I Södermanland, straxt utanför Nyköping ligger Hallbosjön och Skåraviken, välkomna dit. 

På nordsidan av Bollbacken med utsikt över Skåraviken ligger det en stor sten mellan ett par rejäla tallar. På en mindre rönn en bit bakom stenen hänger det en campingstol. Den stolen är min. 

När jag fällt ut den, satt mig bekvämt tillrätta har jag utsikt över ett fantastiskt landskap ─ Skåraviken, en grund del av Hallbosjön med öppna vattenytor, vassar, betade strandängar, odlade åkrar, dungar och blandskogar. Många är de morgnar när jag suttit där med handkikaren i händerna och tuben uppställt bredvid och filosoferat över livet i stort och smått.  

I min stol har jag tänkt på varför åren rullar på i allt snabbare takt och kommit på att tiden går fortare ju äldre man blir ─ när du är fyra är ett år 25 % av ditt liv ─ när du är 50 bast och förhoppningsvis fortfarande känner dig ung är ett år bara 2 % av din livstid. Ett 25 procentigt år måste helt enkelt vara längre än ett 2 procentigt sedan får matematiker och fysiker säga vad de vill, punkt!

Men att lösa livets problem är inte lätt, inte ens i en campingstol ─ klokare män än mig som filosoferna Platon, Aristoteles och många fler har försökt utan att lyckats.    

Om de gamla grekiska filosoferna diskuterade fåglar vet jag inte, men det är mycket troligt eftersom ordet ─ ornitologi ─ kommer från grekiskans ornis ”fågel” och logos ”ord/vetenskap” och att vara fågelskådare är  minst lika svårt som att vara filosof, i varje fall för mig ─ ofta häpnar jag över kunskapen hos en del skådare som när vi står på Femörehuvud och någonstans bakom värmedallret 8 km ut vid Källskär kan ana något som ev. kan vara fåglar och den unge mannen bredvid tvärsäkert säger ”sjöorre”. Ett annat exempel är när en flock korsnäbbar tjattrande far förbi på höjd, säkert får jag höra ”mindre korsnäbb” eller ”större korsnäbb” från flera duktiga skådare ─ själv är jag för feg för att säga att jag inte hör någon skillnad ─ ens på cd-skivan där hemma.

Denna vår i nådens år 2010 känns speciell, vintern har varit ovanligt lång, kall och snörik, den värsta i mannaminne säger vi och har glömt att 2006 var det också svinkallt med massor av snö och vi hotades alla av döden i form av fågelinfluensan som påstods dra över världen.  

Tillbaks till stolen som är bäst i gryningen, när solen stiger upp i nordost och sprider ljus men ännu inte värmt luften till ett dallrande gytter. Att i ensamhet studera livet i strandkanten där 100-tals fåglar simmar, springer, hoppar, dansar, spelar, sjunger och flyger är härligt.

Att höra ett par rördrommar spela duett på bastuba eller se en hornuggla dra förbi, nära marken i hopp om att lyckas fånga en oförsiktig mus, att lyssna på sången från några steglitser, nordens färggranna papegoja eller höra lärkfalken skriker några gånger innan den tystnar och somnar om, han är lite morgontrött och väntar på att sländorna över sjön ska vakna är fint ─ senare på dagen, runt sju brukar det dyka upp män i grönt och då blir det tid för småprat om brudar och fotboll…nej nu ljuger jag, det var länge sedan men det språkas om ditt och datt som också hör livet till.   

Kommer du till Bollbacken och stolen är ledig ─ låna den gärna.