Av Olli Rein
Det är nu Ryssland som står mot en ganska enig världsopinion när det gäller Syrien. Ändå kan det sägas att ett enigt FN inte skulle kunna göra så mycket innan man löser det stora problemet: En regimförändring i Syrien. Orsaken är lätt att genomskåda. Ryssland har en militärbas i Syrien, som ger Ryssland tillgång till Medelhavet.
Rysk storkund. Den ryska krigsindustrin fick häromveckan en stororder från Syrien: 36 jaktplan ska säljas för 3,7 miljarder kronor. Syrien är en storkund när det gäller vapen från Ryssland. Ryssarna vill inte förlora den marknaden. En så profitskapande relation vill Ryssland inte frivilligt avstå från.
Inbördeskrig? Står Syrien inför ett inbördeskrig? Vi vet inte med säkerhet. Men om uppgifterna stämmer är det en ny fas i regimens förbittrade kamp för sin överlevnad som har inletts. En farlig gräns har överskridits. Vi kan anta att den förvånande enighet mellan väst och en rad arabländer som har visats under den blodiga revolten i hög grad oroar Bashar al-Assad och hans regim.
Krig mot sitt eget folk. Om det handlar om en massaker på upp till 300 civila kan vi utan vidare säga att al-Assad förklarat krig mot sitt eget folk. Det finns alltså anledning för FN att ingripa. Men FN har i grunden mycket trubbiga vapen mot inbördes strider – särskilt när någon av de fem vetostaterna har en avvikande åsikt.
Ekonomiska straff. Vad FN – och till exempel EU – kan göra är att införa strängare ekonomiska bestraffningar som gör att regimen inte kan handla internationellt. EU har tidigare stoppat all oljeimport från Syrien. Det är ett kännbart slag för Syrien som undergräver regimens prestige. Men den har fortfarande den militära makten och det är idag svårt att se hur något skulle kunna ändras.
Lösning inifrån. Lösningen måste troligen komma inifrån. En militär insats utifrån i detta känsliga område verkar inte trolig. Den skulle kunna ses som en början till att störta regimen även i Iran, vilket skulle mobilisera både Iran och kanske den shiitiska majoriteten i Irak. Och det är frågan om världssamfundet kan sätta in sådana militära resurser. De skulle utan tvekan leda till att regimen skulle döda ännu fler civila. Och dessutom är den politiska oppositionen fortfarande splittrad.
Ordnade former. Den enda lösningen är alltså ett regimskifte under ordnade former. Det är det som Arabförbundet har siktat på i sin resolution, en ovanlig åtgärd från detta annars så försiktiga organ. Det handlar om att diktatorn Bashar al-Assad skulle ersättas som ledare och att fria val skulle genomföras. Det är i praktiken ett upprop till regimens avskaffande. Och det tycks tydligt nu att en sådan kompromissvilja inte finns.
Än en gång Ryssland. Nu ska FN:s säkerhetsråd sammanträda på nytt. Än en gång är det Ryssland som hindrar ett skarpt fördömande av den syriska regimen. I ett tidigare resolutionsförslag har man strukit kravet på regimförändring, strukit ett förbud mot vapenhandel med regimen och strukit krav på fria val.
Svårlöst. Allt detta för att tillfredsställa Ryssland. Men även denna resolution gick för långt för Ryssland, som idag står där med anklagelsen att inte vilja göra något för att motverka krisen. Men även utan det ryska motståndet skulle alltså världssamfundets möjligheter att ingripa vara små. Syrien är utan tvekan den arabiska vårens absolut mest svårlösta problem.
Det är alltid viktigt för stormakterna när man har stora vapenorder till något allierat land, och dessutom tillgång till en militärbas vid Medelhavet som Ryssland har i Syrien, att man i det längsta står kvar vid sin allierade, även om det inte finns något hopp om en varaktig fred på befintliga villkor. Det är precis vad Ryssland just nu gör. Vad som ska få dem att ändra sig är nog i dagsläget okänt, men man jobbar säkert på en lösning.
Syrien är strategiskt placerat mellan många andra länder i Mellanöstern, och är därför av stor betydelse för regionens säkerhet. FN har tyvärr inget att sätta mot när stormakterna är oense, om vad som ska göras eller inte. Så det kommer nog att avgöras i framtida möten mellan de stora, som så många gånger förr. Här räcker dock inte mina militära kunskaper särskilt långt, och jag skulle inte tacka nej till överste Bo Pellness snabba tvärsäkra expertutlåtanden. Så mycket står dock klart, att Syrien är en bra mycket hårdare nöt att knäcka en vad Libyen var.
Bilden nedan visar ett ryskt jaktplan, som kan vara aktuellt för försäljning från Ryssland till Syrien och ingående i en order på 36 plan.

Denne ”BO Inge Andersson” existerar han,eller är det ett av Absurdistans propaganda-alias ? I varje fall är hans beskrivning av situationen i Syrien och M-östern,lika sagolik som ”Tusen och en natt”… Denne sign. talar om att risken för ett inbördeskrig i Syrien är stor !!! Det är ju just detta som har pågått i snart 3 år ! En grupp av CIA-anhängare (tillhörande Allahs söner) vill taga över styrandet, i sista bollverket mot islamismen i hela M-östern.
Liksom i andra muslimska länder i hela världsdelen,slakta de sista av mindre folkslagen inkl. kristna.
Att Ryssland har andra intressen av att försvara lagliga regimen,än deras bas i Latakia framgår,om man tittar lite på kartan.Hela detta område Irak/Syrien gränsar ju till ryska delrepubliker.
GUS-pakten som denna heter bildades efter Sovjets fall,för att hålla samman de olika republikerna.Denna är ju i grunden en försvars och handelspakt.
Mina farhågor (inte bara i Syrien) är att USA vill ha tillstånd en storkonflikt, för att rädda sin sjunkande valuta.Vad som sker i Syrien är bara en liten del i deras strategi kring världsherravälde..Titta vad som sker i Pacifik-området,Ukraina och t.o.m. Baltikum.
Finns all anledning att var lite skraj,för vad som komma kan….
Ryssarna räddar oss från Daesh. Det borde vara betydligt mer eftersträvansvärt än att fälla Assad. Assad är dessutom legitim härskare i sitt land. Om någon skulle straffas är det USA som satte igång den här röran i dom oljeproducrande arabländerna. Med miljoner döda. Och skapandet av Daesh. Söndra och härska teknik under trettio år. Ska Ryssland straffas för det?