Av Pettersson som återger vad folkpartisten Tore Bryneholt anser om integration på Newsmill.
Arbetslösheten där 35 procent är utlandsfödda är en svår nöt att knäcka – om det går överhuvudtaget. Här måste vi fråga oss; är det tid att hejda fortsatt insläpp?
Samhällsdebatten går för högvarv. Skolan, äldrevården och sjukhusservicen tar sin plats på debattsidorna, där redan arbetslösheten och bristen på bostäder har sitt givna utrymme.
Nu har Dagens Nyheter visat att minst 35 procent av de inskriva – arbetslösa – på Arbetsförmedlingen är födda utomlands! År 2005 var siffran 22 procent – en markant ökning!
Skolan släpper ifrån sig “för många” elever utan tillräckliga kunskaper för vidare studier eller ger dem inte chansen till hyggliga jobb. Att leverera elever med sådana brister, kan innebära att de förvisas till gruppen “utanförskap” med allt vad detta innebär som ett handikapp.
Äldrevården svämmar över med klagomål och händelser som skrämmer inför människans framtida slut och stör hoppet om ett gott åldrande. Sjukvården har köer av sökande och ändå ska indragningar ske, så de köande får vänta ännu längre och därmed lida.
Statistiskt vet vi att flertalet i köerna, tillhör äldregruppen – vars sista år har stor betydelse. Det är värre att på äldre dar förlorade år i vårdkön, än att i ungdomsåren tappa samma tid.
En satsning på redan arbetssökande – utbildning m m – kanske ger mer i återbäring än att låtsa som det regnar.
Bristen på bostäder till hyggliga priser är en flaskhals med förödande effekter för alla ungdomar som vill flytta hemifrån eller till orter där utbildning och jobb finns. Även för vuxna som vill och måste byta jobb, är det ett fängsel!
I debatten hörs ofta om fördelarna med EU, att folk kan flytta över gränserna – den fria rörligheten. Om det nu är så inom EU, så saknas sådan möjlighet inom vårt eget land, just på grund av bristen på bostäder.
Arbetslösheten är ett gissel och frodas den på grund av bristen på bostäder då blir ekvationen olöslig.
Bidrag och subventioner är inte lösningen. Men inför rådande risk att missförhållandena biter sig fast, måste saker och ting åtgärdas snarast. Politiken måste våga sätta verksamheter mot varandra för att prioritera. Vi kan inte tillmötesgå alla önskemål, men akuta mänskliga behov måste gå före mycket annat.
Sjuka, svaga, unga, arbetslösa och äldre måste få den hjälp och vård som behövs. Att återfinnas i en eller flera köer, är inte att bo i ett välfärdssamhälle. Effekten blir hopplöshet och ett förakt för den så viktiga politiska gärningen, där demokratin har sin plats.
Tore Bryneholt Newsmill