Av Olli Rein
Barnfattigdomen kan minskas med rätt politik, skriver Miljöpartiet i ett inlägg utifrån idag i Södermanlands Nyheter och sn.se: Sportlovet är i full gång. Många barn kan glädja sig åt dagar fyllda med vinteraktiviteter i stan eller i fjällen. De kommer sen glatt berätta för sina kompisar om alla nya upplevelser. För många barn är dock de här berättelserna en plåga.
De vet att de aldrig kommer att få testa slalom eller ha råd med det nya dataspelet. För dem och deras familj är det en kamp att få tillräckligt med mat på bordet och en trygg plats att bo på.
Enligt Rädda Barnen är mer än vart tionde barn fattigt i Sverige. Barn med utlandsfödda föräldrar, barn i socialt utsatta bostadsområden och barn till ensamstående är särskilt utsatta. Det är framför allt dessa barn och ungdomar som drabbas när utomhusmiljön kommersialiseras och snart allting kostar pengar.
Fattigdom är resultatet av politik. Fler blir fattiga när det inte längre går att läsa klart sin utbildning på Komvux eller de blir utförsäkrade av socialförsäkringssystemen. Regeringens politik har ökat klyftorna mellan fattiga och rika. Det drabbar barnen. Syftet med den ekonomiska familjepolitiken, att jämna ut klyftor, har avtagit under hela 2000-talet och är snart helt borta.
Men det som är resultat av politik går också att påverka med politik. Vi redovisar nedan ett axplock av de gröna förslagen för att minska barnfattigdomen och barns utsatthet.
En handlingsplan mot barnfattigdom måste tas fram. Det skulle ge möjligheter att ta ett helhetsgrepp om barnfattigdomsfrågan, med åtgärder med tydliga och uppföljningsbara mål.
1.Barnfamiljer ska inte kunna vräkas. Alla familjer kan drabbas av arbetslöshet eller sjukdom, och med en hyresskuld är det nästintill omöjligt att få en hyresrätt eller lån till en bostadsrätt. Resultatet är hemlösa barnfamiljer. Nolltoleransen mot vräkning av barnfamiljer måste följas.
2.De ensamstående föräldrarnas situation måste ses över. I dag är de ensamstående föräldrarna sårbara och riskerar att snabbt hamna i fattigdom om de drabbas av sjukdom eller arbetslöshet. Miljöpartiet föreslår bland annat en höjning av underhållsstödet till ensamstående föräldrar med 150 kronor per månad och ett ”hemstöd” så att man kan få hjälp med hushållssysslor om man blir mycket sjuk.
3.Det måste finnas tillgång till barnomsorg även utanför kontorstid. En anledning till att barn lever i fattigdom är att deras föräldrar inte har arbete, alternativt inte har möjlighet att arbeta heltid. Många föräldrar som kör buss, jobbar inom vården eller på teatern måste lita på att släkt och vänner tar hand om barnen för att de ska kunna gå till jobbet. Miljöpartiet tycker att kommunen ska vara skyldig att ordna barnomsorg på obekväm arbetstid.
Det är dags att förändra politiken och sätta barnen främst. Fina ord från regeringens sida blir falska när verkligheten visar att skillnaderna mellan fattiga och rika barnfamiljer blir allt större. Politik som är bra för barn, är bra för hela samhället.
Gustav Fridolin, språkrör (MP)
Magnus Ehrencrona, riksdagsledamot (MP)
Gunvor G Ericson, riksdagsledamot Sörmland (MP)
Olli tycker att det ju finns ett mycket bra sätt att minska barnfattigdomen, det är ju bara att dra ned invandringen till den nivå där alla kan få ett välbetalt arbete. Sedan så är det ju inte absolut fattigdom det hela handlar om, utan relativ fattigdom som ju handlar om att man relaterar till någon annan, som har det bättre, aldrig till någon som har det sämre.
Ett annat sätt är ju att använda skydd vid samlag i relationer som är nya och där ingen vet riktigt vad dom vill. Dessutom sluta upp med att ha intimt umgänge med någon man inte känner alls eller mycket lite, alternativt använda säkert skydd. Det är ju inte samhällets sak att ta hand om barn, det är ju ett ansvar som följer med avlande av barnen.
Det går inte som Mp tror att samhället går in med 150 kronor i månaden och fixar skillnaden mellan misär och välstånd, utan det verkar nog vara en summa vi både kan ha och vara förutan. Men Mp har ju aldrig gillat personligt ansvar, utan gillar mest politisk ingenjörskonst, så dom får visa vad snälla och förstående dom är.
Att ta på sig alla U-länders ansvar tycker Mp är lika häftigt som Mona Sahlin tyckte att det var att betala skatt. Båda tyckte så i teorin men inte i praktiken. För att öka någonstans, så måste man ju tyvärr alltid minska något annat angeläget i budgeten. Vad man brukar ha att välja mellan är skola, vård och omsorg.
Hur är det miljönissar, törs ni säga rakt ut att dessa områden är mindre viktiga, eller ska dessa förändringar göras i smyg, som brukligt är när några rödgrönröda konstellationer är i farten.
Jag kan informera miljöpartiet och de tre som har undertecknat skrivelsen, att ifall att dom inte vet, så kan man så klart använda miljöpartiets kassa och sina egna feta löner till att göra dessa barn glada, om det är så lite som ett dataspel eller några dagars slalomåk med inhyrd utrustning det hela gäller. Men då råkar man väl att beröra någon ömtålig punkt hos de så givmilda miljöpartisterna, så mycket att samtliga får ont i sina dyrbara plånboksläder.
De som vill kan gå in på sn.se och debattera under fliken ”inlägg utifrån” det är öppet nu och imorgon.