Av Stefan Hallberg

För de som ev missade mitt inlägg idag på SN:s ledarsida så kommer här en kort repris. Det finns en kommentar från redaktionen också, men den törs jag inte klippa in.

Lite förvånad blev jag när jag läste ledarsidan i SN den 4/3. Lars Kriss inlägg om ”Hägglunds harakiri” och Olof Jonmyrens om ”Med rättigheter följer skyldigheter” kunde nästan ha varit klippta från ett alster av SD.

Det sista stycket i Lars Kriss inlägg vittnar om en senkommen insikt, nämligen att en del av de invandrare som kommer till Sverige prioriteras före de människor som bott här och betalat skatt ett helt arbetsliv. Man kan ju tycka att det är synd att den insikten kommer 30 år för sent. För det är precis just det här som svensk invandringspolitik handlat om de sista decennierna, att människor ställs mot varandra.

Även i Olof Jonmyrens inlägg är avslutningen intressant. ”För att alla ska få en öppen och likvärdig chans, behöver spelreglerna vara lika för alla”.

Jag antar att Olof Jonmyren därmed sällar sig till de människor som tycker att tex bemanningen på våra äldreboenden ska nå upp till samma nivå som den för ensamkommande flyktingbarn, dvs i stort sett en personal per boende och bemanning dygnet runt.

Det är både synd och möjligen lite märkligt att Olof Jonmyren, precis som vår regering, fortfarande envisas med att prata om behovet av arbetskraftsinvandring, när regeringens egen utredare, Jan Ekberg, i en rapport redan i oktober 2009 konstaterat att något sådant behov inte föreligger, utom för ett fåtal specialister. Eller är det så att Ekberg har fel. I så fall bör man ju ta den diskussionen, det han skriver finns ju ändå i en officiell utredning.

Bedömningen är att kostnaden för det senaste beslutet är knappt 2 miljarder kronor per år. De kan läggas till de 141 miljarder per år som Ekberg påstod att invandringen kostade redan 1999.

Jag tror inte att det senaste beslutet kommer att leda till människor inte ställs emot varandra eller att alla kommer att får ”en öppen och likvärdig chans”. Pengarna måste tas någonstans, och det finns inte så många pensionärer här i landet att det räcker med att dra in eftermiddags-kaffet för samtliga.