Av Olli Rein
VINJETTBILD En resandefamilj i norra Bohuslän runt 1920. Foto: Bohusläns museums arkiv
Under århundraden har de levt och försörjt sig på resande fot. De har ofta fasta rutter och rör sig över gränser. Besöken i byarna, för att förtenna grytor, slipa knivar eller sälja olika varor är ett välkommet inslag – ett litet tag. Många gårdar upplåter plats för övernattning men lika ofta blir det kalla handen och avvisning. De resande får dra vidare.
Bondesamhället var uppbyggt kring ägande av jord och ett annorlunda livsmönster väcker kanske nyfikenhet men ofta misstänksamhet och rädsla. Men ibland får resandefolket en egen fredad plats att kunna bo på i längre perioder.
Vi förflyttar oss till ett utmarksområde i Bullaren i norra Bohuslän, helt nära svensk-norska gränsen. Här finns just en sådan plats där några familjer bodde, längre eller kortare tid, under nästan 50 år tills byn övergavs i början av 1900-talet.
De första uppgifterna om resande på Snarsmon är från ca 1860. Något senare finns uppgifter som visar att ca 20 personer bodde permanent på platsen. Dessa familjer och deras släktingar förekommer i förteckningar i nära 50 år. Dessutom har sannolikt ett stort antal resande vistats mer eller mindre tillfälligt på platsen. I början av 1900-talet överges Snarsmon och invånarna sprids till olika platser.
2004 kommer de resande tillbaks till Snarsmon. Den här gången för att, tillsammans med arkeologer från Bohusläns museum, påbörja arkeologiska utgrävningar på platsen.
På Snarsmon finns rester efter 11-12 bostäder. Huslämningarna är sinsemellan väldigt olika och består av hus som grävts in i sluttningen, av gropar, bara röjda ytor eller stenrader. Under de arkeologiska utgrävningarna som pågick till 2007 undersöks tre av dem, två bostadshus och ett kök.
Många bitar av olika föremål påträffas i husen under utgrävningarna; knappar, tygrester, fragment av skor, en pärla, en glasögonlins, en kam, verktyg, porslin, keramik, järngrytor och byggnadsdetaljer – saker som hade kasserats, tappats eller glömts kvar när husen övergavs.
FAKTA I KORTHET
- Resande ingår i den nationella minoriteten romer och resande romer, och är den etniska folkgrupp som tidigare kallades tattare. En folkgrupp som har funnits i Sverige sedan början av 1500-talet.
- Resandefolket har av tradition försörjt sig på förtenning av kopparkärl, borstbinderi, trådarbeten och handel av olika slag.
- Genom åren har de också kallats skojare, tavring, sinti, fant, tater, men resandefolket själva kallar sig för resande. Samma ord används i flera andra länder: traveller, reisende eller voyager. I Norge använder de resande själva ordet tater, medan det i Sverige har blivit ett skällsord.
- Idag finns minst 30 000 svenskar med resandepåbrå i Sverige och de återfinns i nästan alla yrkesgrupper. Samhällets behandling av de resande är ett mörkt kapitel i svensk historia. En historia av förföljelse som man inte kan läsa om i de vanliga historieböckerna.
- År 2000 erkändes resande tillsammans med övriga romer, som nationell minoritet i Sverige. Regeringen och Svenska kyrkan bad offentligt resande och romer om ursäkt för övergrepp, förföljelser och diskriminering.
- Resandefolket har mycket få bevarade fysiska lämningar som kan relateras till just deras historia. Snarsmon är iordningsställd som ett besöksmål med informationsskyltar och röjd stig genom området.
Lästips:
- Andersson, red, 2008; Snarsmon – resandebyn där vägar möts. Uddevalla.
- Hazell, Bo, 2002. Resandefolket – från tattare till traveller. Stockholm.
Jag har själv tagit på mig att försöka skildra vårt resandefolk, som har kallats för lite olika namn vilket framgår av faktainformationen ovan, men under senare år har de väl mest kallats, och kallat sig själva för Zigenare, romer vet jag inte ännu var det kommer från, men det kan ju vara något som man har hittat på i maktens korridorer. Det är ju i så fall inget att förvånas över, då man från det hållet sysslat med att ta fram en nysvenska, som t.o.m. överglänser George Orwells nyspråk i romanen 1984, vilken jag tror många av er här har läst.
I det här mitt första inlägg i ämnet, så låter jag er smaka på hur zigenarna hade det i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Sverige var vid den här tiden ett tämligen outvecklat bondeland, som mot slutet av perioden och under och direkt efter första världskriget var mycket fattigt och svårt drabbat av sjukdomar som Spanska sjukan. Trots det, så har Zigenarna på fotot från ungefär den tiden, inte sämre vardagskläder, än vad jag minns att lantbrukare, fiskare, skogsarbetare, industriarbetare och annat folk som hade manuella arbeten, var klädda i till vardags under senare hälften av femtiotalet och hela sextiotalet, för att kanske ändras en bit in på sjuttiotalet. Det enda som hade försvunnit helt var hatten. Så därför skulle denna bild lika väl kunna visa arbetarfamiljer av etnisk svensk härkomst från samma tid, både på landet och i stan.
Av den anledningen, fanns det inget som skilde svensk från Zigenare på den tiden. Bostadsstandarden i bostadsbristens Sverige var också låg bland folk med arbetaryrken, och många levde sina liv i undermåliga bostäder. I mitten och slutet av 1930-talet var Lubbe Nordström ute och samlade fakta till sin bok ”Lort-Sverige” där han beskrev den misär många levde under. Det är väl då inte konstigt att även Zigenarna, de som var bofasta och sysslade med de arbeten som ovan nämns, inte hade bättre bostäder än andra. Fattigdom säger man ju fördras om den delas lika. Skillnaderna inom arbetarklassen var små. Dit räknar jag även småbönder och fiskare, trots att de var egna företagare, men deras klasstillhörighet var arbetarens. Det är vad jag orkar skriva, och kanske över gränsen för vad ni tycker att ni vill läsa, men det här behöver fleras minnen och åsikter. Det behövs också frågor och svar. Jag är ingen expert, men jag ska försöka svara på det som är möjligt att läsa sig till.
Gå in på källan UTGÅNGSPUNKTEN, och orientera er bland de kort och fakta jag inte fick med här.