"Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser." – FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 19
I stadsdelen Tower Hamlet som ligger i östra London har andelen muslimer stadigt ökat och är nu i majoritet bland de ca 200 000 invånarna. I stadsdelen styr islamisterna och nu börjar de hota såväl boende som turister.
Ur den video ni kan se nedan rapporteras bl.a. följande fakta:
”Kvinnor som inte bär slöja i området, oavsett om de är muslimer eller inte, hotas av våld och t.o.m. döden av radikala islamister som tagit över området”.
”Islamister ledde en kampanj mot julen i december och kallade den för en ondskefull högtid”.
Reportern i filmen kallar detta för ytterligare en spik i kistan och det är nog en så ganska bra beskrivning. Detta är vad västerländska samhällen har att vänta i takt med att antalet radikala muslimer tillåts bosätta sig här. Reporterns sista ord är också ganska talande för hur västvärldens regeringar ser på saken.
”Den politiskt korrekta brittiska regeringen är maktlös när detta tillåts ske”.
Känns detta igen från Sverige?
Lite fakta om Tower Hamlet. Ni som varit i London har säkerligen besökt området där turistmagneterna Towern och Tower Bridge återfinns. Borgmästare i området är Motin Uz-Zaman (Labour), bördig från Pakistan.
Nu återstår att se hur turismen i området utvecklas när barhuvade kvinnor i shorts eller kort-kort, kristna och homosexuella hotas till livet.
När får vi se detta i områden runt Stockholms turistmagneter? Är det en tidsfråga eller hinner våra politiker se verkligheten i vitögat innan det är för sent?
Bestialiska mord och upplopp sprider skräck i norra Nigeria. Sammanlagt har 50 000 människor flytt från sina hem efter helgens presidentval.
Kvinnor och barn huggna med machete, stuckna med spjut och brända levande. Rapporterna från norra Nigeria är hårresande.
Officiellt finns ingen dödssiffra. Myndigheterna är rädda att de olika grupperna i det kluvna landet ska bli arga på varandra och hämnas. Enligt den nigerianska rättighetsorganisationen Civil Rights Congress (CRC) har minst 220 dött. En del i bråk mellan muslimer och kristna, en del när polisen tagit till våld för att återställa ordningen.
– De som fallit offer för polisen är i regel skjutna. De som dött i religiöst våld är ihjälhuggna, spetsade, slagna eller brända, säger organisationens chef Shehu Sani till TT.
Upploppen startade efter helgens presidentval, som vanns stort av sittande Goodluck Jonathan. Han fick framför allt stöd av kristna i södra delen av landet, medan det muslimska norr stödde oppositionskandidaten Muhammadu Buhari.
− Petterson är övertygad om att detta inte har något med valet i Nigeria att göra. Valet används som förevändning för etnisk rensning av islamska fanatiker som utnyttjar en outbildat och lättledd befolkning.
9:29 Strid mot dem till vilka skriften blev given, men som ej tro på Allah och den yttersta dagen, ej helighålla vad Gud och hans apostel förklarat heligt, och ej bekänna sig till islam, tills de villigt giva tribut och ödmjuka sig.
Visst minns vi när den svenska skolan var ett föredöme, när svenska elever var ledande i Europa och när politiker från hela världen reste till Sverige för att ta del av vårt sätt att driva skolor.
Idag ser vi med bestörtning hur svenska elever stadigt tappar mark, hur skolmiljön mer liknar en krigszon och hur politiker från hela världen nu väljer att resa till andra länder för att se hur de sköter sina skolor.
Ni som följer nyheterna på nätet kan säkert räkna upp egna exempel från era hemkommuner. Jan Björklund har definitivt ett tufft jobb framför sig, men varför inte ta hjälp från politiker som själva är lärare och har en bättre insyn i den svenska skolan än vad de flesta politiker de facto har?
Det politiska våldet får aldrig segra. Alla som vill engagera sig politiskt ska våga detta utan att därför behöva riskera trakasserier mot den egna personen och familjen. Så ska en demokrati fungera och demokrati har vi i Sverige haft sedan den allmänna rösträtten infördes 1921.
I Sverige har vi tack och lov varit tämligen förskonade från mord som riktats mot svenska politiker. De två som inträffat är definitivt två för många, även om ett av den förmodligen saknade politiska motiv.
Hot, våld och trakasserier mot politiker har vi däremot hört om och de tenderar tyvärr att eskalera. I vårt område, Nyköping och Oxelösund, har flera fall uppdagats bara det senaste året. Benita Vikström (S) i Oxelösund ofredades bl.a. i sitt hem under valrörelsen 2010, länk och senast i raden är de landstingspolitiker som (välförtjänt) fått utstå spott och spe efter de ekonomiska skandaler som uppdagats inom Landstinget Sörmland, länk.
Media är sällan sena att haka på och fördöma dessa hot och från kollegor inom andra partier hörs kritiska och ängsliga röster om hot mot demokratin, men…
…sedan finns det politiker och partier som mer eller mindre i det tysta utsätts för långt värre saker än ovan nämnda, men i dessa fall lyser oftast media och politikerkollegor med sin frånvaro.
Ja, givetvis pratar jag om Sverigedemokraterna och partiets representanter. I veckan rapporterade DN om att 1 av 6 representanter har hoppat av sina uppdrag i kommuner och landsting sedan valet, men bara i förbigående nämns orsaker som hot och våld. Man är ofta snabba med att påpeka alla tomma stolar, men sällan vilka orsakerna bakom är.
Att media både före, under och efter valet triggade upp stämningen med hjälp av både lögner och floskler, gjorde våldet mot SD mer eller mindre legitimt. Att man sedan undanhöll sig att rapportera det våld som följde i kölvattnet av medias ibland groteska häxjakt, får i alla fall mig att fundera över medias roll och hur stolta journalister som yrkeskår är? Vi minns också hur kommunisten, förlåt vänstersocialisten Lars Ohly, stod i TV och sade att ”Vi ska bekämpa dom med utomparlamentariska krafter” och när sedan vår statsminister (vårt lands högste ledare) går ut med de bevingade orden om att ”Bedriver man en extrem politik får man skylla sig själv”, så inser man att det samlade pk-Sveriges mål är att skrämma bort Sverigedemokratiska politiker, krossa SD som parti och till hjälp drar man sig inte för att använda diverse odemokratiska handlingar.
Vem trodde att föregångslandet Sverige skulle sjunka så lågt att dess högsta och folkvalda representanter är beredda att ta till odemokratiska krafter för att radera ut ett parti som vågar kritisera en politik som i decennier levt i en ogenomtränglig bubbla och orsakat problem, vilka på olika sätt drabbar alla de medborgare som går till val vart fjärde år? Medias roll när de väljer att blunda, trots allt det sprängstoff som finns att gräva i, är förunderlig.
Här följer en kort kavalkad av de hot och det våld som drabbat SD-politiker:
Så här skulle jag kunna fortsätta att rada upp exempel. Det hundbajs som Benita Vikström fann utanför sitt hem och den knuff som Åsa Kullgren (S) fick utanför Landstingshuset, framstår som små bagateller i sammanhanget. Att fler SD-politiker hoppat av kanske ändå har en förklaring, även om media gärna väljer att dra fram de tomma stolarna.
Bent Bengtssons lägenhetsdörr.Den knivskurne Issa Issa.Pressekreteraren Martin Kinnunen efter misshandeln i tunnelbanan.
SVT:s Debatt visade 2009 en debatt om våldet mot SD och föga förvånande stod vänsterextremisterna och skyllde ifrån sig. Tyvärr hittade jag inte programmet i sin helhet, men däremot Eftersnacket som är värda att lyssna på.
Lugnet har väl lagt sig över de nordafrikanska staterna Egypten och Tunisien efter veckor av protester och våld. I dag står Libyen i blickpunkten för världens regeringar och landets riskerar uppenbarligen ett inbördeskrig med allt vad det innebär.
Nu är Afrika en kontinent i upplösning där diktaturer, terrororganisationer, klaner och olika etniska grupper strider om makten i snart varje land. Över detta vilar också en skugga från korrumperade regeringar, maktgalna dårar, analfabetism, fattigdom och naturkatastrofer.
En rapport från morgonens Afrika:
Sex kvinnor sköts ihjäl av säkerhetsstyrkor i huvudstaden Abidjan, Elfenbenskusten, då de demonstrerade för att presidenten Laurent Gbagbo ska avgå med omedelbar verkan efter valförlusten.
Somaliska pirater försökte attackera ett danskt lastfartyg, men jagades på flykten av beväpnade vakter ombord.
En expertgrupp i FN uppmanar det internationella samfundet att bilda en fond för våldtagna kvinnor i krigets Kongo-Kinshasa. I fjol beräknas antalet våldtagna kvinnor uppgå till 15 000 och förövarna var inhemska och utländska rebellstyrkor.
Över 300 kvinnor och barn har flytt från det sudanesiska gränsområdet Abyei efter tre dagars strider som kostat dussintalet människor livet.
Fyra nyheter som rapporterats in bara denna morgon. Nu förväntas i vanlig ordning att västvärlden griper in, men frågor måste ställas. Varför klarar denna enorma kontinent inte av att enas, hålla sams, införa demokratier, ge invånarna mänskliga rättigheter och samhällskick som håller sig fria från korruption och våld? Hur mycket ska vi i den fria och demokratiska världen ställa upp med och är det vi som ska ta ansvaret att reda upp alla problem? Kan alla dessa stater och deras regeringar helt frånta sig ansvaret och skjuta över detta på övriga världen?
Naturens krafter rår vi inte över och de miljontals människor som drabbats av hungerkatastrofer, översvämningar och jordbävningar är värda all den hjälp de kan få. Tyvärr är det aldrig dom vi ser bland flyktingströmmarna över Medelhavet.
Människan egna handlingar rår var och en däremot över. Därför känner jag personligen att ansvaret för krig, oroligheter, illa skötta ekonomier, korrumperade regeringar och vanvårdade välfärdssystem ligger hos den enskilda staten och inte hos skattebetalare i den del av världen som lyckats bemästra ansvaret för de egna medborgarna och skapat en demokratisk och harmonisk samhällsordning.
På en färja till och från Phi-Phi Island (en ö som exploaterat bort all charm) insåg jag att mångkultur kan fungera om den sköts efter de regler som bör gälla. Här sågs olika hudfärger och hördes olika språk när turister från hela Västeuropa, Nordamerika, Sydamerika, Australien, Nya Zeeland och Ostasien pratade, skrattade och umgicks tillsammans.
Dagen efter denna dagsutflykt begav vi oss in till Krabi för lite shopping på ett av stadens större shoppingcentrum, The Big C. Provinsen Krabi är ganska muslimskt influerat, utan att för den skull jämföras med de allra sydligaste provinserna och staden Krabi är mer strikt än den sydligare och turisttäta staden Ao Nang. Det första som mötte oss när taxibussen stannade utanför entrén var en skylt som förkunnade att rökning, fotografering och hundar var förbjudna inom området. Hundar är som bekant ett orent djur i den muslimska världen och fotografering verkar också avskräcka de mer radikala muslimerna (jag har en egen erfarenhet av detta som jag kanske berättar om i en kommande artikel). Nästa skylt som mötte oss strax innanför entrén var en information om var toaletterna och det muslimska bönerummet låg. Utanför en av restaurangerna på området stod med tydliga bokstäver att här serverades ”Real Muslim Thai-food” och plötsligt svartnade det för ögonen, då min första verkliga upplevelse av en kvinna i burka uppenbarade sig utanför restaurangen tillsammans med en man i vit pyjamas.
Jag kan inte förklara varför, men en liten annorlunda och tryckt stämning rådde på området. Inte alls det glada och uppsluppna som på Phi-Phi färjan, utan förbudsskyltar, tveksamheten om man vågade plocka fram kameran utanför området och tvivlet hos tjejerna i sällskapet om de vågade klä av sig i soltoppar i den hetta som rådde.
”…men idag är turismen dämpad i området på grund av det ökande våldet. Muslimska separatister står bakom våldsamheterna. I de drabbade sydliga provinserna Songkhia, Pattani, Yala och Narathiwit sker bombdåd och halshuggningar nästan dagligen och många thailändska buddhister har flytt området”.
Varför denna intolerans och detta ständiga våld hos de muslimska grupperna? Något säger mig att stämningen på färjan till Phi-Phi hade svalnat markant om denna burkaklädda kvinna och hennes pyjamansklädda man hade varit ombord.
