Idag hade chefredaktör Elisabet Bäck nedanstående inlägg på sin blogg i Katrineholms Kuriren.  

Viktigt att få berätta om Idag hade vi ett spännande studiebesök på Kuriren. Det var ett 20-tal invandrare som går en introduktionskurs hos Eductus här i Katrineholm som var på besök på tidningen tillsammans med sin coachsamordnare Barbro Spjuth.

Med i gruppen var några journalister som tvingats fly från sina hemländer, bland annat en kvinna som arbetat som journalist i Irak. Inte utan stolhet fick jag chans att prata om mitt älsklingsämne; den svenska tryck- och yttrandefriheten. Jag pratade om offentlighetprincipen, om meddelarskydd och att varken Reinfeldt eller lokala politiker kan bestämma vad som ska stå i Katrinholms-Kuriren. En del höjda ögonbryn syntes när jag berättade att varken polis eller militär kan storma in här på redaktionen och härja runt, bestämma vad vi ska skriva om eller söka efter källor. Mycket av det som vi tar för givet här i Sverige, som är tradition sedan hundratals år, existerar inte alls i länder med diktatur och förtryck. Jag älskar att ha sådana här besök! Vi får en chans att berätta om Sverige och svensk press och våra nya svenskar får en möjlighet att lära nytt. Så långt chefredaktör Bäck.

─ Pettersson anser att kärringen ljuger. Skulle hon tala sanning skulle hon berätta om ägarkoncentration att hela Sörmlandspressen har samma ägare. Hon skulle berätta om åsiktsförtryck på entreprenad om att mängder med insändar- och debattsidor sköts av utomstående företag för pengar.

Bäck skulle berätta om att det var länge sedan Sverige hade en fri och oberoende press. Hon skulle berätta att det fanns en tid då journalisterna i våra olika medier i varje fall försökte leva upp till samhällets krav på korrekt och allsidig nyhetsförmedling.

Det var länge sedan, nu är våra medier är fulla av journalister med bakgrund i 68-vänsterns, den rörelse som har 1968 som symbol och växte fram under 1970-talet och som trodde att de stod på de svagas sida. Till skillnad från vänsterrörelsen i början på 1900-talet som mest bestod av arbetare så bestod 68-vänstern av intellektuella.

Många av dessa intellektuella hamnade på journalisthögskolan och så småningom högt upp i olika redaktioner, dessa vänsterromantiska åsikter följs upp av yngre förmågor, sugna på att få fast jobb, nya journalister som fått inpräntat i sina gener att deras uppdrag inte är att bedriva korrekt och allsidig nyhetsförmedling utan att få lyssnarna, tittarna och läsarna att tycka rätt i rätt frågor. De får lära sig att ”felaktiga åsikter” ska gallras bort, personer med felaktiga åsikter ska kritiseras och de rätta lyftas fram. Jämför exempelvis hur invandringskritiska bombas med kritiska frågor och slagord som islamofob, rasism osv. medan några riktigt kritiska frågor om islam sällan ställs till imamer.

─ Pettersson inser att bakom journalisterna skitsnack om ”yttrandefrihet” ligger starka krafter som anser sig veta bäst och vill lära mindre vetande hur samhället ska se ut i framtiden. Det är dock ett stort fel med dessa personer. De borde inte få kalla sig journalister. Hade Herbert Tingsten levt skulle han ha läxat upp dagens ”journalister” rejält för deras sätt att hantera det ”fria ordet”