INVANDRARBROTT. Natten mellan 29 och 30 oktober 1998 brinner Makedoniska föreningens lokal på Hisingen i Göteborg. I lokalen som är godkänt för 150 personer befinner sig 400 invandrarungdomar för att dansa och ha skoj.
Från den ena ytterdörren väller svart rök in och från den andra släpps fortfarande människor in i lokalen. Fönstren sitter 2,2 meter upp på väggarna och 63 människor mellan 12 och 20 år omkommer och 200 skadas, många med mycket svåra brännskador.
Redan några dagar efter branden kom det upp affischer i förorterna, i centrala Göteborg och på spårvagnar. ”60 invandrarungdomar har dött, nu ska 60 svenskar dö” står det på ett av dem. På ett annat kan man läsa ”Ungdomarna på diskoteksbranden brändes av rasister, vars ledare måste ställas inför rätta för folkmord”.
I december 1999 utfästs en belöning på 3 miljoner kronor till den som kan bidra med upplysningar så brandorsaken klarläggs. Då har utredningen redan kostat 30 miljoner och ingen vet vid den tidpunkten exakt hur branden uppstod trots att polisen förhört 1 400 personer.
I januari 2000 häktas tre personer och i februari den fjärde. Det visade sig att ungdomarna som var mellan 17 och 19 år i ilskan över att ha nekats att komma in i lokalen hade tänt eld i trapphuset där nödutgången var. Gärningsmännen var invandrare från Iran och de dömdes så småningom. Den som tuttat på fick 8 år, två andra 7 år och den fjärde som var under 18 fick tre års sluten ungdomsvård.
Detta om detta men trots att det inte är längre sedan än 14 år verkar det mesta vara bortglömt utom av dem som drabbades. Invandrarungdomar eldar fortfarande både här och där utan tanke på vilka konsekvenser det kan få.
-Pettersson ser dock en sak som har ändrats totalt under dessa 14 år och det är den svenska journalistkåren. Läs om gärningsmännen och jämför dagens rapportering med gårdagens.
Said, född i Iran i september 1980. Kom till Sverige 1992. Föremål för omfattande insatser av socialtjänsten redan 1993. Under uppväxtåren dömd för misshandel, stöld, rån och brott mot knivlagen. Vårdades under flera perioder på Margretelunds behandlingshem. ”Innerst inne en känslosam och varm människa som är lätt att tycka om. Han behöver tydlighet, trygghet och gränssättning, men har tyvärr snabbt identifierat sig med kriminella”, skriver en socialutredare. Inställning till diskoteksbranden: Erkände att han råkat tända eld i trapphuset – men förnekade brott. Hovrättens dom: Åtta års fängelse för grov mordbrand. Villkorligt frigiven i augusti 2005.
Hamid, född i Iran i augusti 1980. Kom till Sverige 1992. På grund av ett utvisningsbeslut tvingades familjen, efter ankomsten, hålla sig gömd under långa perioder.
Gripen för brott första gången 1996. Fälldes redan 1997 för delaktighet i ett dråpförsök, sedan han tillsammans med sin storebror och en kamrat attackerat och sånär slagit ihjäl en man i Bergsjön med en spikbräda. Placerad på Fagareds ungdomshem i Lindome. Arbetade före branden på Volvo, men slutade och började jobba i en släktings jourbutik. Inställning till diskoteksbranden: Nekade till delaktighet i brottet. Hovrättens dom: Sju års fängelse för grov mordbrand. Villkorligt frigiven i september 2004.
Mansour, född i Iran i april 1979. Kom till Sverige 1992. Tidigt dömd för bland annat grov misshandel. Började som 17-åring med stark medicinering mot sömnproblem. Hade upprepad kontakt med socialtjänsten i Borlänge, där han tidigare bodde. Familjen flyttade 1996 till Göteborg. Var en lovande brottare, men ett armbrott satte stopp för karriären. Säger sig aldrig ha ingått i något gäng, eftersom han tycker det är ”töntigt”. Inställning till diskoteksbranden: Nekade till delaktighet i brottet. Hovrättens dom: Sju års fängelse för grov mordbrand. Villkorligt frigiven i september 2004.
Mehdi, född i Iran i april 1981. Kom till Sverige 1990. Var ostraffad före brandrättegången. Bytte skola väldigt ofta, hade anmärkningsvärt hög frånvaro och fick därför dåliga betyg. Tyckte ändå, enligt lärarna, att han ”kunde allt”. En socialsekreterare skriver att ”Mehdi fungerar socialt sett inte tillfredsställande i det svenska samhället”.
Läste medialinjen på Munkebäck och jobbade i sin brors livsmedelaffär på eftermiddagarna. Den av de fyra åtalade som berättade mest i polis- och domstolsförhören. Inställning till diskoteksbranden: Nekade till delaktighet i brottet. Hovrättens dom: Tre års sluten ungdomsvård för grov mordbrand. Frigiven i februari 2003.
Fotnot: Samtliga namn är fingerade.
[…] Petterssons skrev om diskoteksbranden HÄR. […]
Skulle vara intressant att se hur liknande illdåd skulle rapporteras nuförtiden
Johanna här kommer en Imam som påstår att de som befann sig på den buss som sprängdes av muslimer i London 2005 i juli månad, hade sig själva att skylla för att de inte var muslimer, hur han nu kunde veta det så bestämt. Men så är det, inga andra än muslimer är första klass medborgare. Vi skulle aldrig get dem oljekällorna vi hittade åt dem och opererade flera decennier för att araberna var för dumma att operera borrutrustningarna på land till och med.
Här är en Imam som anser att de som blev sprängda under attacken på London, har sig själva att skylla för att de inte var muslimer
Jag kommer så väl ihåg detta: På nyheterna intervjuade de en hijabklädd ung kvinna efter branden. Hon bodde i området men kände inte de omkomna personligen. Hennes kommentar: Självklart känns det hemskt – för det var ju muslimer som dog.
Hon säger det utan att reflektera och även journalisten reagerade inte. Nu, 14 år efteråt, är svenskförakthet än värre hos muslimerna.
Ja, det är mycket som förändrats sedan Reinfeldt kom till makten. Inte minst media som säga vara opartisk och som yrkeskår har i uppgift att rapportera sakligt och sanningsenligt om det som sker.