Hur mycket jag än viftar avbryts tillställningen klockan åtta. Någon djupgående debatt eller kritik som spräcker den egna världsbilden vill minister Billström och den auktoritäre debattdödaren statsminister Fredrik Reinfeldt absolut inte ha, efter migrationsminister Billströms presentation av migrationspolitiken på M-akademin i maj 2013. Onsdagen den 29 maj bevistade jag den s.k. M-akademin, ett internt moderat informations- och utbildningsforum där ledande moderata företrädare några gånger per år presenterar moderat politik återföljt av frågestund och diskussion. Den som skriver detta är Björn Schaerström Ledamot (m) Kommunfullmäktige i Vallentuna 31 maj 2013.

Denna gång om migrationspolitiken med migrationsminister Tobias Billström som under en knapp timme understödd av dussinet power point bilder presenterade moderaternas och regeringens migrationspolitik. Som bl.a. visade att Sverige år 2012 i förhållande till befolkningen tog emot 6 gånger fler asylsökanden än Tyskland och 20 gånger fler än Italien och att vi med ca 44,000 mottagna i absoluta tal placerar oss som nummer tre i Europa. Samt att prognosen för 2013 pekar på ytterligare 54,000 sökanden där ministern utan närmre förklaring berättar att i genomsnitt ungefär 2/3 får avslag vilket skulle innebära ytterligare 15-20,000 nya invandrare för året.

 Detta i ett land som i princip saknar tillväxt, som på några få decennier förlorat väsentliga delar av sin exportindustri, som har hög och stadigt växande arbetslöshet, som har ett av världens högsta skattetryck och bland världens högsta levnadsomkostnader, som har världens sannolikt mest skuldsatta befolkning, ett pensionssystem på väg i ”konkurs” och ett ekonomiskt klimat där så gott som samtliga kommuner, landsting och offentliga institutioner sedan länge kämpar med att få resurserna att räcka till det prioriterade. Förhållanden migrationsministern inte berör med en stavelse.

 På samma sätt som han inte heller berör de påfrestningar det kan innebära för ett land där en växande andel icke självförsörjande innevånare skall försörjas av allt färre arbetande som skall finna motivation att stiga upp varje morgon för att jobba allt hårdare för att sedan tvingas ge bort en del av de gemensamt inarbetade resurserna till icke intäktsbidragande okända. På samma sätt som han inte heller berör vare sig kostnader eller de långsiktiga finansiella prognoserna för den invandring som han, under upprepad försäkran om de för landet i allt väsentligt positiva effekterna, tecknar i så gott som uteslutande ljusa färger.

 Som nummer två i frågestunden begär jag med en uttryckligen klar och sann redovisning av de avgörande skälen till skillnaden i asylmottagning mellan Italien/Tyskland och Sverige samt om Italien och Tyskland enligt ministerns kunskap och bedömning bryter mot internationella överenskommelser eller regelverk eller gör något annat fel.

 En fråga som av minister Billström besvaras med ett långt löst osammanhängande resonemang om ett samband mellan antalet asylsökanden till ett visst land och befintliga släktband och relationer i samma land samt de sökandes positiva bedömning av just det landets ”goda” hantering av asylmottagandet. Och inte med en redogörelse för t.ex. svenska myndigheters tolkning av internationella migrationsöverenskommelser och asylregler, asylhandläggningens kontroller och bedömning av ansökan mot gällande kriterier eller med en eventuellt avsiktligt generös politik på området och att det tilltagande antalet sökande till Sverige kanske kunde vara effekten av just detta. Eller med något annat konkret bevis för att vi är där vi är.

 Däremot, menar Billström, visar det vilka länder i Europa som ”tar ansvar” och betonar att han är långt ifrån nöjd och att många länder har mycket att göra för att komma ifatt. Då jag förklarar mig missnöjd med svaret och kräver förtydligande tillstår han i alla fall att Italien visst har ett ”bra” flyktingmottagande samt att länder i ekonomisk kris liksom nya EU-länder kan ha goda skäl att periodvis vara mer återhållsamma. Hur mycket mer de har att göra i möjligen ”oansvarliga” Finland säger han inte trots att landet inte ens återfinns på den uppvisade listan.

 Likadant är det med svar till andra frågeställare. Migrationsministern snor in sig i långa löst sammansatta förklaringskedjor där han flera gånger återkommer till och vill lära oss att en asylansökan faktiskt är en rättsprocess i tre led!? Som med frågan om hur det kommer sig att ensamkommande flyktingbarn med en eller i vissa fall två kontinenters resväg mellan ursprungslandet och Sverige ändå kan få Sverige som första europeiska asylland innebärande att de inte kan återsändas till annat europeiskt land för prövning av asylskälen.

 Frågan besvaras av ministern bl.a. med den märklig förklaring att man måste beakta att barnen faktiskt smugglas hela vägen från hemlandet till slutdestinationen, en resa som kan ta runt ett år där de själva har liten kontroll eller kännedom om vare sig resrutt eller gällande lagar och bestämmelser. Något logiskt och begriplig svar på hur regelverket i vissa fall kan resultera i primäransvar för Sverige får vi inte. Inte för att jag vet hur vanlig situationen är men förekomsten dementerades heller inte.

 Inte heller får vi svar på frågan om hur många av de nyanlända som får jobb och inom vilken tidsrymd de genomsnittligen kan räknas tillhöra arbetsmarknaden. Inte heller på de sammanlagda kostnaderna för invandringen eller hur vi i en allt mer ansträngd ekonomi skall lyckas försörja allt fler på längre sikt.

Fortsättning kan läsas på fib kulturfront