SvD  anna-lena.lauren@svd.se 

Det är inte så långt härifrån som de olympiska vinterspelen i Sotji snart ska invigas. Det kommer att behövas en gigantisk säkerhetsapparat som är igång 24 timmar om dygnet de drygt 2 veckor spelen pågår, och inget får lämnas åt slumpen. Jag undrar hur länge till det går att bedriva så här stora tävlingar som dessa. Säkerheten runt arrangemangen kostar redan mångmiljardbelopp i svenska kronor. Inga mindre länder har längre resurser att ta hem ett så här stort projekt längre, och vilka är det som står bakom hoten även inom detta om inte muslimerna. Men något sådant kan ju inte hända i Sverige, våra muslimer är ju demokratiska människor som inte bryr sig om vad Imamerna säger under fredagsbönen i Moskén./Olli Rein