Av Stefan K

Jag blir så oerhört trött på människor som drar ett likhetstecken mellan SD och främlingsfientlighet. Ibland måste man våga lyfta blicken lite ovanför det politiskt korrekta och sätta sig in i bakgrunden av de val som människor gör. Redan i våras skrev jag en insändare på den fria nyhetsförmedlaren PI, där jag försökte förklara mitt val och bakgrunden till denna. Tyvärr är innehållet fortfarande aktuellt och tyvärr finns det fortfarande många som inte förstår varför 340 000 svenskar gjorde sitt val den 19:e september. Därför publicerar jag insändaren ännu en gång och hoppas att någon som läser detta tar sig tid att tänka till och inse att Sverige inte plötsligt fått 340 000 nya ”rasister” inom landets gränser.

”Fram till valet 2006 hade jag lagt min röst på något av de traditionella riksdagspartierna, alla på den borgerliga sidan. 2006 bröt jag för första gången mönstret och lade min röst på ett litet parti som ville in i riksdagen, Sverigedemokraterna.

Innebar det att jag plötsligt börjat tycka illa om mina bekanta med utländsk bakgrund? Innebar det att jag nu plötsligt ville sparka ut mina arbetskamrater med invandrarbakgrund från Sverige? Givetvis inte. Dessa ord står för de som viftar med rasistkortet och skriker på främlingsfientlighet varje gång Sverigedemokraterna nämns vid namn eller när någon överhuvudtaget påtalar något som kan uppfattas negativt om gruppen invandrare och flyktingar. Hade jag varit negativt inställd mot alla med utländsk bakgrund hade jag redan tidigare lämnat mitt traditionella röstande och gett Ny Demokrati min röst 1991. Trots att Ian och Bert var en frisk fläkt i det annars stela politiska etablissemanget, så fanns aldrig den tanken hos mig. De kändes helt enkelt inte trovärdiga och seriösa. Nej orsaken till att jag vände riksdagspartierna ryggen kan stavas med ett ord, Internet.

När företagen lockade med sina hem-pc fick även vi med lite datorvana chansen att införskaffa en egen och helt plötsligt öppnades en helt ny värld. Utvecklingen på nätet har gått med rekordfart, både på gott och ont. Nya lösningar och idéer presenteras i rekordfart. När bloggen fick sitt genombrott i Sverige under tidigt 2000-tal och vanliga Svenssons kunde presentera sina tankar och åsikter, märkte också många att de kunde redovisa nyheter i deras omgivning på ett enkelt och snabbt sätt. Sedan ett antal år kan vi läsa om det som sker i vårt land och detta i helt ocensurerade artiklar. 2005 upptäckte jag att politiker och journalister i alla år lyckats dölja obehagliga sanningar. När jag gick in på bloggarna och läste nyheterna bakom pk-pressens rubriker och de sanningar som våra folkvalda inte vill berätta, så insåg jag att vi, det svenska folket, har blivit förda bakom ljuset i alla dessa år. Makthavarna hade i alla år kunnat leva i en trygghet där mörkläggningar och förvrängda faktabeskrivningar var legio snarare än undantag. Det fanns och finns fortfarande en verklighet i Sverige som inte får nå ut.

Allt handlar om att ”kliar ni våra ryggar så kliar vi era, men se till att naglarna är klippta så det inte går hål på huden”. Att yrkeskåren journalister, vars uppgift är att gräva fram obehagliga sanningar, fortfarande väljer att undanhålla verkliga fakta i varje fall där integrationspolitikens baksidor kommer på tal, säger att journalisterna i mångt och mycket är styrda av högre makter med starka band till det politiska etablissemanget. På ett väldigt enkelt, men fegt sätt, så väljer man att ropa på rasism och främlingsfientlighet istället för att gräva fram sanningen bakom den verklighet allt fler upplever i dagens Sverige. En verklighet som faktiskt bär på många sanningar som kan förklara stämningen ute i samhället. Politiker å andra sidan tar en ännu fegare väg, då de väljer att inte ta debatten, då de inte redovisar sanningar, då de vägrar inse sina egna misstag och då de vägrar inse konsekvenserna av deras egna misslyckade politik. Som politiker har du en viktig prioritering, då du är vald till den post du sitter på. Nämligen att i första hand se till Sveriges och svenska medborgares välmående. Man kan och man ska känna sympati för världens orättvisor och man ska i hög mån deltaga i arbetet att komma tillrätta med dessa, men faktum kvarstår. Svenska medborgares välfärd ska stå i fokus för svenska politiker.

Jag vet inte om journalister och politiker är okunniga personer, men inbillar mig att så inte är fallet. Därför är det märkligt att dessa bägge yrkeskårer fortsätter med sitt hycklande och sin lögnaktiga nyhetsförmedling. Är det verkligen så att de inte ser Internets förträfflighet där herr och fru Svensson med bara några musklick kan ta del av de fakta som etablissemanget försöker dölja? Är det så att de verkligen lever i tron att de kan fortsätta att klia varandra på ryggen och dölja de obehagliga sanningar som man gemensamt gjorde på 70, 80 och 90-talen? Skrämmande i sådana fall, men än mer skrämmande är de försök att avskaffa demokratin i de frågor som känns obekväma att debattera. Vissa partier bjuds inte in i debatten, insändare som beskriver en oro för framtiden publiceras aldrig, kommentarer som strider mot det politiskt korrekta förbjuds, politiker som reagerar mot vansinnet utesluts ur partiet, journalister som försöker beskriva sanningen får stå till svars i direktsända debatter och offentliga personer som vågar säga sin mening hängs ut och stämplas i pannan som rasist. Låter detta som den demokrati vi i Sverige byggt upp under många och långa år?

Man vill bygga broar och inte murar. Ja, så säger makthavarna och det är givetvis korrekt resonerat, men fungerar verkligheten så? När ledande politiker står i tv och säger att ”Midsommar är en töntig tradition”, ”Vi har bara barbariska seder” och ”Vi har ingen svensk kultur” undrar jag om de själva inser vilken otjänst de gör samsynen mellan ”oss” och ”dem”. När makthavare inför arbetsregler som ska göra det lättare för arbetsgivare att anställa invandrare och flyktingar framför svenskar, så bygger de snarare murar och inte broar. När politiker sitter och försvarar nysvenskars krav på egna regler i samhället, istället för att be dom följa de som råder i Sverige, så inser man nog inte hur snett svensken i gemene man ser på detta. När mångåriga traditioner helt plötsligt upphör att existera för att de kan anses kränkande för människor från andra kulturer, tror jag inte att man förstår de känslor som sprider sig. När svenska medborgare, framför allt då fattigpensionärer, hemlösa och ungdomar sätts i andra hand, så gör man varje försök till samförstånd mellan alla kulturer omöjlig. Svenska politiker, uppbackade av de stora mediedrakarna, har valt en väg som jag ogillar. Som jag skrev i första stycket så ogillar jag inte personer med utländsk bakgrund. Tvärtom så känner jag flera som är oerhört trevliga, arbetsamma och skötsamma.

Jag inser givetvis att lilla Sverige behöver arbetskraft från andra länder i den mån det krävs och att vi, precis som alla rika och demokratiska länder, ska hjälpa människor i nöd. Däremot ogillar jag skarpt att människor från andra länder medvetet utnyttjar vår välfärd, uteslutande i egensyfte. Jag ogillar daltet med kriminella element från andra länder som gör Sverige till ett alltmer otryggt land. Jag ogillar också den misslyckade integrationspolitik som både politiker och journalister numera erkänner finns, men som man inte vill eller vågar göra något åt. Jag ogillar också att svenska medborgare som betalar världens högsta skatter, inte får den välfärd de förtjänar och inte minst på ålderns höst. Det jag dock ogillar mest, är våra makthavares tafatta försök att blunda för verkligheten, de lögner man försöker pracka på svenska folket och de åtgärder man tar till för att tysta kritikerna.

Denna insändare är bara ett litet men tappert försök att förklara min kommande röst på Sverigedemokraterna. Partiet är än så länge inte perfekt och jag delar inte SD:s åsikt i alla frågor, men jag tror att partiet alltmer kommer att växa in i kostymen och då om inte förr lär svenska folket bli medvetna om att man inte är det främlingsfientliga enfrågeparti som pk-Sverige försöker slå in i dem. Så länge inte de mer etablerade partierna tänker ta tag i problemen, så länge de inte kan inse att problemen beror på en huvudlös integrationspolitik, så länge de inte kan ta till sig lite självkritik, så länge de tänker fortsätta att blunda och så länge de är beredda att sätta demokratin på spel. Så länge tänker jag fortsätta att rösta på Sverigedemokraterna.”

Denna insändare skrev jag innan jag läst boken ”Världsmästarna – När Sverige blev mångkulturellt” av  Julia Caesar. Efter att jag läst ut den så inser jag än mer att svenska medborgare blivit och blir lurade och att makthavarna gått och går bakom våra ryggar. Att det nu dyker opp oheliga allianser för att tysta SD i riksdagen och ute i kommunerna, säger att pk-Sverige har något att dölja. Att partier nu ses rösta mot sina egna förslag för att hindra inflytande från SD, säger att många är rädda för att sanningen ska nå ut till svenska folket. Valet år 2014 kan bli en mycket obehaglig tankeställare för flertalet partier och politiker. Det finns en gräns, även för snälla och naiva svenskar och frågan är om inte den gränsen nu är nådd?