Av Olli Rein

Svenska Dagbladet skriver idag om åldersfixeringen inom Svenskt Näringsliv. Många är drabbade och det upprör, vilket det stora gensvaret som följt på SvD Näringslivs artiklar på temat i söndags och veckan visar.En stor anledning till att vi är så fokuserade på ålder i Sverige är det ständigt närvarande personnumret, menar flera experter.

Lars Trägårdh som är professor i historia vid Ersta Sköndal högskola och just har flyttat hem till Sverige efter 40 år i USA, säger.

”När du söker ett jobb i USA är din ålder helt skyddad. Skulle en arbetsgivare ställa en fråga om din ålder är det en grund för stämning. I Sverige är i alla lägen personnummerfrågan den första fråga du får”.

Han ser även den lagstadgade pensionsåldern och en mesigare diskrimineringslagstiftning som stora skillnader mot USA. Även i hans bransch, universitetsvärlden, är det inte helt ovanligt att man vid en viss ålder packar och drar västerut. ”Europeiska universitet är kända för dålig behandling av sina mer erfarna medarbetare”, säger han.

I Sverige är det tämligen odebatterat med pensionsåldern 65. Det är en rättighet men samtidigt en skyldighet. I USA skulle det vara helt omöjligt att säga till någon att nu får du sluta jobba. Det är som att säga ”sorry, nu finns det bara jobb för män här, eller för vita”.

Michael Strauss, grundare av rekryterings- och bemanningsföretaget Go Veteran, ser även han personnumret som den stora boven. Han menar också att den välmående medelklass vi har byggt upp med relativt små sociala skillnader leder till behov att dela upp sig på annat sätt. Men respekten för äldre är nästan borta, sedan 60- och 70-talet har vi duat 90-åringarna, liksom våra barn. Och så media då som pumpar på med ett ungt skönhetsideal.

Ett råd som äldre sökande brukar få är att utelämna personnumret när de söker jobb, men Helena Magasanik som coachar arbetslösa 50-plussare vet att det ofta inte fungerar. Senast för ett par veckor sedan försökte hon komma runt personnumret när hon sökte ett jobb via formulär på internet. Men det var omöjligt. Är namnet tillräckligt ovanligt eller om man har tillgång till en adress räcker det ju dessutom med en sökning på helt öppna birthday.se för att få fram ett födelseår.

Akbar Seddigh, styrelseproffs med över 40 års erfarenhet i svenskt och internationellt näringsliv, säger att vi är ”enormt fixerade” vid ålder i Sverige.”Och det är ändå konstigt, för vi har kanske världens friskaste gamlingar”.

I USA har han en styrelsekollega som är 83 år och i Asien ska man helst vara 45-plus för att få respekt. En teori som Akbar Seddigh har är att åldersdiskrimineringen i svenskt näringsliv är ett resultat av en revolt efter de stora industrialisterna som lämnade över till det nya laget i slutet av 70-talet och början av 80-talet.

Åldersrädslan kan snart bli ett stort nationalekonomiskt bekymmer, tror Michael Strauss som dagligen blir varse att deras kandidater väljs bort. Om inte kompetensbristen ger någon effekt på inställningen till äldre sökande i den här högkonjunkturen så blir det i nästa, tror han.

”Den svenska välfärden kan packa ihop om inte alla är med och bidrar till BNP. Vi har inte råd att vara nonchiga och bara anställa 30-åringar för det kommer inte att finnas tillräckligt många kvar”.

Lars Trägårdh pekar också på att debatten i Sverige handlar mycket om att bereda plats för ungdomarna – som också är en utsatt grupp.

”Retoriskt pratar man om att bereda plats för ungdomar. Man får för sig att får vi iväg 30 gamla kan 30 unga få jobb. Men ekonomin är inget nollsummespel”.

Även Akbar Seddigh tror att vi kommer att tvingas tänka om.

”Jag säger inte att vi bara ska ha gamlingar överallt, vi måste ha en mix där erfarenhet balanseras med unga, nya idéer. Då kan man skapa dynamik”.