Av Olli Rein
Han skulle på julfest. Men Tommy Lundén, 44, kom aldrig hem igen. Nu berättar kollegan om hans sista timmar i livet.
– Jag har aldrig sett honom så glad förut, säger mannen som var med när Tommy misshandlades till döds.
I dag är det en vecka sedan det hände.
Gänget från firman samlades för att tillsammans bowla och fira in julen. Vid sjutiden på fredagskvällen gick hela sällskapet till Grand i Ludvika, där de hade prisutdelning och åt julbord.
Stämningen var på topp.
– Jag har aldrig sett Tommy så glad.
– Han skrattade, pratade och kramade om oss alla, säger hans tidigare kollega.
Tommy Lundén hade några månader tidigare slutat vid firman, men han fanns med på julfesten för att bli avtackad.
– Han berättade om nya jobbet. Om livet. Och så fick han en present av oss, säger arbetskamraten.
Han var en av de två som senare under kvällen tog sällskap med Tommy Lundén och lämnade Grand. De skulle bara gå ett par hundra meter, till ett ställe som kallas garaget, dit några andra arbetskamrater tidigare gått.
Klockan var då 23.15.
Tanken var att trion senare skulle återvända till Grand.
Men så blev det inte.
De hann bara svänga in på Carlavägen, där de passerade ett gäng som de hörde prata och skratta. När de passerat gänget var det plötsligt någon som tilltalade en av arbetskamraterna.
– Jag minns inte i dag vad som blev sagt. Bara att det sades någonting. Sen såg jag min arbetskompis falla mot marken, berättar han.
I tumultet ringde någon efter polisen. Då var klockan 23.22.
Arbetskompisen slog huvudet i asfalten.
– Han landade en meter från mig. Jag hörde ljudet och såg hans ansiktsuttryck. Han blev medvetslös direkt, minns mannen.
Det var då Tommy Lundén grep in.
Han tog ett steg fram mot den som knuffat hans kollega och blev då själv knuffad till marken.
– Det var samma sak med honom. Ljudet. Ansiktsuttrycket. Han måste ha förlorat medvetandet direkt, säger arbetskamraten.
Vad som hände sedan har han flackande minnesbilder av.
– Jag tittade upp, såg hur de sparkade och slog på Tommy och sen blev det svart för mig, berättar mannen.
Han blev samtidigt själv angripen och slagen medvetslös.
Nästa klara minne han har är att han står upp och pratar med en polis.
– Jag har fått berättat för mig att någon hjälpt oss alla tre, lagt oss i framstupa sidoläge, men det är inget jag själv kommer ihåg, säger han.
Han blev under kvällen skjutsad av polis till Ludvika lasarett. Då hade han ingen aning om hur illa det gått för Tommy.
– Jag fick beskedet på morgonen. Att han hade gått bort.
Han minns att han hade svårt att ta till sig beskedet. Han hade svårt att över huvud taget ta in det han själv och hans två jobbarkompisar utsatts för i fredagsnatten.
På radion pratades det om en misshandel i centrala Ludvika, med dödlig utgång.
– För mig var det helt overkligt att det skulle handla om oss, säger han.
Senare på lördagen kallades mannen till polisförhör.
Efteråt samlades alla anställda på firman, för att tillsammans prata igenom det som hänt.
– Chock. Sorg. Tomhet.
– Ja, jag vet inte hur jag ska beskriva hur det kändes, säger den tidigare kollegan.
Han hade tur. Blåmärken vittnar om att han tagit emot sig med armbågarna i fallet och andra skador på hans kropp tyder på att han varit vid medvetande så länge, att han lyckats skydda sitt huvud från grovt våld.
I dag känner han inte så mycket av den svullna halsen, bulorna i bakhuvudet och smärtan i käken.
De yttre såren börjar läka.
– Men inuti är det annorlunda. Tungt.
– Samtidigt kan jag känna mig glad över att jag lever. Flera i min omgivning har uppmärksammat mig på att det kunde ha varit tvärt om.
– Mitt liv hade kunnat sluta här, vid 20, säger han.
Två gånger under veckan som gått har mannen besökt platsen där allting hände.
Han har tänt ljus för sin kollega, Tommy Lundén.
En man som gick på en personalfest i decemberkvällen, för att aldrig återvända hem igen. En småbarnspappa som blev slagen och sparkad, för att han tog ett steg fram för sin kamrat som slagits till marken.
Tommy avled några minuter efter ett den natten.
– Jag var med på gatan.
– Men jag har en annan bild av Tommy på näthinnan.
– Han skrattar och kramas på festen. Det är det jag ska minnas, säger kollegan.
Olli tackar Linda Solum för en mycket bra och känslofull artikel, och har inget mer att tillägga.