Av Olli Rein
Som jag har skrivit tidigare så har SVD och DN börjat prångla ut sina tidningar gratis i centrala Stockholm. Här kommer en möjlig förklaring till deras beteende.
Bertil Fransson, före detta redigerare på Dagens Nyheter, frågar sig i en debattartikel vilka det är journalisterna egentligen skriver för och belyser det problem många av oss påpekat länge – att dessa är en relativt homogen grupp som uppehåller sig i någon sorts bubbla och sällan gör annat än att frottera med kollegor, ofta dessutom i de finare delarna av Stockholms innerstad. Således är kontakten med det verkliga Sverige lika med noll – trots detta är de oerhört duktiga på att tala om för oss andra hur vi ska tycka och tänka. Och banne den som inte sällar in sig i ledet!
Vi journalister bor i stor utsträckning i Stockholms innerstad (23 procent av alla i Sverige enligt Journalistförbundet) som domineras av medelklassen. Vi umgås framför allt med varandra, gifter oss med varandra, känner främst människor som lever i socialt, kulturellt och ekonomiskt skyddade miljöer. Det är naturligt och allmänmänskligt utifrån våra förutsättningar. Men för journalistiken är det samtidigt en fara. Jämfört med en stor del av världen lever vi i en västerländsk bubbla och i en bubbla ovanför de flesta av våra läsare också i Sverige.
Nu ökar avstånden mellan olika grupper alltmer i samhället.
Inkomstklyftorna blir större och större. Invandrarna isoleras i särskilda förorter. Men på samma sätt ökar också avståndet (framför allt då det gäller storstadstidningarna och radio, TV) mellan de journalister som skriver/pratar och de människor de är satta att skriva/prata om och för. Få har föräldrar som kroppsarbetat och än färre är invandrare från utomeuropeiska länder.
[…]
Genom skolan tvingades man i bästa fall förr att träffa barn från andra samhällsklasser än den man själv tillhörde. Värnplikten hade samma effekt för killarna. Var träffas man nu, då skolan blivit alltmer segregerad och värnplikten avskaffats?
[…]
Detta val är oundvikligt, ingen kan undvika att se världen utifrån det håll där han/hon befinner sig, men alltför ofta glömmer vi att utsikten uppifrån berget inte är densamma som den nerifrån kärret, utsikten från Stockholms innerstad inte densamma som den från förorterna. Och DNs och andra Stockholmstidningars besök i förorterna blir alltmer sällsynta.
”Den skriver inte om min verklighet”, är det svar jag allt oftare får då jag frågar människor i min omgivning varför de inte prenumererar på DN. Tidningen lämnar deras livsfrågor obesvarade.
DN, och många andra tidningar, har helt enkelt mer och mer förvandlats till organ främst för den välbeställda medelklassen. I DN ser jag alls inte längre någon ambition att vara en tidning för alla.
[…]
Bild på Gunilla Herlitz chefredaktör på DN och Bertil Franssons chef.