Av Stefan K

Zlatan har i flera år utgjort en frontfigur när pk-Sverige ska försvara Europas mest extrema flyktingpolitik och nu har han fått sällskap av Loreen.

Jag vet inte om någon av dem är medvetna om detta eller om de ens bryr sig? Faktum är i alla fall att de bägge nu nämns i snart varje artikel och tal som försvarar svensk flyktingpolitik, det mångkulturella samhället och när man vill dölja problemen som uppstått efter decennier av generös, naiv och misslyckad integrationspolitik.

Jag erkänner att Zlatan är en duktig fotbollsspelare, även om han ibland uppträder som en överbetald och överreklamerad diva och jag hoppas verkligen det går bra för honom och de övriga när EM i fotboll snart drar igång. Loreen vet jag alldeles för lite om, eftersom musiken hon representerar inte intresserar mig det lilla minsta och min åsikt om Melodifestivalen i stort knappast lämpar sig i tryck. Av det lilla jag sett av henne i intervjuerna efter finalsegern, så verkar hon vara en klok kvinna med fötterna på jorden och att hon ser bra ut gör inte saken sämre.

De som inte verkar ha fötterna på jorden är de som använder Zlatan och Loreen som slagträ i den viktiga debatt som integrations- och flyktingpolitiken utgör. Vi pratar här om två personer som man nu vill rättfärdiga Europas mest generösa, naiva och extrema flyktingpolitik med. Dessutom ljuger de som hävdar att vi lite mer kritiska personer vill stänga Sveriges gränser och kasta ut alla som inte heter Andersson och har vit hy. Så lågt till tak har debatten nu nått och ibland förs den på rent pinsamma nivåer.

Att ungdomar som inte ens fått rösträtt, men anser sig ha hela bilden framför sig och ropar ”rasist” till de som ser verkligheten på närmare håll, är en sak. När politiker ända uppe på riksdagsnivå och journalister på våra största dagstidningar visar upp en sandlådenivå som inte sällan sockras med lögner är det en helt annan sak. Det är inte utan att man ibland skäms när man läser hur överbetalda journalister riktar sig till sina läsare med fabricerade lögner i syfte att ta fokus från en integrationspolitik som alla ändå erkänner är ett misslyckande. Lika pinsamt är det att höra än mer överbetalda politiker som röstats fram för att se till Sveriges och svenska skattebetalares bästa, använda Zlatan och Loreen som exempel på en lyckad integration. Visst, jag har inget emot dessa två personer, men det är just två personer. Alla andra då? Alla de som inte begåvats med ett fotbollskunnande eller en vacker sångröst? Alla de hundratusentals anonyma som lever sina liv i segregerade bostadsområden, som aldrig arbetat, aldrig bidragit till vår gemensamma välfärd och alla de som livnär sig på att göra andra människor illa och lura skattebetalarna på deras rättmätiga välfärd? Varför nämns aldrig de?

Taimour Abdulwahab (självmordsbombaren i Stockholm), Ali Radhi Raheema Al-mozani (kaninmannen), Ephrem Tadele Yohannes (mannen som dödade Elin Krantz), Zeljko Raznatovic (ledare för ”juggemaffian”). Även detta är personer som räknas in i kategorin med utländsk bakgrund. Varför tar aldrig journalister och politiker upp dessa namn genom att belysa baksidan av Europas mest extrema, naiva och generösa invandringspolitik?