MALMÖ. Det var inte bara i mitt huvud som tankarna gick till de egna barnen och den egna familjen när historien om pappan som utsattes för hatbrott och misshandlades svårt på en bro i Kroksbäck rullades upp. Läs fortsättningen av ett praktexempel på PK-journalistik i Sydsvenskan och varför man inte ska skriva det man vet.

Betydligt intressantare är debattören Damon Rasti, som i SvD skriver om Rasismen vi sällan pratar om och att vi med invandrarbakgrund måste våga ta itu med rasismen mellan olika grupper, efter måndagens misshandel och hatattack av Yusupha Sallah och hans 1,5 årige son.

Damon Rasti skriver ”…Jag trodde länge att iranier var den mest rasistiska folkgrupp som existerade. Stolta, nationalistiska och nedlåtande mot andra folkgrupper. Född och uppvuxen i Iran fick jag lära mig att turkar, araber, svarta och många andra i princip var underlägsna människor. Än idag kan jag få höra folk med iransk påbrå tala illa om kurder och många andra enbart baserat på det faktum att de har en annan etnicitet. När jag började prata om denna problematik med vänner som hade annat påbrå visade det sig vara likadant hos ett flertal andra invandrargrupper. Serber, turkar, araber och många fler hatade andra nationaliteter, dels utifrån historiska perspektiv men också enbart baserat på rasistiska fördomar, mot till exempel svarta eller romer. En bekant som är eritrean pratar ofta ofattbart kränkande om somalier. Denna rasism är också förvånansvärt öppet uttalad. Precis som med killen i tunnelbanan. Jag har nog aldrig hört så många grova påhopp på andra grupper som när jag pratar med folk med invandrarbakgrund. Särskilt folk som är äldre. De kan få ett kommunmöte i Vellinge att framstå som lika sympatiskt som Bamse.”