Av Olli Rein
Bob Dylan, född Robert Allen Zimmerman den 24 maj 1941 i Duluth, Minnesota, är en amerikansk singer-songwriter, författare, poet, gitarrist, keyboardist samt munspelare, och på senare tid diskjockey, som har varit en frontfigur inom populärmusik i närmare femtio år, ofta beskriven som en levande legend inom rockmusiken.
Många av Dylans mest prisade låtar kommer från 1960-talet, då han kom att bli en förgrundsfigur i USA och han ansågs av många skildra en hel generation. Några av hans sånger, såsom ”Blowin’ in the Wind” och ”The Times They Are a-Changin’”, blev ledmotiv till den amerikanska antikrigs- och medborgarrättsrörelsen. Många av Dylans tidiga texter behandlade politiska frågor, samhällskritik, filosofi och litterära influenser, och trotsade dåvarande konventioner inom popmusiken och vände sig mycket till motkulturen. Medan han utvecklade och personifierade musikstilar, har han visat tillgivenhet till många traditioner inom amerikansk sång, från folkmusik och country/blues till gospel, rock’n’roll och rockabilly, till engelsk, skotsk och irländsk folkmusik, även jazz och swing.
Dylan uppträder med sin gitarr, keyboard och sitt munspel. Uppbackad av en varierande sättning av musiker, har han turnerat oavbrutet sedan slutet av 1980-talet, i vilket som har kallats för ”Never Ending Tour”. Han har även spelat tillsammans med andra stora artister.
Dylans första album Bob Dylan släpptes 1962, som följdes sedan av många prisade album som The Freewheelin’ Bob Dylan (1963), Highway 61 Revisited (1965), Blonde on Blonde (1966), Blood on the Tracks (1975), Oh Mercy (1989) och Time Out of Mind (1997).
Dylan tog medvetet upp arvet efter Woody Guthrie. Han besökte dennes dödsbädd och lovade då att föra Guthries gärning vidare. Folkmusik och arbetarsånger som Joe Hills[1] inspirerade honom tidigt, men också franska poeter som Arthur Rimbaud reflekteras i hans texter.
Dylans musik bestod i början mest av politiska och sociala protestsånger, till exempel ”A Hard Rain’s a-Gonna Fall” och nämnda ”The Times They Are a-Changin'”. Denna ”revolutionära period” följdes av en mer surrealistisk period i mitten av 1960-talet, då hans texter var kryptiska och ironiska. Dylans musik blev senare mer inåtvänd, med delvis religiösa texter. Senare kom Dylan in i två religiösa perioder, först en kristen, sedan en judisk.
Bob Dylan erhöll Polarpriset år 2000.
Bob Dylan föddes som Robert Zimmerman i staden Duluth, Minnesota, men familjen flyttade tidigt till Hibbing, Minnesota, där han växte upp. Hans förfäder hade utvandrat från Ryssland, Ukraina, Turkiet, Litauen, och familjen Zimmerman var av judisk härkomst. Strax innan han fyllde sex år och efter att hans far fått polio flyttade familjen till den närliggande staden Hibbing.
När Bob Dylan var åtta nio år började han spela på familjens piano. Därefter lärde han sig att spela munspel och gitarr.[2] Mycket av hans ungdomstid gick åt till att lyssna på radio där han tog in stationer som sände blues, country och tidig rock’n’roll. Han började uppträda i mitten av 1950-talet och var medlem i ett flertal band under sin tid i high school.
1959 började han studera på universitetet i Minneapolis. I samma veva tog hans intresse för folkmusik fart. Det var också nu han började presentera sig som Bob Dylan. Var han fått namnet ifrån finns det flera historier om. Vissa menar att det är inspirerat av poeten Dylan Thomas. År 2004 skrev han själv om hur han valde namnet i sin bok Memoarer, första delen[3].
Sin första skivinspelning gjorde han som munspelare åt Harry Belafonte 1961. Året därpå gavs hans första egna självbetitlade album ut på Columbia. Det bestod mestadels av covers på andras verk och traditionella sånger, men två egna låtar fanns med. Han spelade samtidigt in lite material för det mindre kända skivbolaget Broadside under pseudonymen Blind Boy Grunt. Vid tiden då nästa album, The Freewheelin’ Bob Dylan släpptes hade han gjort sitt namn känt inom folkmusikkretsar, och det albumet var också hans första att ta sig in på billboardlistan. På det albumet kan man hitta en av hans mest kända sånger, ”Blowin’ in the Wind”. Albumet var fyllt av ilska och protestsånger, särskilt mot krig. ”Blowin’ in the Wind” var också en hit, fast i Peter, Paul and Marys version.
Samma år som ovan nämnda album släpptes, 1963, hade Dylans intresse för de mänskliga rättigheterna ökat markant. Han uppträdde bland annat på marschen genom Washington, där Martin Luther King gav sitt berömda tal, ”I Have a Dream”. Man kunde också tydligt märka hans intresse för ämnet på det nästföljande albumet, The Times They Are a-Changin’ 1964 där han tydligt tar avstånd från rasism och orättvisor. Sångerna behandlar också andra utsatta personer som gruvarbetare. De är mycket cyniska. Dylan kom aldrig att vara så politisk igen. Titelspåret var en stor hit i Storbritannien. Redan nästa album Another Side of Bob Dylan 1964 visade (som titeln antyder) en mer varm och romantisk sida av Bob Dylan. Sångerna var också något av en kritik mot den så omhuldade bilden av ”den idealistiske Dylan”.
En musikalisk utvidgning kom för Dylan med 1965 års album, Bringing It All Back Home. Här bytte Dylan delvis ut den akustiska gitarren mot elgitarr och rockband, samt presenterade svårtydda och symboliska texter som ”Subterranean Homesick Blues” och ”Maggie’s Farm”. Han bevarade samtidigt sitt gamla sound då ena sidan bestod av akustiska låtar, till exempel ”Mr. Tambourine Man” som blev en mycket stor hit i The Byrds version. Albumet markerar också början på den period då Dylan skrev sina mest surrealistiska låtar (1965-1966).
Det året släpptes singeln ”Like a Rolling Stone” vilken blev en stor hit, och även banbrytande i och med att en singel sällan varade i mer än tre minuter medan den här låten var dubbelt så lång. ”Like a Rolling Stone” brukar ofta hamna på en hög placering när det görs listor på bästa rocklåtarna, eller låtar över huvud taget. Den kom bland annat etta på just Rolling stone magazines lista över de 500 bästa låtarna, den lista görs dock om lite då och då. Albumet Highway 61 Revisited som släpptes nära inpå byggde starkt på det sound ”Like a Rolling Stone” har. På hösten samma år släpptes singeln ”Positively 4th Street” vilken också blev en hit då den nådde en sjundeplats på billboardlistan. Det blev också hans första singel som tog sig in på svenska Tio i topp. Låtens text har dubbla innebörder: Antagligen sjunger han ett elakt avsked till sina gamla folkmusik-fans, eller så är han bara oerhört spydig mot en gammal flickvän.
Den 22 november 1965 gifte sig Dylan med den före detta modelen Sara Lownds. Två månader senare fick de sitt första barn.
På våren 1966 var Dylan i Nashville och spelade in ett av sina mest prisade album, dubbelalbumet Blonde on Blonde, vilken släpptes i maj samma år. Nästan alla låtar på albumet skrevs i studion och spelades in kort efter att de var skrivna. Det albumet gav honom också två stora hitsinglar med ”Rainy Day Women # 12 & 35” och ”I Want You”. Gruppen Manfred Mann hade också en hit med låten ”Just Like a Woman” från det albumet, fast deras version är mer känd i Europa. Något före och efter att denna LP släpptes gav sig Dylan även ut på en omfattande världsturné i april – maj 1966. Denna så kallade Bob Dylan World Tour 1966 (den hade egentligen inget officiellt namn) präglades delvis av publikens reaktioner på hans nya elektriska stil. Efter den skulle Dylan dock inte komma att turnera på åtta år.
Den 29 juli 1966 kraschade Bob Dylan med sin motorcykel nära hemmet i Woodstock, New York efter att bromsarna gett vika. Dylan fick vila upp sig ett tag innan han återigen kunde börja spela in och skriva nytt material. Denna händelse fick honom också att upphöra med sitt hektiska artistliv, och musiken han gjorde följande år kom att bli mer avslappnad och tillbakalutad.
John Wesley Harding hette Dylans nästa album och det bröt totalt mot tidigare blues och folkrock-influerade album. Det här albumet var lugnt och var också starkt influerat av kristendom och bibeln. Albumet stack också ut genom att det inte var ett dugg psykedeliskt, vilket många album var under ”the summer of love” 1967. På albumet fanns också ”All Along the Watchtower” vilken blev en hit i Jimi Hendrix version. Dylan har nämnt att han tycker den versionen är den definitiva.
Dylan avslutade 1960-talet med att ge ut albumet Nashville Skyline vilket var ett fullfjädrat countryalbum med både lap steel– och pedal steel-gitarrer. Låtarna på albumet var också mer personliga och direkta (till skillnad från tidigare kryptiska låtar) än tidigare. Det gav honom också hitsingeln ”Lay Lady Lay” vilken blev en av hans största pophits. Den var även en stor hit i bland annat Sverige. 1969 gav sin enda mer traditionella konsert då han tillsammans med The Band framträdde på festivalen på Isle of Wight 31 augusti, 1969. Dylans nya musikaliska inriktning märktes tydligt vid detta framträdande.[4]
Här finns naturligtvis en hel del till att hitta på den engelskspråkiga Wikipedia, trots att den svenska texten om Bob Dylan även den är mycket fyllig. Själv har jag inget särskilt förhållande till Bob Dylan, men tycker att många låtar är bra. Andra ser honom som en Ikon för sextiotalsmusiken och det är väl delvis rätt, men det finns ju dem som var större trots allt.Men det är ju som alltid en smaksak som gör att man tycker si eller så, men de flesta har nog åtminstone en åsikt om den store Bob Dylan.
Hej Olli, då säger vi det om inte Pettersson röstar ner det.Vilket minne du har, jo 1959 var ett bra år. Jag kör efter mitt huvud då, på mitt sätt. Alla sätt är bra utom de dåliga du vet.
Säg till när det blir dags.
Jag avstår att gissa men kollar in på bloggen i natt, spännande.
ha det gott olli
Ja visst menar jag allvar med det jag skriver om sådant. Själv fick jag redan mot slutet av sextiotalet andra intressen, inte så att jag slutade lyssna till musik och att köpa en och annan skiva, men intresset för topplistor och allt nytt som kom var inte längre lika stort. Den mesta musiken spelades för den delen in från radion och hamnade i bilen där radion eller bandspelaren startade samtidigt som bilen. En del spelades in fån kompisars skivor och de bästa egna spelades också in. Många av dessa skivor var då fortfarande från 60 – talet. Arbetet började också bli mer krävande och ansvarsfullt. Det finns alltså många orsaker till att musiken om uttrycket tillåts tonades ned under den här tiden för min egen generation. Av dig har jag fått reda på att 1959 var ett bra år i samband med att Stefan K nämnde något om att han kunde vara född då. I så fall är egentligen din resa genom 70 – talet nästan identisk med min resa genom 60 – talet, om man går efter ålder. Det får mig att tro att du kanske minns den tiden ungefär som jag minns en del från sextiotalet. Så vill du, så tror jag att du kan det. Du behöver naturligtvis inte kopiera mitt sätt att göra presentationen, du har säkert en egen idé om hur du ska göra i så fall. Men ännu har jag minst två kvar att ta upp. Det är kanske inte så svårt att gissa vilka det är.
Nej Olli någon Dylantolkare kan jag knappast kalla mig då mitt intresse för honom var och är tämlingen ljummet.
Det ser jag fram emot att lyssna på, det du har i lut för natten.
Pettersson verkar inte vara någon music lover. Man måste ha något att muntra upp sig med då och då. Rätt sorts musik mår man bra av.Till och med talibanerna kopplar av till musik och dans, de har ju sina danspojkar. Vad de sedan gör med dem är en annan historia,Grrrr.
Menade du allvar Olli om att jag skulle ta över med 70-talet?
Ja du Pettersson, jag trodde att du skulle applådera mitt fågelintresse i mitt förra inlägg om Byrds. Där fanns ju mycket fina fågelholkar från USA att kopiera och sätta ut i de svenska markerna. Det hade blivit en enorm succé i den svenska småfågelsvärlden och gamla tråkiga fula svenska holkar utan fönster hade då förpassats till fågelsoptippen, där sådana medeltida byggnader hör hemma.
Ska jag tolka din uteblivna reaktion som ultrakonservativ inom bostadsbyggandet för våra kära småfåglar. Du vill ha kvar de fängelselika gamla holkarna för att det alltid har varit så, eller?
Eva-Marie, då kan du kalla dig Dylantolkare numera. Jag börjar nu närma mig slutet. Kolla gärna in kvällens artister, de hade nästan undgått mig, men där finns mycket trevliga liveinspelningar att hämta för dom som är intresserade. Gruppen har gjort stor succé under flera decennier och deras liveinspelningar är i huvudsak ganska långt efter sextiotalets slut. Med min begränsning av ämnet, så kan jag ju inte visa dessa.
Olli börjar närma sig slutet, tack!
Godkväll Olli, ”blowin´ in the wind” fick man sjunga var och var annan dag på musiken i högstadiet.Man hade en del kufar till musiklärare de var i en ”klass” för sig själv.
Vi elever gillade det för det var mer modernt än gamla mellanstadiefröken.
För henne fick vi sjunga Vintern rasat,Ack Värmeland du sköna, Dra dra min gamla oxe osv osv medan hon spelade på tramporgeln.
Ja nu blev det minns till musik igen, tack.
ha det gott, sov gott önskar Eva-Marie