Av Stefan K
Det är klart att majoriteten känner att semestern är viktigare än det jobb man har, om man har ett jobb vill säga.
Det ska sägas med en gång att personerna i fråga är duktiga på att jobba och väldigt skötsamma när det gäller regler och arbetstider, så har jag det sagt.
Vi har en kvinna i 50-årsåldern som brukar anställas hos oss som visstidare när konjunkturen så tillåter. På detta vis har hon bollats fram och tillbaka mellan arbete och arbetslöshet i flera år. Givetvis ingen bra situation, men det är väl tyvärr så arbetsmarknaden ofta ser ut för de som inget fast arbete har. Senaste gången jobbade hon hos oss från april 2011 till februari 2012 och går nu alltså arbetslös igen. Kvinnan i fråga är från ett Sydamerikanskt land och är sedan tre år tillbaka sambo med en man på arbetsplatsen som hon träffade redan första omgången hon kom till oss, även han från ett Sydamerikanskt land. Varje vinter reser de på en tio veckor lång semester till kvinnans hemland, vilket de kunnat göra med hjälp av den lagstadgade semester vi har och de komptimmar som jobbats in och det finns naturligtvis inga problem med det, men…
…i veckan som gick fick mannen frågan om hans sambo hittat något jobb ännu. Nej, det hade hon inte och nu kommer det som artikeln egentligen handlar om. Hon har inte ens sökt, för hon är rädd att få ett nytt jobb där hon inte tillåts att ta de traditionella semesterveckorna på vintern. Istället går hon arbetslös och hoppas att få komma tillbaka till oss även denna sommar. Kvinnan har, enligt mannen själv, inte varit aktivt jobbsökande under de arbetslösa perioder de varit tillsammans och då pratar vi om fem år. Då ställer sig frågan om detta exempel är vanligt bland de nya svenskar som ska bygga upp vår välfärd och om detta verkligen ligger i fas med regeringens egen arbetslinje?
Nja ola, där tror jag du har fel.
Det verkar inte ställas samma krav på vissa ”svenskar” som på andra. Minns hur flera hundra svenskar flögs hem från Libanon 2006 och fråga hur irakier och somalier utan arbete kan resa på veckolånga semesterresor till hemländerna.
Sedan kan det givetvis vara som du skriver (jag säger inte att jag har rätt och du fel) att de lever och reser med hjälp av sparpengar.
Hon kan nog inte vara inskriven som arbetsökande på arbetsförmedlingen och ta semester i 10 veckor. Det är inte tillåtet så hon lever nog på sparpengar.
På mitt företag jobbade också en sydamerikanska för en tid sedan. Hon fick ledigt för fyra veckors semester men dök inte upp förrän efter åtta veckor utan att ha hört av sig en enda gång.
På frågan var hon varit extraveckorna så svarade hon att hennes pappa varit sjuk.
Å, fan sa jag, då förstår jag. Det måste ha varit han som skötte telefoner och e-post i ditt land.
Hon jobbar inte kvar och ovanstående var bara en av många episoder med kulturkrockar och det var ändå ett kristet land med värderingar inte så långt från våra.
Naturligtvis får hon bidrag. Det är få förunnat att klara ett hushåll på bara en lön och att undanhålla sig att söka jobb och leva på detta bidrag bara för att kunna ha möjligheten att resa ”hem” på semester känns inte helt okej i ett land där både sjuka och arbetsskadade personer jagas ut i arbetslivet.
Vet inte hur du Sandra klarar din försörjning genom att bara jobba fyra månader per år? Så bra tjänar inga timvikarier och har du ingen partner eller föräldrar som hjälper dig med hyror, räkningar, mat, hushållsartiklar och annat som är nödvändigt i vardagen så kan jag inte se hur du kan leva gott på dessa pengar utan bidrag. Finansierar du din vardag med hjälp av bidrag resterande del av året och utan att söka andra jobb så är det inte okej. Klarar du dig utan bidrag är det din ensak. Att tänka på pensionspoäng och framtida pension kanske är för tidigt för en 27-åring, men ibland går tiden fortare än man anar och vill.
Båda jag och frugan jobbar heltid året runt, har pengar så vi klarar det nödvändigaste, kan ibland unna oss något extra, avstår bil för att istället kunna resa en gång per år, men inte har vi förmånen att leva gott på två heltidslöner.
Men går tjejen på bidrag under perioder utan jobb då? Annars är det väl helt och hållet hennes beslut. Själv är jag 27 år gammal, (helsvensk) och jag har sedan jag tog studenten jobbat som timvikarie jun-aug, samt mitten på dec – mitten på jan, varje år, dock mer än heltid dessa perioder. Resten av året är jag ledig och lever ganska gott på pengarna jag tjänat. Tycker du det är fel också? Jag jobbar iaf för att leva inte tvärtom.