The Rolling Stones – Tell me – Satisfaction

Av Olli Rein

The Rolling Stones är ett engelskt rockband som bildades den 25 maj 1962 i London.

The Rolling Stones är ett av världens absolut mest framgångsrika rockband och har inspirerat många andra artister och grupper. Under 1960-talet gillade många antingen de lite mer ”oskyldiga” och ”rena” Beatles eller de vad som brukade kallas de ”farliga”, ”råa” och ”oanständiga” Rolling Stones. Rolling Stones uppnådde höjden av sin popularitet 1965–1981 och har sedan dess dragit stor publik under sitt turnerande runt om i världen. Gruppen invaldes i Rock and Roll Hall of Fame år 1989.[1]

Rolling Stones musik har i stort sett alltid byggts upp på amerikansk bluesmusik. Bluesen har följt gruppen ända sedan starten, och återfinns ofta någonstans i bakgrunden av deras musik. Detta kan tydligt höras i de flesta låtar, men allra tydligast på albumet ”Exile On Main Street”.

Gruppens frontfigur var i början multiinstrumentalisten Brian Jones, men i mitten av 1960-talet tog duon Keith Richards och Mick Jagger över och har sedan dess varit gruppens största kännetecken.

Historien bakom Rolling Stones börjar 1960. Då träffade skolkamraterna Mick Jagger och Keith Richards gitarristen Brian Jones. De hade alla gemensamt att de gillade och inspirerades av amerikansk blues och rhythm and blues-musik. De startade en egen grupp som bestod av Mick Jagger (sång), Keith Richards (gitarr), Brian Jones (gitarr), Ian Stewart (piano), Dick Taylor (bas) och Tony Chapman (trummor).

Efter en demoinspelning som nobbades lämnade Taylor gruppen, och i samma veva tog gruppen namnet The Rollin’ Stones. Namnet kommer från en blueslåt gjord av självaste Muddy Waters. Idén kom av att Brian Jones satt i ett telefonsamtal med tidningen ”Jazz News” för att lägga in en annons om att de var lediga för arbete och då personen på Jazz News frågade efter namnet på bandet, utbröt panik i gruppen, som ännu inte hade något namn! De tog därför det första de såg, nämligen låten ”Rollin’ Stone Blues” som var öppningsspåret på skivan ”The Best of Muddy Waters”[2]. Jones fungerade som bandets manager. Taylor kom 1962 tillfälligt tillbaka till gruppen inför deras första uppträdande i London, men lämnade sedan Stones för gott och ersattes av Bill Wyman. Taylor startade senare rockgruppen the Pretty Things. Trummisen Tony Chapman kom de övriga inte överens med, han ersattes snart av en bekant till gruppen, Charlie Watts. I denna uppsättning gjorde sedan gruppen olika klubbframträdanden.

I mitten av 1963 kontaktade Andrew Loog Oldham gruppen efter att ha följt dem ett tag. Han blev deras manager på Brian Jones initiativ, och ordnade ett skivkontrakt åt gruppen på Decca. Ian Stewart blev sparkad då Oldham inte tyckte han passade in ”estetiskt” i gruppen. Stewart blev ändå kvar och har verkat och betytt mycket för gruppen under de flesta officiella skivinspelningarna och konsertframträdanden ända fram till sin död 1985. Senare samma år släppte gruppen sin debutsingel, en cover på Chuck Berrys Come On som blev en mindre hit. Paradoxalt nog fick de sedan en hit med Lennon/McCartney-kompositionen I Wanna Be Your Man, trots att Oldhams tanke var att Rolling Stones skulle konkurrera med Beatles.

Gruppen fortsatte med coverlåtar. Tidigt 1964 fick Stones en framgång med Buddy Hollylåten Not Fade Away. I april släpptes gruppens debutalbum, The Rolling Stones (England’s Newest Hitmakers) som nästan enbart bestod av R&B-covers från deras amerikanska inspirationskällor. Undantaget var Tell Me. Tell Me blev gruppens första originalsingel (skriven av Jagger/Richards). Låten blev deras första hit i USA. Jaggers och Richards första egna kompositioner brukar dock med undantag för Tell Me räknas som oslipade och lite okaraktäristiska. Till soundet var de inte heller så blues-inspirerade, utan drog mer åt pop-hållet.

Det var dock inte förrän 1965 då Stones släppte albumet Out of Our Heads som gruppen uppmärksammades på riktigt. Här fanns (I Can’t Get No) Satisfaction och The Last Time som båda blev riktiga rockklassiker vilka nådde högt på listorna i både Storbritannien och USA. Richards och Jagger, som även ibland kallades The Glimmer Twins, hade nu bevisat att de kunde skriva egna låtar och de fortsatte som gruppens ledande kompositörer. Fortfarande spelades en hel del covers in, men det skulle inte dröja länge förrän Stones hade nästan uteslutande egenproducerat material.

Gruppen började lämna sina starka blues-rötter för ett mer hårt, men ändå starkt blues-inspirerat rocksound. Framgångarna med Satisfaction följdes av en serie egenskrivna rocklåtar som Play With Fire, 19th Nervous Breakdown, Get Off of My Cloud, och Have You Seen Your Mother Baby, Standing in the Shadow?, men även ballader som As Tears Go By.

Källa svenska Wikipedia och där finns mer att läsa, och som vanligt med anglosaxisk musik så finn det ändå mer att läsa på engelskspråkiga Wikipedia

Jag själv gillade Stones bättre än Beatles i början av de båda bandens karriärer. Det var ju mer rock och blues i Stones, medan Beatles i början spelade banal pop enligt mitt sätt att se på musiken i 15- års åldern. Nåväl jag har aldrig tillhört dem som har gått på särskilt mycket scenuppträdande av några artister och dessa blev snart för dyra för det intresse jag hade.

Jag fick istället hålla mig tillgodo med Folkparksuppträdanden med mestadels svenska band och artister, och det var trots allt bättre än ingenting, men det är inget som jag har något annat än diffusa minnen av, trots att jag mestadels var nykter när jag gick på sånt, till skillnad mot vanliga danskvällar, då det var sämre beställt med det. Så något Stonesgigg kan jag inte berätta om för er. Men ni kanske har något att berätta för mig och läsarna i kommentarerna till Stones. Nästan alla har något att säga om the Rolling Stones, vare sig det är gott eller mindre bra, men en åsikt om Stones har de flesta.

The official webbsite of Rolling Stones

8 thoughts on “The Rolling Stones – Tell me – Satisfaction”

  1. Jag tillhör ju de numera allt färre som har upplevt den här perioden, och det som tonåring större delen då jag är född i slutet av 1949. Musik var kanske min andra hobby, då jag definitivt var mer intresserad av att idrotta och röra på mig utomhus. Så någon expert är jag tyvärr inte, utan mer en glad amatör som minns förvånansvärt mycket, när jag ser namn på artister och låtar. Trots det finns det artister och mindre spelade skivor jag inte alls eller knappt hört talas om. Eftersom jag vet att det är de med stort intresse av någon artist eller låt som åtminstone oftast skrivit faktauppgifterna i Wikipedia, så har jag mestadels kopierat det de har skrivit i svenska Wikipedia och kombinerat det med det oftast mer utförliga faktauppgifterna i engelskspråkiga Wikipedia, och i de fall jag har haft egna kunskaper även tillfört dessa till min text. Jag har inte haft tillräcklig kunskap till att kritisera det som har skrivits, åtminstone inte mycket mer än ytterst marginellt. Jag tycker att det är roligt att du som har mycket större kunskaper, också delar med dig av dessa. Jag har inte så många artister och låtar kvar, då jag håller på att båda dessa ska vara aktiva före 31/12 1969 kl. 24:00. Däremot har jag kanske tvingats till att använda någon video, som visar en liveinspelning av senare datum, och då ingen originalinspelning av grammofonskivan heller finns på YouTube. Ibland har jag även fått avstå någon artist, då deras YouTube inspelningar ägs av Sony eller något annat företag som inte har avtal med Sverige, och därför är deras videos inte tillgängliga i Sverige, eller att artisten inte har några videoinspelningar alls (gäller 50 talet mest) Det är dock endast vid några få tillfällen jag har råkat ut för det, exempelvis The Tookens med låten ”The Lion Sleeps Tonight” från tidigt 60- tal.
    När det gäller de låtar som Rolling Stones gav bort till andra artister så var det faktiskt Marianne Faithfull som fick sjunga in ”As Tears Go By” av Richard – Jagger, men där spelade ju Rolling Stones in låten efteråt. Båda gjorde ju succé, men där måste ju Stones ha varit klart bättre, då det var en mycket tam inspelning av Marianne Faithfull enligt mitt sett att se det. Vashti kan jag inte hitta att hon fick något material av Stones och hennes album såldes dåligt, men ca 2000 började det få efterfrågan. Kulturkritikerna hade faktiskt rosat den redan på 1960 talet, men som jag redan skrivit, så är det troligtvis inget från Richard – Jagger på det albumet.
    Det är kul med sådana som du, som man kan få fram mer fakta från genom samarbete.

    • Var glad på ungdomarnas vägnar Olli. Bara för att du hade dålig smak och ett helvete behöver du inte önska samma skit till andra.

  2. Jo, jag får nog beteckna mig som mycket kunnig på sextiotalspop, även om intresset inte är lika stort som för tjugo år sedan. Jag är dock inte född under åttiotalet men väl under sextiotalet.

    Man måste ta i beräkning att under det gyllene årtiondet (åtminstone fram till 1966-1967) så skilde sig utvågorna markant mellan de olika länderna. Eftersom Rolling Stones ju var en engelsk grupp så utgår jag från deras ENGELSKA utgåvor. Ingen av de 15 riktiga singlar som de gav ut i hemlandet (i USA gav man ut ett tjugotal singlar) under sextiotalet hamnade på originalalbumen, det gäller alltså också ”Out of Our Heads”. Ser dock att ”The Last Time” och ”Satisfaction” fanns med både på den amerikanska och svenska utgåvan av ”Out of Our Heads”. ”Tell Me” gavs också ut på singel i USA (#24 på Billboardlistan) och på EP i Sverige, där den mycket riktigt låg etta både på Tio i Topp och Kvällstoppen, men i England var den bara en albumlåt.

    För övrigt anser jag inte att ”Out of Our Heads” är så central, utan jag ville bara rätta uppgifterna som förekom. För mig är ”Aftermath” deras överlägset bästa sextiotalsalbum.

    De enda undantagen när det gäller att utgå från hemlandet var Dave Clark Five och Herman’s Hermits, där många av skivorna var ämnade för den amerikanska marknaden eftersom dessa grupper var mycket mer populära där. Dave Clark Five gav till exempel ut 12 album i USA 1964 – 1967 men bara tre i England under samma period. Herman’s Hermits toppade USA-listan med ”Mrs. Brown, You’ve Got a Lovely Daugher” och ”I’m Henry VIII I Am”, men ingen av dessa låtar gavs ut på singel i England.

    Och så var det den där bruden. Det känns lite väl simpelt att föreslå Marianne Faithfull, så jag får väl dra till med Vashti Bunyan eller Marsha Hunt (som Herr Jagger fick barn med om jag inte minns fel).

  3. Hej du Olli, tackar som frågar om 70-tals musik. Kanske det, det kan nog gå för sig. Ja du gissade rätt tonåring var jag undet 70-talet, gick ut nian 75.I london var jag mellan 75-80, härliga tider med mycket musik.
    Nej så modig är jag inte så jag vågar mig på att fråga Pettersson om vad han minns bäst från 70-talet, antagligen preskriberat….De flesta av oss har antagligen en del ungdomssynder att inte minnas tillbaka till!?
    Ett års fel hade du om mellanölet, 1977 försvann det och då blev det annat istället, eller?
    hursomhelst tack för förtroendet, vi hörs
    ha det gott

  4. Det beror inte på slarvig research i mitt fall Peter, det är nog ännu värre då det är ren okunnighet. Jag förstår inte varför de låtar jag spelar måste ha varit med på en viss LP eller Album som du skriver. Låtarna försöker jag ta från två tidsperioder för artisterna om det går. Kvalitén på det inspelade från YouTube, som är det jag använder mig av, varierar stort i kvalitet på både bild och ljud. Då har jag prioriterat ljud och hörbarhet. Det är trevligt med live då scenframträdandet är en del av helheten, men om t.ex. fansen skriker halsen av sig, så får det ju konsekvenser för framförandet. Det är vanligt hos t.ex. Rolling Stones men även andra artister givetvis, knappast någon har klarat sig helt. I dessa fall försöker jag hitta så mycket originalinspelat som möjligt.

    Men det är skojigt att ha fått med en som är så kunnig och intresserad som du verkar vara. Det gör att alla som läser kommentarerna, och det är nog det som läses mest på Bloggar som vår, får reda på mer genom kommentarerna än genom själva Bloggen. Kanske kan du utveckla varför just Albumet ”Out of Our Heads” är så centralt. Det är nog fler än jag som inte vet. Men enligt svenska Wikipedia som jag har kopierat från, så finns Satisfaction med på det Albumet.
    Jag har anledning att misstänka genom din mailadress att du är född på 1980 – talet och då pratar du kanske om cd album och jag tänker i vinyl, eftersom det var länge kvar till cd på sextiotalet. Tell Me låg högt upp på kvällstoppen länge, som ju då var Sveriges officiella försäljningslista för mestadels singelskivor med en A-sida och en B-sida där den sistnämnda ibland slog bättre än den som var tänkt att göra så. Dessutom så räknades nog eventuella EP –skivor in, de var ju lika stora som singelskivorna men innehöll vanligtvis fyra låtar, ibland fem och då var den femte nog att betrakta som bonus. EP kunde ha en dominerande låt eller som hos vissa 2 så kallade A-sidor och två B-sidor. Jag tror att man räknade de två A-sidorna som lika med var sin singelskiva och vid en dominerande endast den låten. Nåväl EP-skivor såldes inte lika mycket som singelskivor om jag minns rätt, och Tell Me måste ha kommit ut som singel då den slutligen toppade kvällstoppen en eller två veckor, och om jag även minns rätt där så var de etta, tvåa, etta tre veckor under hösten 1964, där Beach Boys Little Honda gjorde ett inhopp på förstaplatsen en vecka, dessutom hade Tell Me fler andra och tredjeplatser och ett antal höga placeringar från fyra och nedåt. Det finns årgångar av kvällstoppen att Googla efter för att kolla om man orkar, men där står kanske inte avbrottet med. Du har rätt i och det anser även jag att Tell Me var en stor låt, medan jag tror mig veta att den måste ha funnits på singel 1964, LP (Album) var dyra på den tiden och ännu inte så vanliga bland ungdomen särskilt. Vi som var unga då hade inte så mycket pengar om vi inte jobbade. ”Blue turns to grey” gav Mick Jagger och Keith Richard bort till Cliff Richard som gjorde en hyfsad inspelning av låten, som nog Stones hade kunnat göra bättre. Cliff kom nog ändå upp bland de 15 bästa på Englandstoppen med den, kanske högre. Sedan hade ju Stones kontakt med en tjej som ibland också uppträdde tillsammans med Stones. Hos Stones sjöng hon duetter med Mich Jagger och slog på tamburin, men sedan hade hon även en egen karriär.
    Vad hette hon? Kan du det också, så är det bra.

  5. God middag på dig Eva-Marie. Själv minns jag att jag dansade till Satisfaction i Londons nöjeskvarter ungefär samtidigt som du roade dig på ff. partyn med mellis och samma låt. Mellisen fanns ju bara mellan 1966 och 1976 så precis som mina Londonresor, vilka inte var mer än två max tre, var det väl under andra delen av sjuttiotalet. Fråga Pettersson lite försynt någon gång, vad han minns bäst från sjuttiotalet. Kan du ta på dig att presentera sjuttio- och kanske åttiotalsmusiken, eller en av dessa perioder? Du är ju så vitt jag kan förstå i rätt ålder i vart fall. Tonåring under så gott som hela sjuttiotalet om jag inte har räknat helt fel.

  6. Ja du Olli, den där låten satisfaction har man minnen till.På den tiden man gick på föräldrafria fester, på mellanölens tid.Då hade skivan ett antal år på nacken och lånad av någons storebror. Fullt ös så grannarna klagade.Det ”dekadenta” västerlandet.
    Godnatt på dig Olli

  7. Lite slarvig reasearch eftersom varken ”The Last Time” eller ”Satisfaction” fanns med på albumet ”Out of Our Heads”. Åtminstone inte på den engelska utgåvan, och det är den som man måste räkna. I England var det kotym att inte placera singellåtar på albumen, medan man i USA gjorde typ två singlar och därefter ett album där singerlåtarna fanns med. Det gäller förstås inte alltid.

    Men ta Beatles till exempel och deras engelska albumutåvor. ”From Me to You”, ”She Loves You”, ”I Want to Hold Your Hand”, ”I Feel Fine”, ”We Can Work It Out”, ”Ticket to Ride”, ”Penny Lane” etc hamnade inte på deras (engelska) albumutgåvor.

    Men annars tycker jag att det är skitkul att Pettersson gillar sextiotalsmusik! Och ”Tell Me” är en fantastisk låt som de borde ha släppt på singel. Jagger-Richard skrev för övrigt många bra poplåtar under 1964-65 som Stones aldrig spelade in själva.

Kommentera