Av Olli Rein

– Varför klår du alltid käringen din så förbannat?
– För dä aset går omkring å söjer, att ho ä olyckligt gift.

—

Fru Pettersson: – Usch ett sånt väder.
Fru Andersson: – Ja, blir man inte sjuk av sånt här väder, så är man bestämt inte riktigt frisk.

Landsortsbon: – Stockholm är i alla fulla fall en konstifik sta. Jag vet att ja har stigi opp varenda måron, men jag kan inte komma ihåg att jag gått å lagt mej en enda kväll. Skål!

– Fy fan vad du ä full!
– Ja blir aldrig full. På sin höjd blir jag så trött i armen att jag blir svag i benen.

– Ska vi inte ta en grogg nu, innan vi blir så fulla så vi inte kan ta nån mer?

– Det är en liten bön jag har till dig, Johannes, den första på 25 år!
– Håll dig nykter på vår silverbröllopsdag!

– I natt gick jag fyra trappor upp, i gathuset, men dä va galet. Jag bodde åt gården.
– Nå kom du rätt sedan?
– Inte! Jag knackade på över gården förståru, å dom påstod, att jag hade flyttat i oktober. Fy fan! Jag – hick – går aldrig ut mä Johansson mer.

– Har du hört, att Janson har lagt bort å dricka?
– Å faen, va säjer du? ! När dog han? !

– Nå hur var dä på kräftkalaset i går?
– Asch, baraste dönga! Brännevinet tog slut ve den sjuttonde krabban, å sen feck vi torräta resten.

– Tycker du inte själv, Olagus, att dä ä syndit å sitta å bölja i dej toddi mitt på blanka söndasförmiddan?
– En ska ha rolit mens en lever, för en ä dö möcke längre än en lever.

Livliga Labans monolog:
– Ä man glad å trevlig inne, så åker man ut. Ä man glad å trevlig ute, så åker man in.