I det senaste numret av Affärsvärlden skriver Johan Hakelius åter en mycket läsvärd artikel, om hur länge det ska dröja innan det slutas hymla med att politisk islamism på det stora hela är en form av fascism, och att islamister inte är småputtriga Alf Svenssons med skägg. Här följer nu hela Johans artikel, för att inte tappa några av de poäng han sprider ut över hela artikeln.
Bara de patologiskt allvarliga kan ha undgått att låta sig roas av sossarnas fumlande med Omar Mustafa. Det var som att följa en hamnsjåare med ögonbindel i en äggkläckningsmaskin. Varje förskräckt hopp åt sidan ledde till ett nytt kras. Men slapstick måste avnjutas i stunden och nu, när medierna återgått till det vanliga malandet om mord, Melodifestivalen och märkliga väderfenomen, kanske det är dags att fundera på om det finns något att fundera på i det här ämnet. Jag tror att det gör det.
En del funderingar är uppenbara. Till exempel hur länge det ska dröja innan det slutas hymla med att politisk islamism på det stora hela är en form av fascism. Liksom alldeles vanlig fascism kan den vara mer eller mindre hårdför och obehaglig, men islamister är inte småputtriga Alf Svenssons med skägg.
Men så finns också de kanske aningen mindre uppenbara funderingarna. Till exempel hur indignerad det är rimligt att bli, när någon har en åsikt en aning utanför den nu vedertagna mittfåran.
Vissa åsikter – som till exempel att otrogna kvinnor bör grävas ned till nacken och stenas till döds – är väl värda indignation. Men hur är det med moraliska värderingar av ett slag som var allmänna även i Sverige för bara några decennier sedan? Låt mig ge några exempel: Att homosexuella inte ska få gifta sig. Att hem och barn i första hand är kvinnans uppgift. Att tonåringar inte bör vara fria att experimentera med sex och alkohol. Att abort innebär att släcka ett liv.
Kort sagt, sådant som de flesta svenskar för inte särskilt länge sedan tog för givet, utan att skänka det en tanke. Är det rimligt att även sådana uppfattningar genast möts med indignation? Är det rimligt att de som bär på sådana uppfattningar stämplas som sociala och politiska parias?
Man kan argumentera för ett ja. Men jag har svårt att se hur man kan göra det, utan att ha en revolutionär samhällssyn . Om de i dag påbjudna uppfattningarna är så moraliskt solklara, och varje avvikelse en hårresande
Alternativet är att vi fram till dess medvetet betedde oss oförsvarligt och omoraliskt.
En kanske rimligare förklaring är att värderingar av det här slaget utvecklas evolutionärt, om än ofta språngvis. Nya värderingar föds ur de gamla, ibland som kontrast, men oftast som en utveckling. Men då blir upprördheten över dem som inte alltid går främst i värdeevolutionen obegriplig. Man kan vara oense med dem, men varför denna indignation och dessa krav på bannlysning? De är ju bara där vi var i går.
Få utanför Sverigedemokraterna använder obesvärat begreppet ”svenska värderingar”, men nästan alla offentliga svenskar resonerar på ett sätt som visar att de tänker just så. Det är en väldigt smal spång av moderna ”svenska värderingar” som man måste balansera på, om man inte ska förklaras orörbar. I stort sett ingen svensk före 1990 slinker igenom nålsögat. Och, för att återknyta till fallet Omar Mustafa, i stort sett ingen med rötter någon annanstans än i Sverige. Redan på andra sidan Öresund, eller tvärs över Östersjön, blir värderingarna oacceptabla med svenska mått mätt.
Jag tycker att vi behöver fundera på hur åsiktsmässigt snäva och aparta vi svenskar är. Fundera på varför det är så viktigt för oss att alla måste dela värderingar, långt utöver de mest grundläggande, för att alls accepteras i offentlig debatt. Kanske lära oss leva med ett lite vidare åsiktsregister.
Alternativet är att hoppas på att vår rätt omfattande invandring uteslutande består av oförlösta folkpartister.
PS.
Häxjakt i tabloidformat
Brittisk press ger för tillfället en närmast bisarr bild av landet. Efter det postuma avslöjandet av att BBC-profilen Jimmy Savile systematiskt begick sexuella övergrepp, ibland på minderåriga, har den ene efter den andre överårige kändisen släpats iväg av polisen i ”Operation Yewtree”. Komikern Freddie Starr, pr-agenten Max Clifford, mångsysslaren Rolf Harris och tv-profilen Stuart Hall är några av dem som blivit föremål för misstankar. Många av dem är säkert skitgubbar, men efter ett drygt halvår börjar det likna en häxjakt ledd av nitisk polis och sensationslysten press i oskön förening.