Pettersson har klippt valda delar hur en lång artikel av professor Svante Nordin på Axess.se. Professorn ger PK en rejäl spark i arslet.

Ofta har man vägrat låtsas om att de senaste årtiondenas invandring till Sverige har inneburit en revolution utan egentliga tidigare motstycken i vår historia. Invandringen har en lika lång historia som det svenska riket, vad som kallas ”svensk kultur” är något som formats och förändrats i mötet mellan svenskt och utländskt, våra dagars konflikter är ingalunda nya och så vidare och så vidare. Sådana resonemang är djupt vilseledande. Kanske är det till en del själva begreppet ”invandrare” som leder tanken fel och får forskare och andra att tro att ”invandring” alltid är samma sak vare sig det gäller tyska köpmän på Gustaf Vasas tid, de legendariska vallonerna under stormaktstiden, balter efter andra världskriget eller de senaste decenniernas massiva invandring som på kort tid förändrat själva befolkningsstrukturen i Sverige.

Det är denna senaste invandring som förtjänar att kallas en revolution. Den har inneburit en demografisk, ekonomisk, politisk och inte minst intellektuell revolution. Den har gjort själva idén om Sverige och svensk kultur så problematisk att man numera bara vågar tala om ”svensk kultur” inom citattecken. Att så är fallet beror emellertid knappast på invandrarna som nog i allmänhet har en ganska bastant föreställning om svensk kultur, vare sig de gillar den eller ogillar den. Det beror snarare på de svenska grupper som använt invandringen för att främja sin egen politiska och intellektuella dagordning. Samspelet mellan den massiva faktiska invandringen och det sätt på vilket denna invandring lagts till grund för en politisk eller tankemässig agenda av det ena eller andra slaget har resulterat i den ”intellektuella revolution” jag nu vill säga något om.

Detta är allt som Nordisk Familjebok med sina fyrtio välmatade band anser sig behöva säga om saken 1910. Ord som ”integration” (i annat än matematisk bemärkelse) eller ”mångkulturalism” förekommer inte, i det senare fallet av det goda skälet att begreppet inte var uppfunnet.

Efter en rask förflyttning nästan ett halvsekel framåt i tiden landar vi hos andra upplagan av Svensk Uppslagsbok (ca 1955). Nu hittar man en förhållandevis omfattande artikel om ”immigration”. Här upplyses man om att immigrationen till Sverige varit förhållandevis obetydlig och regelbundet understigit emigrationen. Av de cirka 62 000 immigranterna i Sverige kom ungefär hälften från andra europeiska länder (mestadels nordiska). De övriga kom ”nästan uteslutande från USA och Canada” och var i allmänhet en sorts återinvandrare ”av svensk nationalitet”.

I slutet av 1960-talet valdes termen invandrare medvetet som ersättning för det negativt laddade ordet utlänning. Tidigare utlänningsutredningar avlöstes 1968 av en invandrarutredning, som skulle omforma utlänningspolitiken till en framtida invandrarpolitik. Statens utlänningskommission ersattes 1969 av Statens invandrarverk (Invandrarverket).

Sverige gjorde sig redo för sin kanske största samhällsomvandling under 1900-talet.

 Nationalencyklopedin ger sedan en lång rad begrepp som speglar djupet och omfattningen hos denna omvandling som är på en gång begreppslig och real: ”invandrarbyrå”, ”invandrarelev”, ”Invandrare & Minoriteter” (tidskrift grundad 1974), ”invandrarforskning”, ”invandrarförlag”, ”Invandrarinstitutet” (mångkulturellt kunskapscentrum i Fittja bildat 1987), ”invandrarkultur”, ”invandrarkyrkor”, ”invandrarlitteratur”, ”invandrarlärare”, ”invandrarminister”, ”Invandrarnas Kulturcentrum” (bildat 1970), ”invandrarnämnd”, ”invandrarorganisationer”, ”Invandrarorganisationernas samarbetsorgan” (grundat 1972), ”invandrarpolitik”, ”invandrarprogram”, ”Invandrarrådet” (inrättat 1975), ”invandrarrådslag”, ”Invandrartidningen” (grundad 1967), ”invandrartidskrift”, ”invandrarundervisning”, ”Invandrarverket” (inrättat 1969), ”invandraråtgärder”, ”invandringspolitik”, ”invandringsreglering”.

Eftersom debatten om invandringen var tämligen förvirrad och fördes med målsättningen att sopa problem under mattan snarare än att utreda dem stod motsättningen ingalunda klar för alla.

”Integration” betydde att invandrarna skulle anpassas till Sverige. ”Mångkulturalism” betydde att Sverige skulle anpassas till invandringen. 

Går det att lösa konflikten? Så länge det strikt handlar om maträtter, klädsel eller helger är svårigheterna inte oövervinneliga. Men när det gäller exempelvis demokrati, åsiktsfrihet, tolerans eller sekularism? Eller när det handlar om värden som gäller familj, barnuppfostran eller kvinnornas ställning?

Här handlar det om mer än enbart praktiska problem. Det handlar om ett dilemma hos själva det liberala samvetet. Liberal kultur bygger på pluralism och tolerans. Pluralismen måste ge spelrum även för pluralismens fiender, toleransen tolerera även toleransens fiender. Men inte i vilken utsträckning som helst.

De konkreta problemområdena är välkända. Det har handlat om Jyllands-Postens Muhammedteckningar. Om Lars Vilks rondellhund. Om slöjförbud i skolorna. Om hedersmord. Om tvångsäktenskap. Om barnomhändertagande. De som försvarat liberala och sekulära värden har kunnat beskyllas för fördomsfullhet, islamofobi och rasism även av dem som själva är liberaler.

”Alla människor har lika rättigheter. Men det innebär att alla mänskliga kulturer och etiska system har lika värde. Det finns med andra ord ingen generell eller universell etik. Sålunda kan det inte finnas några rättigheter som gäller alla människor.”

Liberal kultur bygger på tolerans. Men det liberala samhället får inte bli så tolerant att det upphäver sig självt.