De senaste åren har vi regelbundet fått höra om att antalet fattiga ökar i vårt land. Fattigdom i Sverige är naturligtvis inte samma sak som fattigdom på andra håll i världen.

Fattiga i Gaza har det inte lika jävigt som de fattiga och bortglömda Kopterna i Kairo till exempel. Inte eller de fattiga i USA har det lika dåligt som de sämst ställda på Haiti.

När fattigdomen i Sverige mäts av Riksdagens utredningstjänst (RUT) så utgår man från inkomster som är 60 % av medianinkomsten eller lägre. Då inser man att en uppmätt ökning av fattigdomen i samhället kan bero på två saker.

─ Att låginkomsttagare drabbas av inkomstförsämringar och hamnar under sextio procent av medianinkomsten.

─ Att medianinkomsttagaren får mer pengar att röra sig med än tidigare.

2002-2006 ökade medianinkomsten med fyra procent. Under 2006-2008 har medianinkomsten hittills ökat med tretton procent. Antalet fattiga ensamstående mammor med barn ökade med 77 procent mellan 2002 och 2006, medan antalet ökade med 35 procent mellan 2006 och 2008.

Ingen av siffrorna är bra men de ensamma mammorna som blivit fler har troligen blivit lite mindre fattiga under den här mandat perioden än under det gamla trötta gänget

En stor anledning till att fattigdomen ökade så stort under den förra mandatperioden är att många människor sparkades ut i förtidspension med en ersättning inkomst på 64 % av tidigare lön.

Använder man samma mätmetod internationellt så ser man att antalet fattiga är större (procentuellt) i Tyskland än i Rumänien och det tvivlar jag på har med verkligheten att göra.

Så nästa gång ni får en rapport om att fattigdomen i Sverige ökar tänk på att det kan bero på att grannen fått löneökning.