Av Olli Rein
KRÖNIKA. Problemen med euron uppstod eftersom länder som Grekland, Portugal och Irland har finansierat underskott i sina utrikesaffärer genom att trycka pengar. Den genvägen kan visserligen täppas till, men det kan vara för sent.
Efter valutakriserna på 1990-talet drogs slutsatsen att det inte fungerade att ha fasta växelkurser mellan olika länder. Förr eller senare uppstår obalanser – ofta orsakade av alltför expansiv finanspolitik. Snabbt stigande löner och priser urholkar landets konkurrenskraft, exportintäkterna faller, importen ökar och ett bytesbalansunderskott uppstår.
Till en början kan detta finansieras via marknaden, företag och individer lånar utomlands för att finansiera sin högre import. Förr eller senare blir det dock svårt för importlandets medborgare att låna på den internationella valutamarknaden. Då uppstår ett så kallat betalningsbalansunderskott. Det betyder att underskottet i utrikesaffärerna helt eller delvis finansieras via valutareserven i det egna landets centralbank.
Mängden guld och dollar i centralbankens valv faller då snabbt, vilket blir uppenbart för alla inblandade. Förlusten av valutareserven accelererar ofta eftersom alla vill växla till sig utländsk valuta för att skydda sig mot en förestående devalvering. När centralbankens valuta och guldreserv är slut uppstår en betalningsbalanskris, och om landet inte får hjälp måste det låta sin valuta flyta.
Efter de olika valutakriserna på 1990-talet, inklusive den svenska, blev slutsatsen att endast flytande växelkurser eller gemensam valuta kunde fungera. Euroländerna valde det senare alternativet. Nu ser vi dock något som i allt väsentligt är en betalningsbalanskris i euroländerna. Medan priserna i stort sett har stått still i Tyskland sedan mitten av 1990-talet (upp 9 procent) har de ökat med runt 60 procent i Grekland, Irland och Spanien och med över 40 procent i Italien och Portugal.
Finanspolitiken i många länder har varit oansvarig och kraftiga bytesbalansunderskott har uppstått. En viktig skillnad mot den traditionella utvecklingen ser vi dock i slutfasen. Under en betalningsbalanskris förlorar underskottsländernas centralbanker sina valutareserver och det blir uppenbart att utvecklingen inte kan fortsätta. Inom eurosystemet har detta inte skett eftersom de ingående ländernas centralbanker har rätt att trycka nya pengar med det enda förbehållet att man måste överlämna säkerheter i form av obligationer till ECB.
Hade vi haft ett fast växelkurssystem i Europa hade vi haft en betalningsbalanskris redan vid årsskiftet 2008/2009 när marknaden slutade finansiera underskotten i Greklands och Portugals utrikesaffärer. Nu kunde man i stället finansiera dessa genom att trycka nya pengar i underskottsländerna. Två tredjedelar av den del av alla utestående euro som inte är uppbackade av guld och annan valuta är tryckta av centralbankerna i Portugal, Irland, Spanien och Grekland.
I Grekland och Portugal har denna pengatryckning använts till att finansiera en import som är mycket högre än exporten. Spanien och Italien har huvudsakligen finansierat sina underskott via marknaden, men nu verkar det inte längre fungera för Italien.
I Irland har man finansierat stora inköp av utländska finansiella tillgångar genom att trycka pengar. Eurosystemet har alltså gjort det möjligt för Irland att byta till sig utländska finansiella tillgångar mot inhemska statsobligationer värderade till sitt nominella värde. En bra affär för irländarna.
Euron gjorde alltså att vi slapp en betalningsbalanskris för tre år sedan, men å andra sidan rättades de underliggande problemen aldrig till. Skulderna kunde ackumuleras ytterligare flera år utan offentlig uppmärksamhet eftersom ECB inte publicerar data om hur mycket pengar enskilda länder trycker.
Eurosystemet måste konstrueras om så att inget land så enkelt och billigt kan finansiera underskott i sina utrikesaffärer. Jag tror det är möjligt att konstruera ett sådant system vilket skulle skapa en livskraftig euro. Det löser tyvärr inte de akuta problemen, och lyckas man inte med det är nog euron död ändå.
Olli instämmer i det som skrivits här ovan av Affärsvärldens John Hassler, som är professor i makroekonomi (Vilket behandlar ekonomin i ett större perspektiv , som t.ex världen, EU eller Grekland. Det motsatta perspektivet kallas mikro och behandlar företagsspecifika uppgifter.) vid Stockholms universitet. Han medverkar i AFV med en krönika var fjärde vecka.
Den så kallade Occupy Wall Street rörelsen har ju blivit en världsrörelse, synd bara att de lägger skulden på bankerna, när det nästan helt och hållet är politikernas oförmåga att lösa de samhällsproblem som uppstår när man driver en alltför expansiv finanspolitik, som är felet. Snabbt stigande löner och priser urholkar landets konkurrenskraft, exportintäkterna faller, importen ökar och ett bytesbalansunderskott uppstår.
Läs nu om John Hasslers text här ovan ytterligare en gång, så bör ni se de fel man har gjort i de länder som det gäller . Och att det är ekonomiska beslut från politikerna, som är det som har förorsakat kriserna. Det har naturligtvis inte skett på en gång, utan över en ganska lång tidsperiod.
Att försöka betala med statsobligationer när länderna är konkursmässiga är inte möjligt, då räntan för att täcka risken för köparen, för att denne kanske aldrig får tillbaka sina pengar, blir alltför hög för att vara en möjlig väg att gå för det skuldsatta landet.
Inte heller kan man trycka mer pengar, eftersom man måste överlämna säkerheter i form av obligationer till ECB. Dessa obligationer får då så hög ränta att det blir olönsamt att trycka mer pengar. Så då återstår bara nödlån och politiska reformer som t.ex. lönesänkningar, och Occupy rörelsen har ju inte något rätt i det de hävdar, då det är landets Riksbank som har hand om tryckningen av pengar, och som tar in obligationer som pant. Statsobligationer som det gäller, åtnjuter ju en särställning, eftersom det är staten som ger ut dessa. Staten har ju både rätt och skyldighet att taxera ut mer skatt av sina invånare, om det är nödvändigt för att betala något, skulder till exempel.