Hur är det med etablissemangets demokratiska läggning när det gäller ämnet invandring? Står det fast vid de demokratiska dygderna eller visar man ett suspekt antidemokratiskt beteende?

“Demokrati är inte att tycka rätt utan rätten att tycka” noterar Richard Swartz i en krönika i Dagens Nyheter och fortsätter: “utan att slå vakt om en sådan mångfald kommer vi att landa i enfald och snart nog i något mycket värre. Och de första reaktionerna på Sverigedemokraternas framgångar har varit oroande – så till den grad att man undrar hur det står till med det demokratiska sinnelaget hos den politiska klassen i Sverige.” Det kan finnas anledning att kommentera olika avvikelser från ett demokratiskt sinnelag.

Yttrandefriheten är en grundbult och den är inte så oomtvistad som det kan förväntas. Officiellt är även skurkstater för yttrandefrihet, och inskränkningar rubriceras inte som inskränkningar utan som skydd. Vietnam anser sig ha yttrandefrihet och anklagelser och straff rubriceras som “missbruk av yttrandefriheten”. Vad får då diskuteras fritt? Under kommunismens avtynande i Sovjet skedde en viss demokratisering och Glasnost innebar en friare debatt, men med en väsentlig restriktion; “socialismens landvinningar får inte ifrågasättas”. Det svenska etablissemanget närmar sig Gorbatjovs position och här är det invandringen och multikulturens landvinningar som skall fridlysas.

Ovanstående är början på en debattartikel av Jan Tullberg, det verkar som chefredaktören Lars J Eriksson på Skånskan besitter ett visst mått av hederlighet som tar in avvikande åsikter av detta slag till skillnad från majoriteten av den svenska PK-pressen.

Hela artikeln HÄR.